The magic can begin

Det är roligt att bada. Med rätt sällskap och rätt inställning.

Första stället var litet; en öppning i skogen med sand en meter åt varje håll och Sveriges minsta brygga. Men vi var i länge, riktigt länge.
Sen gick vi tillbaka hem till Sofias mormor, löste lite korsord och åt stuvade makaroner och falukorv. Och så vidare, till nästa badställe. Där fanns ett omklädningsrum, ett dass och en ordentlig brygga.
Det var grunt en stund. Sen stupade det rakt nedåt.
Vi sa att vi skulle hoppa från bryggan och se om vi kunde känna botten. Vi tog sats och hoppade. Vi var så djupt nere att det slog lock för öronen. Där nere var det som att dyka ner i en isvak. Kallt, mörkt och bottenlöst.
Vi hoppade en, två, tre, tio gånger. Inte minsta tillstymmelse till någon botten. Hur mycket vi än hoppade. Men vi tröttnade inte för det, vi fortsatte. När vi inte flöt omkring och diskuterade tyska språket, The Sims eller Spotify-listor med internationellt tema.

Det var inte långt att gå tillbaka heller. Ingen väg är lång med en vän vid sin sida.