There will be LLAMAS!
Bryony berättade förra veckan om en utflykt vi skulle göra. Det fanns getter och lamor dit vi skulle, sa hon, och även gratis vin- och ciderprovning.
De flesta fastnade för delen med vinprovning. Själv gick jag bara runt och tjatade om de där lamorna, och försökte få alla att anmäla sig till utflykten eftersom vi är tvungna att vara minst sju personer för att genomföra de flesta aktiviteter. Jag ville verkligen träffa lamorna.
Min lycka var gjord när jag, Bryony, Ida, Hana, Elin, Rebecka och Johanna hoppade in i en minibuss och gav oss iväg. Chauffören bad oss sjunga någonting, men när Elin, Rebecka och Johanna stämde upp i ”En busschaufför” föredrog han att sätta på radion. Själv slaktade jag ett par låtar från The Phantom of the Opera genom att försöka ta alla höga toner som uppenbarligen låg långt utanför min räckvidd.
Efter en dryg halvtimme var vi framme på en äkta engelsk bondgård, komplett med souvenirshop, ankdamm, café, lanthandel och den utlovade vinprovningen.
En katt med ett halvt öra var den första som mötte oss. Därefter gick vi in i ett litet hus med fåglar och gnagare. Ett par av fåglarna gick lösa, och en av dem hade jättestora fjäderprydda fötter. Vi var helt fascinerade. Det fanns även höns, kaniner och ett par marsvin som tittade fram i höet. Jag blev alldeles till mig av lycka och nostalgi när de till och med började pipa.
”Jag hade ett marsvin en gång.” berättade jag för Ida, som stod närmast. ”Han hette Fabian och var jättetjock. Han var egentligen min systers men jag älskade verkligen det marsvinet, han dog när jag var typ tolv men jag saknar honom fortfarande ibland.” Jag stålsatte mig för att inte råka stoppa ner ett av marsvinen i jackfickan och ta med hem.
Jag träffade två hästar, den ena verkade gilla mig för den lät mig klappa den riktigt länge, en riktigt stor gris, en osocial åsna som inte ville hälsa på mig, några små kalvar som jag också ville ta hem, ett par getter och, naturligtvis, lamorna. Lamorna var fyra till antalet och de verkade vana vid att vara bondgårdens huvudattraktion, för de stod snällt och poserade på alla miljontals kort jag och mina vänner tog. När ni läser detta ska det förhoppningsvis, någonstans på Facebook, finnas ett foto på mig och lamorna. De var riktigt coola och jag fick faktiskt klappa en av dem, mitt i fotandet.
Lanthandeln var trevlig och mycket engelsk. Mitt kort fungerade inte så Rebecka var en ängel och lånade mig åtta pund. I souvenirshopen köpte jag en present åt en av mina vänner i Sverige, Ida köpte en grismask. Hon tänker ha på sig den på vårt Halloweenparty i slutet av oktober och med all rätt; den kan vara det läskigaste jag någonsin sett.
I en annan byggnad fanns det vin och cider i överflöd, och vi fick ta varsitt litet plastglas på kanske en halv centiliter och provsmaka olika sorter. Jag smakade ganska tre eller fyra olika sorters cider, men eftersom jag inte var särskilt bra på att vrida på den lilla kranen så fick jag alltid glaset fullt. Och artig som jag var så drack jag upp allt. Ida påstod att jag var full på vägen hem, men jag invände att så fruktansvärt lite kan jag väl ändå inte tåla. Det vore mest sorgligt.
En mycket trevlig utflykt med mycket trevliga människor (och djur). Solsken var det också.
