The magic can begin

Det första jag såg när jag loggade in på Facebook var en statusuppdatering från en Rebecca, som började ettan när jag började trean och är tillsammans med Filip som gick i min klass:

Skolan läggs ner, måste byta gymnasium !... Hmm vart ska man börja nu då ?!

Det kändes som om någonting kallt träffade mig. När jag öppnade mina personliga meddelanden så stod det, svart på vitt från Sofia:

FU ska läggas ner :(

 

Jag har min gymnasieskola att tacka för att jag är den jag är idag. Jag brukade vara ett Ingenting, så fylld av rädsla och hat och svältfödd på vänlighet och gemenskap. Jag kunde ha gått vilken väg som helst. Kunde tagit livet av mig vid sexton års ålder, kunde hamnat på någon psykiatrisk anstalt någonstans eller något ännu värre. Istället lärde jag mig att sträcka mig mot stjärnorna, att tro på att ingenting är omöjligt. Jag träffade de jag idag ser som mina bästa vänner, jag fick lärare som såg, stöttade, uppmuntrade och inspirerade mig på alla tänkbara sätt och långsamt lärde jag mig att lita på människor igen. Att våga tro på att det finns godhet i världen, människor som vill mig väl. Jag kröp ut ur mörkret, fylldes av så mycket kärlek att jag glömde hur man hatade. Jag var Ingenting, blev Någonting. Allt som var Jag skapades under dessa tre gymnasieår. De var de tre bästa åren i mitt liv och jag har dem att tacka för Allt.

Därför gick någonting sönder inom mig när jag läste att de ska lägga ner. Jag är inte chockad, det är ingen av oss, för innerst inne har vi alla vetat vilket håll det lutat åt, och jag är inte helt förkrossad. Jag klarar mig, jag har England som äntligen är mitt och jag har skapat mig en ny identitet här. Men någonting dog inom mig när nyheten nådde mig. Det var som att förlora en del av mig själv.

 

Hana och Ida vek blommor av origami-papper Hanas mamma skickat från Japan, själv petade jag ointresserad i min halvätna potatis och kändes mig fruktansvärt olycklig.

”Är du okej, Lilly?” frågade Ida.

”Inte direkt.” sa jag sanningsenligt och berättade.

”Åh, jag är verkligen ledsen… Finns det något jag kan göra för att få dig att må bättre?”

Jag kände efter. ”Ja. Bara sitt här och var ditt underbara jag.”

Ida lydde. Lovade att vika en riktigt vacker pappersblomma åt mig.

Två personer jobbar i matsalen på min folkhögskola; en blond kvinna i fyrtioårsåldern som jag är nästan säker på heter Alison, och en något yngre mörkhårig tjej som kan heta vad som helst.

Alison kom fram till mig, lade en hand på min axel. ”Är du okej, Lilly? Du har ju knappt ätit något, jag blir orolig för dig.”

Dagens lunch var varsin överdimensionerad potatis, smör och ett tjugotal olika grönsaker. Troligen någon brittisk specialitet. Jag tyckte det var lite kul första gången jag åt det, men idag var jag verkligen inte sugen. Men hennes omtanke värmde på ett sätt som bara en sån som jag kan förstå. Någon som levt i mörker, med osynlighet som det bästa att hoppas på. Jag blev rörd.

”Det är okej.” Jag försökte pressa fram ett leende. ”Jag har bara en dålig dag.”

När ingen såg viskade Alisons mörkhåriga kollega till mig: ”Vill du ha en chokladbit?”

Den kostade bara femtio pence, ett halvt pund, och jag hade lika gärna kunnat köpa den själv. Men jag fick den gratis, för att hon ville muntra upp mig. Jag var nästan rörd till tårar och log på riktigt när jag tog emot chokladbiten.

”Tack så mycket. Jag ska komma ihåg det här för evigt.”

Jag brukar vara expert på att sluta tro på mänskligheten. Åren i mörker gjorde mig hård, misstänksam, sårbar. Det enda bra det förde med sig är att jag är bättre än de flesta på att uppskatta små ljuspunkter. Att få tillbaka min tro på mänskligheten genom en hand på min axel och en liten chokladbit.