The magic can begin

Vi skulle ha en föreläsning, liksom varje tisdag. Mannen som skulle föreläsa såg ut som en ondskefull kirurg i en skräckfilmstrailer jag en gång såg. När han dessutom sa att vi skulle börja med att göra ett litet psykologiskt experiment så började jag bli något nervös. Han bad oss att para ihop oss med någon, helst någon vi inte kände sådär jätteväl eftersom experimentet skulle fungera bättre då, och sedan bestämma vem av oss som var A respektive B.
”Tyvärr, Hana, jag känner dig lite för bra.” Istället vände jag mig till personen på andra sidan henne, en pojke i min klass som heter Tim. Jag valde B, så han fick vara A.
Mannen som såg ut som en ondskefull kirurg bad sedan alla A att följa med honom ut ur rummet, medan alla B kunde sitta kvar och fundera på livet eller på vad de skulle äta till lunch. Själv satte jag mig och läste igenom min och Caddys SMS-konversation på mobilen, vilket ledde till att jag upprepade gånger fick sätta handen för munnen för att inte börja gapskratta.
   När Tim kom tillbaka hade han ett papper med sig. Han ställde en massa olika frågor till mig; hur min alarmklocka låter, vilken färg min ytterdörr har, om jag mindes senaste gången jag varit riktigt generad, vilken som var den första film jag såg, om jag mindes hur vått gräs under fötterna kändes, om jag kunde minnas ljudet av vågor som slår mot klippor och en massa sådant. Jag var fortfarande nervös och det blev inte bättre av att han ritade små obegripliga tecken på sitt papper när jag svarade.
När alla frågor var ställda så var Tim jättesnäll och förklarade för mig. Han hade ritat av hur mina ögon rörde sig vid varje svar, berättade han, och min nervositet försvann för det var ju inte alls särskilt farligt. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men efter att ha studerat psykologi i ett år och läst om diverse psykologiska experiment som skadat folk för livet så var jag något misstänksam. Men trots att jag inte känner Tim så bra så kändes det ändå väldigt tryggt att jobba ihop med honom, och jag var faktiskt mycket lättad när han förklarade vad experimentet gick ut på.
   Kirurgen (vilket fruktansvärt smeknamn, stackars människa, men jag har verkligen ingen aning om vad han hette) förklarade sedan närmare för oss allihop. Enligt en teori så rör sig ögonen åt sidorna när man försöker minnas ett ljud, berättade han, för det är där öronen sitter. Försöker man minnas en bild så rör sig ögonen uppåt, tyvärr kommer jag inte ihåg varför, och försöker man minnas ett fysiskt intryck så rör sig ögonen neråt eftersom det är där kroppen är. Vid en närmare titt på Tims papper så såg jag att frågorna var uppdelade i dessa tre kategorier, syn hörsel och känsel, även om Tim ställt dem i omkastad ordning för att jag inte skulle se sambandet. Jag konstaterade att jag totalt hade misslyckats på delen med att minnas synintryck; jag hade ingen aning om vilken färg min ytterdörr hade eller vad min bästa vän hade på sig när jag senast såg henne. Ljud, däremot, kom jag ihåg väldigt väl.
När kirurgen sedan fortsatte att prata så lärde jag mig en hel del om mig själv. Det finns tre typer, berättade han, och de hade fina komplicerade namn som jag genast glömde. Vi kan kalla dem bildpersoner, ljudpersoner och känselpersoner för enkelhetens skull. Detta är särskilt intressant i skolsituationer, för dessa personer lär sig på olika sätt. Och sitter dessutom på olika ställen i klassrummet.
   En bildperson sitter längst fram, i mitten av klassrummet, med alla sina saker uppradade symetriskt framför sig. Denna person lär sig genom att se saker, genom att läraren skriver ner dem på tavlan och genom att skriva av dem själv. Jag kom genast att tänka på ett par tjejer jag kände på gymnasiet som exakt stämde in på den beskrivningen.
   En känselperson sitter längst bak i klassrummet, rör sig väldigt mycket och lär sig bäst genom att göra uppgifter. Det är ofta en pojke, sa kirurgen, och jag kom omedelbart att tänka på en hel del pojkar jag gått i samma klass som. 

   En ljudperson, däremot, sitter på sidan i klassrummet och kanske inte ens tittar på läraren utan istället tittar ner i bänken eller ut genom fönstret. Denna person lär sig bäst genom att höra saker.
Här har vi mig, mina vänner. Jag sätter mig alltid längst ut till vänster i klassrummet och jag har aldrig ens reflekterat över varför. Jag tänker i ord, mina tankar innehåller nästan inga bilder men däremot långa konversationer. Och så har det alltid varit, vad jag kan minnas. Det är därför det blir så tydligt vilket språk jag tänker på, till skillnad mot för en person som tänker i bilder.
Kirurgen var själv en ljudperson. Han berättade att han en gång sett en ganska hemsk film tillsammans med en vän som var bildperson. Denna vän kunde inte få bilderna från filmen ur sitt huvud, de höll honom till och med vaken på natten.
”Själv glömmer jag en bild så fort den försvinner. Vad jag däremot aldrig kan få ut ur huvudet är saker folk har sagt till mig.”
Där har vi mig igen. Inget sinne för bilder alls, men saker jag hör bara fastnar i mitt huvud. Inte bara saker folk har sagt; om jag hör en låt tillräckligt många gånger så kan jag den utantill, det spelar ingen som helst roll ens om jag tycker om den eller inte. Vissa filmer kan jag alla repliker i, eftersom jag har sett dem så många gånger.
När jag var liten var jag så gott som ansiktsblind, så jag behövde lyssna på röster för att överhuvudtaget känna igen folk. Jag tycker fortfarande att det är betydligt lättare att känna igen röster än ansikten. Om jag till exempel ser en film tillsammans med min familj så kan min bror (som är min raka motsatts i det här, en klockren bildperson) känna igen en av skådespelarna och berätta att han eller hon är med i en annan film vi har sett. För mig ser personen i fråga så totalt annorlunda ut i denna film jämfört med den andra att det lika gärna kan vara en annan person. Däremot kan jag känna igen en röst om jag har sett den andra filmen tillräckligt många gånger och memorerat vad jag hört.
   Trots att jag alltid har vetat detta så var det en sorts uppvaknande, för jag har aldrig tänkt på det på det här sättet. På hur jag lär mig saker. Men nu föll allting liksom på plats: vilka ord av alla tusentals nya ord är det jag har lärt mig på lektionerna? De som Gill, läraren, har sagt en massa gånger och satt in i meningar.  Vad gör jag när jag har ett ord och inte vet vilken preposition jag ska använda till det? Prepositioner är min svaghet i det engelska språket, on/in/at/about gör ingen skillnad i mina öron. Det kan vara vilken som helst av dem. Detta har jag faktiskt inte tänkt på förut, men det jag gör är att jag letar efter en låttext eller replik i en film där prepositionen används. Om jag inte är säker på ifall det heter on the station, in the station eller at the station så försöker jag hitta ett hörselintryck där något av det finns med. Det finns en poplåt jag brukade lyssna på när jag var fjorton år och olyckligt kär där ”at the station” förekommer. Min hjärna hittar det och då vet jag att det är prepositionen at jag ska använda. Just at the station är ett av de få jag faktiskt kunde innan, men att det heter in the street har jag faktiskt lärt mig tack vare att min hjärna hittade det i en av mina favoritfilmer, en av dem jag kan utantill. Så det fungerar.
   Föreläsaren var inte alls särskilt läskig och jag känner mig ganska hemsk när jag liknar honom med en ond kirurg i en skräckfilm. Jag var faktiskt framme efteråt och tackade för en intressant förläsning, sa att jag hade lärt mig mycket om mig själv.

Till lunch var det någon typ av välkryddad kycklinggryta. Hana ska döpas i engelska kyrkan i morgon så hon bjöd in mig och Ida, vi sa att det skulle vara en ära att bevittna detta. Vi har pratat om det någon annan gång och då skämtat om att vi kan bli Hanas gudmödrar, något vi nu höll på att skratta ihjäl oss åt. Hana är typ tjugofem och traditionen med gudföräldrar uppstod för att det skulle finnas någon som tog hand om barnet ifall föräldrarna dog, på den tiden då risken var överhängande. Så om Hanas föräldrar i Japan, som hon inte ens bor med, går och dör så ska hon komma och bo hos sin gudmor Lilly i England?
   Hana ska åka tillbaka till Japan om två veckor och ni har ingen aning om hur mycket detta kommer krossa mitt hjärta. Det är inte bara ett annat land, det är en annan VÄRLDSDEL. Hur stor är chansen att jag någonsin kommer ha råd att åka till Japan? Även om jag fortsätter säga att inget är omöjligt, för det är vad jag innerst inne tro på. Det jag lärde mig på gymnasiet, då jag gjorde den största personliga resan i mitt liv.
   Hana var i Belgien i helgen, och när hon kom tillbaka hade hon med sig en present till mig. En plåtask med texten ”WARNING, for the CHOCOHOLIC only” och tolv chokladpraliner i. Model dyr, äkta belgisk choklad.
Jag började nästan gråta. Kastade mig om halsen på Hana och upprepade hur sweet and amazing hon är. Hon skrattade bara och sa att hon tänkte på mig när hon såg all choklad i Belgien.
Ida fick en påse chokladblommor. Jag fick smaka en, som jag tog och bröt i tre delar. Gav en till Hana, en till Ida och en till mig själv.
”Ät dem. Då är vi systrar för evigt och kommer alltid att vara tillsammans.”