The magic can begin

Det var en stor, vacker kyrka i närheten av Churchill Square. Tre personer välkomnade oss; Moder Någonting, Fader Någonting Annat och en tredje person som helt enkelt hette Lynn. Eller något liknande. Alla tre var väldigt coola, avspända, trevliga och tog emot Hana med öppna armar. Moder Någonting frågade Hana vad hennes namn betyder, skrattade och sa att hon ägnat en hel dag åt att ringa varenda människa hon kände med någon anknytning till det japanska språket för att försöka ta reda på det.
Hana betyder blomma, och Mi betyder frukt om jag inte minns helt fel. Hanami, min Hana, var så vacker där hon stod och döptes in i engelska kyrkan. Hon hade till och med svarta, blänkande högklackade skor. Ida hade håret uppsatt med en blyertspenna (hur hon lyckades med detta får ni fråga henne, jag var helt fascinerad) och någon typ av stickad tröja på sig. Själv stod jag där i jeans, randig topp och dödskalleörhängen. Varken jag eller Ida hade nog riktigt tänkt på detta kyrkobesök när vi klädde på oss i morse; vi var klädda för skolan. Men varken Moder Någonting, Fader Någonting Annat eller Lynn verkade ta någon notis om detta. De var glada att vi ville närvara.
”De är mina bästa vänner.” sa Hana och jag svällde av stolthet.
Det var mycket passande, sa Fader Någonting Annat, för eftersom vi närvarade så skulle vi få i uppdrag att bli Hanas faddrar, bevittna hennes inträde i kyrkan och leda henne genom ett liv i tro.
Jag kunde inte hålla mig; jag började skratta.
”Förlåt”, sa jag till Fader Någonting Annat, ”men vi satt och skämtade om det igår. Att eftersom vi är här så borde vi bli gudmödrar till Hana, precis som man blir vid barndop.”
Fader Någonting Annat höll med om att det var ganska roligt. Det blev en del skratt, för programbladet vi gick efter var skrivet för barndop. Moder Någonting, som höll i cermonin, fick hela tiden byta ut att hon frågade barnets föräldrar mot att Hana svarade för sig själv.
På det hela taget gick det till som i svenska kyrkan; vi läste det som stod i fetstilt på programbladet allihop, Hana fick vatten på pannan tre gånger, vi bad Fader Vår och läste Trosbekännelsen. Båda dessa var exakt likadana som på svenska så hade jag inte haft ett programblad att gå efter så hade jag kanske börjat mumla dem på mitt modersmål istället. Det gjorde jag faktiskt när jag var i kyrkan i Tyskland, oerhört stolt över att jag förstod tillräckligt mycket tyska för att förstå vilken bön de bad.
   Jag har alltid tyckt att det engelska språket är väldigt vackert. Framförallt i sådana här sammanhang, högtidlig och gammaldags med mycket metaforer och bildspråk. Det engelska språket är som vackrast i kyrkor och Shakespeare-pjäser, kom jag fram till.
Det mesta lät dock betydligt seriösare än i svenska kyrkan. Hana fick säga att hon vände sig bort från ondskan och de som vill göra uppror mot Gud, och vände sig mot Jesus Christ som den ende sanne frälsaren. Ida och jag fick läsa någonting som sa att vi ska hjälpa Hana att växa i sin kristna tro och leda henne på den sanna vägen mot Jesus och evigt liv.
Om än lite surrealistiskt så var det hela väldigt vackert. Hana såg väldigt lycklig ut och jag kände mig mest av allt hedrad, rörd och stolt. Jag bevittnade Hanas inträde i engelska kyrkan. Jag skulle bli hennes fadder. Detta av något borde väl ändå betyda att hon alltid kommer finnas hos mig, att vi alltid kommer ha ett särskilt band?

Ida och jag fick varsitt kort där det stod att vi har närvarat vid Hanami Itsukis dop och att vi ber för att hon ska leva varje dag i sin kristna tro. Fader Någonting Annat frågade Ida varifrån hon kom, men inte mig. Jag vågar påstå att jag lät ganska brittisk. När jag sa att jag också är från Sverige såg de ganska förvånade ut.
   Efter cermonin firade vi genom att gå till ett café och ta varsin Cream Tea. Cream Tea innebär en bricka med tekopp, tekanna, smör, grädde, sylt och scones, i detta fall enorma sådana. Cream Tea är så brittiskt det kan bli. På detta café var det extra underbart, jag ska helt klart gå dit igen.

Det var en mycket fin dag och en upplevelse jag är glad att jag fick ta del av. Tack, Hana.