The magic can begin

Bättre sent än aldrig, eller hur?

Jag bor fruktansvärt sällan på hotell, av den enkla anledningen att det är dyrt. Innan Skottland var senaste gången sommaren 2011, när jag var i Göteborg med Madde, Elise och Elises pojkvän.
De få gånger jag väl bor på hotell är jag, liksom de flesta, helt fascinerad av hotellfrukosten. Alla valmöjligheter, alla dessa mängder av allting. Föreställ er den fascinationen, kombinerat med det faktum att jag inte bara var i Skottland för första gången utan dessutom bodde på ett hotell utomlands för första gången. För mig var frukosten lite som dagens första turistattraktion.
   Det fanns små yoghurtar även på hotellet, vilket fick mig att dra slutsatsen att folk äter yoghurt till frukost i Skottland till skillnad från i England. Jag lastade på mig en yoghurt, en tallrik flingor och mjölk, bacon, stekt ägg, en kopp te och två skotska specialiteter. Den ena var blodpudding, inte det minsta speciell för mig men tydligen har de inte det i England. Jag tog en tugga och påmindes om varför jag aldrig har gillat blodpudding. Det andra var haggis, en liten gråaktig sak som enligt uppgifter var gjord på inälvor från får. Jag tog en tugga och konstaterade att nej, tyvärr Skottland.
Som om det inte räckte med allt detta så stod det en korg rostat bröd på varje bord, bredvid en annan korg med två sorters marmelad. Jag orkade bara äta upp hälften av allt jag plockat på mig.
   Jag satt vid samma bord som Michelli, en annan tjej från Brasilien som hette Daniela och så hennes två rumskompisar. Den ena, en tjej med vitblont hår och gröna ögon, var från Ukraina och hette något som liknade Lena. Fast eftersom det var omöjligt att uttala på engelska så var hennes internationella namn Helen, av någon anledning. Jag föredrog Lena, som ju inte var det minsta svårt att uttala för mig.
Den andra, en söt tjej med kort mörkt hår och glasögon, var från Tyskland.
”Hallo, wie heisst du?” frågade jag på den lilla tyska jag en gång lärde mig och försöker hålla vid liv så gott det går. Hon hette Doris.
Lucy ville hellre sitta vid ett eget bord, trots att vi hade sparat en plats åt henne mellan mig och Michelli. Även om Lucy var trevlig så förstod jag mig aldrig riktigt på henne, hon var inte alls lika öppen och lätt att få kontakt med som Michelli. Jag hade också en känsla av att hon och Michelli aldrig riktigt gillade varandra. Men de verkade i alla fall gilla mig båda två, så jag var nöjd.

Efter frukosten gick vi en liten promenad. Hotellet vi bodde på hette King Robert och var namngivet efter Robert the Bruce, en annan av alla skottar som slogs för självständighet från de hemska engelsmännen. Strax bakom hotellet fanns en staty av honom, någon typ av monument och en gräsplätt där det hade utkämpats något känt slag mellan England och Skottland.
Trots att Jo, vår reseledare, verkade så engelsk i mina ögon så var hon till hälften skotsk. Många är det, berättade hon, för trots att England och Skottland har krigat i alla tider så var det ju många engelsmän som blev kära i skotska kvinnor och tvärtom.
”…det blir ju ofta många krig när man är så nära grannar som England och Skottland. Jag är säker på att det är likadant där du kommer ifrån.” sa Jo till mig som råkade gå bredvid henne. ”Har inte Sverige en massa grannar?”
”Danmark.” svarade jag direkt. ”När man är lite yngre och läser historia så brukar det stå om ett krig mellan Sverige och Danmark på var fjärde sida i historieboken. Det är nog som England och Skottland.”

Efter denna promenad satte vi oss i vår buss igen (ibland kändes det helt ärligt som om vi bodde mer ombord på den än på hotellet) och begav oss mot nästa monument: Braveheart.
Braveheart hette egentligen William Wallace och utkämpade ett långt, utdraget och blodigt krig för Skottlands självständighet från England någon gång på 12/1300-talet. Det finns en film om honom, med titeln Braveheart och Mel Gibson. Den sägs vara väldigt mycket Hollywood och inte helt historiskt korrekt, och när jag såg den i ettan på gymnasiet så tyckte jag den var alldeles för blodig och tittade bort många gånger, men jag skulle ändå säga att den är sevärd.
   Jag brukade tycka ganska synd om William Wallace, med tanke på hans död. Av hänsyn till känsliga läsare ska jag inte gå in på hur England brukade avrätta män dömda för högförräderi, för jag tycker själv det är ganska vidrigt. Framförallt med tanke på att de flesta som avrättades bara kämpade för sin frihet.
När jag väl kom upp till hans monument så tyckte jag plötsligt inte det minsta synd om William Wallace längre. Monumentet var stort som en kyrka, placerat allra högst upp på ett mindre berg med utsikt över halva Skottland. Det fick han. Vad fick Guy Fawkes, som också kämpade för frihet och blev avrättad på samma vidriga sätt (även om han lyckades ta livet av sig under första delen av avrättningen och slapp lida)? En dag om året när Storbritannien bränner dockor av honom. Nej, livet är inte rättvist. Vila i frid, Guy Fawkes.
   En souvenirshop nedanför monumentet fick han också, William Wallace. Jag köpte en väldigt fin liten nyckelring med fyra skotska flaggor formade som hjärtan och en bok om William Wallace, eftersom det var lite pinsamt att det enda jag visste om honom var det jag kom ihåg från när jag såg filmen Braveheart för tre år sedan. Det fanns en bok om honom för barn, och jag motstod frestelsen att köpa den. Något jag ångrade senare, för boken jag köpte var allt annat än lättläst.
Precis när jag lyckats hindra mig själv från att köpa en bok om skotska spöken så fick jag syn på boken bredvid: Skotska häxor.
”Jag kommer ruinera mig.” beklagade jag mig för Jo när jag stod i kö och skulle betala två böcker plus en nyckelring.
Jo köpte en mycket vacker mössa, i form av en lurvig ko med stora horn. Vi skrattade och sa att hon borde börja använda den istället för reflexvästen.

Tillbaka i bussen visade jag Michelli böckerna jag köpt.  Hon undrade vem han egentligen var, den där William Wallace. Jag försökte förklara, på lättförstålig engelska, att Skottland ville bli ett eget land istället för att vara ett land tillsammans med England. Att han slogs för det och att han är en hjälte för Skottland.
”Så… nu är Skottland och England olika länder?”
”Ja.” svarade jag av ren lathet. Jag ORKADE verkligen inte försöka förklara att de officiellt sätt är en del av Storbritannien båda två. I mina ögon är det två helt olika länder. Stackars Skottland, som de har slagits för sin självständighet och så är de fortfarande sammansvetsade med England. United Kingdom, heter det, men jag tycker inte att de är sådär jätteförenade. Om jag fick bestämma så skulle Skottland äntligen få bli självständigt, det har de verkligen förtjänat.

Nästa del var den verkliga höjdpunkten: att åka upp bland bergen.
Jag höll på att aldrig komma ner därifrån. Utsikten fick mig att tappa andan. De tre bergen som avtecknade sig mot himlen, en sjö som glimmade ljust gråblå mellan två av dem, skogen nedanför som började skifta i orange… Det var nog det vackraste jag någonsin sett, och trots att jag tog nästan sjuttio bilder så kan ingen av dem mäta sig med eller ens komma i närheten av verkligheten.
   Sjö heter förresten Loch på Scottish Gaelic (språket de ursprungligen pratade i Skottland). Alla sjöar i Skottland heter därför Loch Någonting, utom en som Jo visade oss när vi åkte förbi. Det blev att det är den enda sjön i Skottland, eftersom det är den enda som är en lake och inte en loch. Varför vet ingen. Trots att Jo hade en skotsk pappa så kämpade hon verkligen med att försöka uttala Loch, när hon väl bestämt sig för att säga det istället för Lake. Loch uttalas inte alls Lock, lärde jag mig, det är ett felaktigt uttal uppfunnet av alla som inte pratar Scottish Galeic. CH i slutet av ordet uttalas som SK i ordet sked. Förstår ni? Jag tyckte inte det var det minsta svårt att uttala, men Jo kämpade verkligen.

Vi åt lunch i någon liten skotsk stad som jag redan har glömt vad den hette och som säkert var jättetrevlig, men tyvärr var lunchen i princip allt vi hade tid för.
Jag och Michelli, Daniela, Doris, Lena och Lucy gick till en restaurang på temat fisk. Jo hade tipsat oss om att vi borde prova Dagens Soppa på någon restaurang under vistelsen i Skottland, så mina vänner gjorde detta. Jag skippade soppan men ångrade mig i samma stund som de fick in sin; det var en orange soppa av den kryddiga sorten och den såg väldigt god ut.
Jag tog mod till mig och frågade om det var försent att ändra sig.
”Nejdå, inte alls.” sa en servitör på vacker och förstålig skotsk engelska. ”Jag ska hämta soppa åt dig.”
Efter några minuter kom han tillbaka:
”Det här är lite pinsamt, men dagens soppa är slut. Går det bra med en annan sorts soppa?”
Jag valde fisksoppa, och den var minst lika god. Till huvudrätt tog jag, min vana trogen, Fish&Chips.
   Ni har väl förstått vid det här laget att jag, innan jag kom till Storbritannien, kunde räkna antalet gånger jag ätit ute på restaurang på ena handens fingrar. Därför har jag ingen aning om ifall betalsystemet jag nu ska beskriva är en brittisk grej eller om det är likadant på restauranger i Sverige.
I vilket fall hatar jag systemet. Man får ett kvitto på hela måltiden, allting som alla i sällskapet har beställt, och en liten tallrik där man ska lägga pengarna. Helt ärligt tror jag systemet bygger på att en person i sällskapet ska betala hela måltiden, allt som beställts av alla. Annars ska alla i sällskapet sitta och räkna fram och tillbaka och lägga en massa pengar på tallriken. Dessutom ska man gärna lägga till en viss procent av priset i dricks, hörde jag någon säga. Usch.
För det första vill jag oftast betala med kort. Då kommer en servitris eller servitör bort till bordet med en liten kortläsare och frågar hur mycket jag ska betala. Och inte räcker det med att peka på kvittot och säga att jag vill betala fisksoppa och Haddock with chips (Haddock är en fisk jag ätit två gånger utan att ha en aning om vad den heter på svenska, påminn mig om att kolla upp det), nej nej. Servitrisen eller servitören måste veta HUR mycket jag ska betala, måste ha en exakt summa att slå in på kortläsaren.
För det andra: jag kan verkligen inte räkna. Fråga vem som helst som känner mig och de kan intyga att det är sant. Trots detta måste jag, varje gång jag går på restaurang, inte bara gå emot systemet och krångla till allting genom att betala min del av måltiden med kort utan dessutom sitta med kvittot och räkna ihop eländet.
Det brukar gå bra. Men den här gången fick vi det verkligen inte att stämma. Det slutade med att jag i ren frustration gav servitrisen en £10-sedel och sa åt henne att ta så mycket av den som det saknades. Senare hörde jag Doris och Lena sitta på bussen med kvittot och försöka räkna ut vem som betalat för mycket respektive för lite, men jag orkade verkligen inte bry mig. Huvudsaken var att vi kom därifrån.

Dagens andra höjdpunkt hette Hamish. Hamish var en ko av den lurviga sorten, med enorma horn. Scotish Highland Cow hette arten, fick jag lära mig. Mössan Jo hade köpt var helt klart inspirerad av Hamish, så det slutade med att så gott som alla i sällskapet tog en bild av sig själva bredvid Hamish med mössan på sig.
   Det blev ett kort stopp, för vi var sena till vår nästa attraktion: ett Whisky-destilleri (heter det så? Det var vad de sa på engelska i alla fall).
Jag är inte sådär jätteintresserad av whisky, så jag hade hellre stannat hos Hamish. Vi fick en guidad tur och en beskrivning av varje del av processen att göra whisky. Guiden hade en stark skotsk accent och för att förstå honom hade jag behövt koncentrera mig väldigt mycket. Jag var inte tillräckligt intresserad av whisky för att göra det, tyvärr. Vad som roade mig var dock att det vid varje ”station” satt en skylt där det stod om just den delen av tillverkningen på sju olika språk. Högst upp engelska, sen tyska och som nummer tre, till min stora förvåning, svenska. Av alla språk man kan texta någonting på så väljer de just svenska, som bara pratas av nio miljoner i världen. Den enda anledningen jag kunde komma på var att ju längre norrut i Skottland man kommer, desto mer påverkade av nordiska vikingar är de. Helen har berättat att på Orkney Islands låter dialekten de pratar nästan som svenska.
Svenskan var dessutom perfekt, konstaterade jag, och en perfekt översättning av vad som stod på engelska. Inte alls som vissa skyltar jag kan se i Brighton, med o istället för ö och stora ”i” (även om de alltid får mig att le, för någon har i alla fall FÖRSÖKT). De måste ha haft en svensk person där som hjälpt dem med skylten.
   Efter guidningen kom vi ut till en souvenirshop och fick provsmaka lite whisky. Jag ville smaka bara för sakens skull, bara för att jag råkade vara i Skottland på ett ställe där de gjorde skotsk whisky, och det ångrade jag bittert. Låt mig säga så att den mikroskåpiska klunk jag drack var den mest otrevliga smakupplevelse jag någonsin haft.
Souvenirshopen tråkade ut mig, så jag gick ut och tittade på floden de tog vatten till whiskyn ifrån istället.
”Om ni har druckit för mycket så är det den vita bussen ni ska in i.” sa Jo på vägen tillbaka och jag kunde inte låta bli att skratta.

Dagens sista stopp var slottet i Stirling. Jag hade ju gärna velat gå in där men med slottet i Edin-Brah i färskt minne förstod jag att vi skulle behövt en extra dag till det, så jag nöjde mig med att ta kort. Det var ett vackert slott.
Sen skulle vi till själva Stirling. De som ville kunde gå av bussen där, sa Jo. Det fanns inga affärer öppna men om man ville gå till en restaurang eller en pub så kunde man göra det och ta en buss eller taxi tillbaka till hotellet senare. Eller till och med gå, om man var på det humöret.
Jag ville egentligen åka tillbaka till hotellet, men jag var verkligen TVUNGEN att köpa credit till min mobil. Vad jag vet finns det inget svenskt ord för credit i det här sammanhanget, så jag får förklara istället: Det jag ville göra var att köpa ett litet kort med en pinkod jag kunde slå in på mobilen och sen få ett sms från LycaMobile där det stod att mitt saldo hade ökat med £5. Det man köper heter credit, verbet för att ”ladda på” det på mobilen är Top Up. Den credit man har på mobilen, alltså saldot, heter balance. Detta lärde jag mig inte förrän jag behövde kunna det, alltså när jag plötsligt hade ett brittiskt simkort.
   Jag är ganska bortskämd, för att inte säga väldigt bortskämd. I Sverige hade mamma något Telia Familj-system där hon kunde ladda på alla familjens mobiltelefoner på Telias hemsida. Jag har aldrig behövt gå och köpa credit, jag har bara kunnat be mamma ladda på via internet.
Nu tar min credit slut lite hastigt och lustigt när jag minst anar det. Jag kan köpa ny antingen hos Karen i skolan eller på någon av Storbritanniens två största supermarkets, Tesco och Sainsbury. Vid det här laget hade jag bara ett par pence kvar i balance och började bli lite desperat.
   Alltså hoppade jag av i Stirling och begav mig, tillsammans med Lucy som ville köpa en tandborste, på en oändlig vandring i den skotska kylan för att hitta ett Tesco.
Det kändes som om vi gick genom halva stan, men vi hittade dit. Lucy var tapper och följde mig. När jag, inne på Tesco, började spekulera i om jag skulle köpa något att äta till kvällsmat så insåg väl Lucy liksom jag att detta kunde ta ett tag, så hon betalade sin tandborste och väntade på mig utanför.
   Jag kom på mig själv att tänka att mataffärerna var det enda som förenade United Kingdom, för Tesco var det första som var exakt likadant som hemma i England. Jag köpte en yoghurt och en macka att äta till kvällsmat, samt lite proviant till den elva timmar långa bussresan som väntade oss i morgon.
Sen kom vi till den jobbiga delen; att betala. Jag har vid det här laget blivit expert på self checkouts (där en automatisk röst säger åt mig att skanna mina varor, välja betalmetod, ta min växel och slutligen ta mina varor) eftersom jag hellre går till dem än till en människa i kassan. Jag är blyg, helt enkelt. Men eftersom jag skulle köpa credit så var jag nu tvungen att betala i en vanlig kassa och prata med en människa.
Och precis det jag hade fruktat skulle inträffa inträffade; personen i kassan, en tjej i min ålder, mumlade på skotsk engelska med resultatet att jag inte förstod ett ord. Hehe. När jag hade frågat tre gånger vad hon försökte säga gav hon upp och vred sin lilla skärm mot mig. Det stod att kortet inte hade fungerat och att hon skulle be kunden, alltså mig, om en alternativ betalningsmetod.
Lyckligtvis hade jag rätt summa i kontanter. Jag gav dem till henne och skyndade mig sedan därifrån, något nervös. Betydde detta att jag inte hade några pengar kvar på kortet? Jag gick till en bankomat för att se efter. Lättad konstaterade jag att jag kunde ta ut £10, men konstaterade också att pengarna förmodligen var slut efter det.
   Jag och Lucy hamnade efter någon timmes väntan på en buss. Chauffören var jättesnäll och lovade på helt förstålig skotsk engelska att han skulle säga åt oss när vi var vid hotellet och det var dags för oss att gå av.
Bakom oss satt två tjejer som pratade mycket mindre förståligt; även om jag uppfattade ett eller två ord på engelska lite här och där så lät det mestadels som om de pratade ett helt annat språk. Precis när jag hade svävat bort i min egen lilla drömvärld så ropade chauffören att vi var framme. Vi tackade honom och gick av, fann att vi i princip var precis utanför hotellet.
   Jag åt min lilla kvällsmat, tog en kopp te och läste lite i min bok om William Wallace. Konstaterade att den var ganska tråkig och läste en bok jag tagit med från England istället. När Michelli kom tillbaka från Stirling så gick vi ganska snart och lade oss alla tre.

Andra dagen tog jag en betydligt mindre omfattande frukost; en tallrik flingor och mjölk, rostat bröd med marmelad och en kopp te. Inga skotska specialiteter den morgonen, bara vad jag brukade äta hemma i England.
   Innan vi påbörjade den oändliga resan hem så gjorde vi ett sista stopp; en enorm turistshop. Där fanns allt man kunde önska och lite till; souvenirer, smycken, film och musik, böcker, skor, vantar, leksaker, porslinsfigurer  och mycket, mycket mer.
Jag fick tvinga mig själv att slita mig från ett keltiskt halsband för £12. Påminna mig själv om att jag bara hade £10 kvar och helst av allt skulle äta någonting innan jag gick på bussen igen.
Jag köper nästan aldrig kläder eller skor, men när det kommer till smycken är jag som vilken tjej som helst. Jag fick ganska ofta hindra mig själv från att köpa alla keltiska smycken jag kom över under vistelsen i Skottland.
   I vilket fall; jag lyckades räkna allting ganska bra. Jag köpte två små böcker med bilder i, den ena hette The Magic of Scotland och den andra Highland Cows. Jag blev faktiskt väldigt nöjd, eftersom det var som att behålla och ta hem både Hamish och all magiskt vacker utsikt i Skottland.
Böckerna kostade £4. Efter inköpet gick jag till restaurangen som låg granne med souvenirbutiken och beställde en pizza som kostade exat £6. Nu var mina pengar verkligen slut men jag var glad ändå, för jag hade fått allt jag ville ha.
Restaurangen var fullsatt och jag såg mig osäkert omkring, fick syn på några tjejer som jag trodde tillhörde samma resegrupp som jag. Precis när jag började röra mig bort mot dem hörde jag någon ropa mitt namn. Denna någon var Doris, som satt ensam vid ett bord en bit bort. Tacksamt gick jag och satte mig hos henne. Hon åt också pizza.
 När jag hade en skotsk utbytesstudent boende hos mig över en helg var jag ute och åt pizza med henne, och hon var helt fascinerad över hur fina och nyttiga de svenska pizzorna var. När jag fick in min skotska pizza så förstod jag vad hon menade. Det enda som var tjockare än pizzabottnen var de tjugotals lager ost som var draperade över allting. Men jag var hungrig och desperat och slukade glatt hela pizzan, inklusive pommes fritesen som ingick i måltiden (britter ÄLSKAR pommes frites och jag har ätit det till allt möjligt konstigt vid det här laget).
   Efter måltiden gick jag på toa, och precis när jag kom ut därifrån så möttes jag av en något stressad Jo som sa att vi var tvungna att åka nu.
”Goodbye Scottland, I will come back.” ropade jag när vi halvsprang bort till bussen. Regnet vräkte ner och en isande vind blåste igenom även min tåliga jacka.
”Åh, vi har inte lämnat Skottland än.” sa Jo. Det visste jag naturligtvis, jag sa hejdå eftersom jag visste att jag skulle vara i England nästa gång jag klev av bussen. ”Om du vill kan jag säga när vi lämnar Skottland, det finns en skylt…”
”Ja tack.” sa jag.
   Det tog mindre än en halvtimme innan de skotska bergen så sakta började försvinna.
”Jag gör det här bara för Lilly.” log Jo innan hon tog upp mikrofonen och berättade att vi snart var ute ur Skottland och kunde börja hålla utkik efter en skylt.
”Där bort är den! Är du beredd med kameran, Lilly?” Det sade hon mest för att retas, men jag kunde inte låta bli att ta ett kort genom ett regnindränkt bussfönster. Det var en medelstor, blå skylt med en engelsk flagga och texten ”Welcome to England”.
”GOODBYE SCOTLAND!” ropade hela bussen. Sen satte vi oss och halvsov, för nu var det roliga liksom slut.

Om resan upp till Skottland var seg så var det INGENTING mot resan tillbaka. På resan dit hade vi jättemycket att se fram emot. Vi var pigga, glada och sugna på att upptäcka Skottland. Inte minst inträffade ditresan på kvällen/natten, och även om det var obekvämt så slog vi ihjäl ganska många timmar genom att sova.
Resan tillbaka ner till England tog ALDRIG slut. Det är nog den segaste jag någonsin varit med om.
   Vi gjorde ett stopp på exakt samma rastplats som på ditvägen, Jo höll på att svälta ihjäl så hon kastade sig lyckligt in på snabbmatsstället. Jag var tacksam över att inte vara det minsta hungrig, för jag hade ganska exakt 18 pence kvar efter denna resa. Det går hundra pence på ett pund, och ett pund är ungefär tio kronor. Förstår nu hur fruktansvärt lite 18 pence är? Jag kände mig ruinerad, även om resan så klart varit värd varje penny.

Strax innan London stannade vi och tankade. Lucy beklagade sig över alla timmar på bussen som den här resan inneburit.
”Det beror på att du valde att åka på den allra längsta resan UK Study Tour har att erbjuda, darling.” förklarade Jo. ”Skottland är så långt bort. Om du åker med oss till Amsterdam eller Paris så är det mycket närmare och går mycket fortare.”
Först trodde jag inte riktigt på att det kunde vara närmare till Paris än till Skottland. Skottland må ha känts som ett annat land men det tillhörde faktiskt Storbritannien och låg på samma ö. Paris var utomlands, över ett hav.
Men det är faktiskt sant. Titta på en karta själva så får ni se. Brighton ligger under London, precis vid havet. Det ÄR närmare till Paris. Titta på hur långt norrut Edin-Brah ligger från Brighton så förstår ni att det tog elva timmar.

Vi släppte av några resenärer i London, och sen skulle vi byta chaufför eftersom Dennis The Driver’s arbetstid var slut. Inte ett dugg konstigt, eftersom han kört oss runt halva Skottland och i princip jobbat sen i fredags kväll.
Jo varnade oss, och framförallt mig som satt längst fram och brukade prata väldigt mycket med både henne och Dennis:
”Den nya chauffören är jättesur och grinig, inte alls som Dennis. Snälla, försök inte prata med honom, det kan förstöra hela resan.”
Vi gav Dennis en varm applåd innan han gick av bussen. Den nya chauffören såg verkligen inte ut att vara någon lustigkurre, så jag lydde Jo’s råd och höll tyst. Halvsov med musik i öronen tills vi äntligen kom ner till Brighton, halv elva på kvällen.
”Den här resan har varit fantastisk.” sa jag och gav Jo en kram. Tackade henne för allting.
   Regnet vräkte fortfarande ner, och jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var som om England ville säga ”välkommen hem, Lilly, har du saknat mig?”.