The magic can begin

Kommer ni ihåg dikten I kylans korridorer? När jag vann Skrivkampen så vann jag så mycket mer än bara en massa radiotid, jag vann världens underbaraste helgkurs i poesi i Stockholm.
Jag hade då varit i Stockholm en tidigare gång i mitt liv, då var jag nio år och det enda jag kommer ihåg är att vi var på Skansen och att jag klappade en lemur. Och så fick jag komma dit igen. Och redan på tåget dit, när vi kom in på Centralen klockan 8 en kväll i mars, så förstod jag vad Peter Jöback menar i låten jag redan älskade men började älska ännu mer efter det:
Jag ser smutsen och mörkret i gamla stan,
Känner doften av rädsla från Sturplan
Och jag vill bara gråta så vackert
Är Stockholm i natt
Det VAR verkligen vackert. Helt otroligt. Och det blev bara bättre och bättre: tunnelbanestationen som var en hel värld, byggnaderna som var högre än jag någosin sett (jag är från landet :p) och vandrarhemmet där jag och mamma bodde där de hade vita fluffiga täcken och TV kombinerat med dator på rummet.

Jag spenderade cirka fyra timmar gånger två dagar tillsammans med fem fantastiska kvinnor och både skrev och diskuterade poesi. Jag kommer aldrig glömma detta.
På lördagen efter kursen gick mamma och jag runt halva Stockholm, förbi Hötorget och genom hela Gamla Stan. Jag var inte ett dugg trött, jag var snarare i extas och fotade som en galning.
Sen måste jag också nämna att Martin Rolinski gick förbi oss när vi var på väg till tunnelbanan tillbaka sen. Fattar ni hur liten DEN chansen är, att han och jag är på samma plats när jag är i Stockholm för första gången på åtta år just den helgen? Det är bara sånt som inte händer.



Lite bilder nu:



Mina poesi-vänner Regina, Helen, Karin och Siw <3




Sängen på vandrarhemmet.



Sthlm <3



Martin Rolinski <3
(och JA; extremt odiskreta Lilly lyckades, mycket tack vare sin mamma, få upp kameran och med darrande händer ta några kort på honom. Jag överföll honom i alla fall inte, det är jag alldeles för blyg för, men jag stirrade som en idiot. Förlåt mig Martin, jag blev bara så chockad)






Och några av dikterna (vi fick lite märkliga ämnen att skriva om, därför är vissa av dem lite annorlunda):

Sorg

Det sägs att som man ropar i skogen får man svar, men när jag ropar är det ingen som svarar mig.
Jag ville få ligga bredvid dig en sista gång, andas in doften av allt som är du, men du var redan borta. Som helium från en läckande gastub, upplöst i luften till ett ingenting.
Det sägs att allt går att förstå, men min åsikt är att många saker är alldeles för stora för någon på jorden.
Det sägs att tiden läker alla sår, men jag väntar fortfarande.

Hösten

Det var den dagen luften vissnade, löven föll från sina fästen och vinden svepte ett grått täcke över världen.
Dagen då själva himlen tycktes gråta över sommaren som flög sin väg tillsammans med löven i vindens famn.
   Jag trodde jag såg dig på stationen, med väskan över armen och hösten i ditt blonda hår. Men det var bara en dröm.
Vinden blåser drömmar under mina ögonlock.

Lyckliga människor

Man kan till exempel se på människor om de är lyckliga eller inte. Lyckliga människor utstrålar trygghet, som skenet från en sprakande eld där de färdas genom livet. Olyckliga människor vissnar som gräset i november, lämnar efter sig ett grått avtryck av onåbar upprättelse.

Hat

Det är de svarta molnen som förmörkar din himmel, min vän. Det är den förtärande elden som slickar dig, det är doften av din egen brända hud och smaken av blod i din mun. Det är kraset från krossade drömmar under deras fötter och ekot av dina skrik.
Det är det som får dig att vilja slå tillbaka.

Vardagsromantik

Som smaken av vit choklad, dina läppar mot mina.
Diskhandskarna ligger kvar där du slängde dem, det var vackert älskling. Kärleken överlever också vardagen.
Också när jag spillde äppeljuice på din favorittröja, när livet är lika torrt och färglöst som gammalt knäckebröd, också då finns vi där för varandra.
Potatisar måste skalas, ägg måste knäckas innan de kan ätas. Likaså måste vardagens gråhet skalas bort.
Blandar man tomatsås och köttfärs blir det köttfärssås. Blandar man oss två blir det två stressiga heltidsarbetare.
Så älskling, kommer du ihåg att köpa Aftonbladet och en burk kattmat så kan vi ta en paus från vardagen.



Och sen en ganska vacker dikt som jag och Helen åstakom genom att pussla ihop ord och fraser från en annan, redan existerande:

Du blir aldrig solsjudande i halvmörkret
Jag, bakom valv, var blind i dig
Det är som om en ängel fladdrade oändligt,
bakom valv omfamnade mig,
och viskade ”Skäms inte för att du är utan ansikte”