The magic can begin

Ursäkta dröjesmålet.

Vi börjar med lite nostalgi genom ett blogginlägg från 2010-03-25, då förra årets fransmän åkte hem:


Efter lite slit fick vi ihop tidningsartiklar om både chokladstället, Gamla Brest och Quimper.
Lunch fick vi i kassar av våra värdfamiljer, de flesta av oss betydligt mer än vad vi behövde. Vi tog en buss och hade picknick på en lekplats precis vid havet.




Lisa, Joël och Élodie, my darling.

Det fanns en klätterställning också, en sån där pyramid av rep, och naturligtvis var vi ju tvungna att bestiga den allihop. Även Steven. Den var väldigt rolig men många gånger rent livsfarlig, vid ett tillfälle hörde jag mig själv säga:
"Farväl, mina vänner. Men jag dör lycklig; jag har sett Frankrike."
"Storbritannien, då?" frågade Olof.
"Okej du har rätt, jag kan inte dö riktigt än."
Denna bild togs av min franskalärare Elsa, som utnyttjade vårt klättrande och sprang och hämtade min kamera för att föreviga oss. För er som inte har Facebook är den just nu min visningsbild.


Som lunch hade min franska mamma packat ner en baugette med ost, skinka och ketchup, ett paket kex, en drickyoghurt, tre festisar, ytterliggare ett paket kakor och en burk med den fruktkompott som vi hade ätit till efterrätt dagen innan. Jag åt nästan allt och sparade resten till senare.
Jag var så lycklig i den stunden. Solen sken, det var varmt och jag var omgiven av fina människor. Mina fina klasskompisar, mina älskade fransmän, min älskade franskalärare... Till och med Steven kändes helt okej i den stunden. Frankrike var en annan värld, där kunde jag glömma att han var en fånig amerikan som försökte ta min älskade Helens plats och till och med skratta med honom.
Jag gick en tur på stranden och plockade snäckor, små vita snäckor täckta med sand och sjögräs. Dem sköljde jag omsorgsfullt av vid en vattenkran och la sedan ut i solen för att torka.
När vi hade ätit upp matsäcken, lekt av oss lite och smält maten så påbörjade vi vandringen till Océanopolis, en ny spännande plats. Det var varmt, extremt varmt, och jag tiggde till mig en vattenflaska av den andra engelskaläraren på skolan, den blonda kvinnan som guidade oss genom Gamla Brest.

På Océanopolis fanns alla sorters fiskar man kan tänka sig, samt pingviner, sälar, hajar och krabbor. Och en enda isbjörn, en uppstoppad.
Det var tänkt att guidningen skulle vara på franska och att guiden sen skulle gå över till engelska om det blev för svårt, men det slutade med att det blev nästan helt på engelska. Till min stora lättnad. För det handlade om femhundraarton fiskar och hur de andades, var gälarna satt, hur de lade sina ägg och varför de såg ut som de gjorde. Och det VAR för svårt på franska.
Jag orkar faktiskt inte ladda upp alla bilder från Océanopolis (det är närmare sjuttio stycken), men ni kan få några av dem.
Det här är en rocka, den gillade jag.


Och det här är en cool haj:


Och, förstås, bläckfisken:


Jag köpte en underbar liten gosedjurssäl och sen tog vi oss tillbaka till skolan, där vi mötte upp våra korrespondenter. Jag och Manon gick med Joël, Baptiste, Morgane och Vanessa till en busshållsplats. Stackars lilla Vanessa tillhör ju inte dem i klassen som ska åka till Sverige, så hon storgrät över att Joël skulle åka hem i morgon. Morgane såg rätt ledsen ut också. Stackars Baptiste fyllde ju år den dagen (jag sa faktiskt grattis till honom på franska så fort jag hörde det) så han sa på franska: "Aaw, det är min födelsedag och alla gråter!"
"Je ne pas." svarade jag och log lite. Nej jag vet, man kan inte säga så på franska eftersom det måste vara ett verb mellan "ne" och "pas", men jag tänkte engelskans "I don't" och uppenbarligen förstod Baptiste vad jag menade eftersom han svarade: "Aaw, jag vet. Lili gråter inte, Manon gråter inte...". Baptiste pratar enligt Joël ingen engelska alls ("det är inte så att han pratar lite engelska eller dålig engelska, utan han pratar inte engelska"), men han verkar vara en jättbra kille. Han var i alla fall alltid snäll mot mig.
När vi gick av bussen fick jag veta att vi var på väg till Manons grandmother and grandfather. Eftersom Madame Quere satt i deras kök så förstod jag att det var Manons mormor och morfar. De pratade inte heller någon engelska men verkade väldigt trevliga. Det handlar om så mycket mer än ord och talat språk, som leenden och gester.
I deras kök berättade min franska mamma att vi skulle äta krabbor i kväll, och att de skulle vara döda. För säkerhets skull, liksom. Jag skrattade. När vi sen var hemma frågade Madame om jag hade ätit krabbor förut. "Non." svarade jag sanningsenligt och då fick jag en hel instruktion om hur jag skulle äta dem. Manons pappa visade hur jag skulle skrapa ur köttet och lägga skalet på en särskild tallrik. Till krabborna åt vi potatis och majonäs. Det är bland det godaste jag någonsin ätit, och det säger en hel del eftersom maten var fantastisk under veckan i Frankrike. När Manon frågade om det finns någon mat jag inte gillar kunde jag faktiskt inte komma på någon, och därför fasade jag lite för den dagen det skulle vara något äckligt till kvällsmat och jag ändå skulle vara tvungen att äta upp för att inte vara oartig, men det hände faktiskt aldrig. Inte en enda gång på hela veckan. Jag åt krabba, anka, något som liknade potatisgratäng, en vit fisk, en röra med ärtor och kött och diverse fantastiskt goda efterrätter. Ni anar inte hur jobbigt det var att komma tillbaka till Linköping och tvingas återgå till pasta och nudlar.
Jag hade tagit mod till mig i tre dagar och formulerat frågan i huvudet. Och jag vågade faktiskt ställa den innan maten. På franska sa jag:
"Efter maten skulle jag vilja ha ett foto på hela familjen. Det är för att minnas och för att visa min familj."
Och min älskade franska familj satte sig i soffan i vardagsrummet och lät mig fota dem.

Från vänster Monsieur Quere, Madame Quere, Nathan och min egen Manon.
Men det allra finaste kom sedan, när Madame hämtade sin egen kamera och bad mig sitta i soffan med Manon och Nathan. Jag blir fortfarande alldeles varm inuti av att tänka på att de har kvar ett foto på mig tillsammans med sina barn. Kanske visar de det för släkten och pratar om mig som sin svenska dotter. De kommer i alla fall alltid att vara min franska mamma, min franska pappa, min franska lillebror och min Manon. Jag hoppas verkligen att jag får träffa dem igen någon dag.

Ja, nästa dag åker våra vänner från Brest för att tillbringa en sista dag på Paris gator och en sista natt på ett hotell. Kommer Lilly börja gråta när hon ska skiljas från alla sina vänner? Kommer hennes fötter att överleva en vandring från Champs Elysses till Louvren? Är Mona-Lisa så liten som det sägs att hon är?
Och: kommer Lilly få se Eiffeltornet, som hon alltid har drömt om?
Svaren får ni så snart som möjligt i den sjunde och sista delen av Lillys fantastiska äventyr i Franrike.