The magic can begin

På tisdagen skulle vi till Quimper, en stad ungefär två timmar från Brest. Alltså spenderades två timmar av förmiddagen på en buss. Det var ganska skönt, jag fick sitta en stund för mig själv och bara lyssna på musik och ta det lugnt. Tänka, smälta lite intryck. Tills Steven petade på mig.
"Lilly? Do you have a French to English dictionary?"
Jag muttrade jakande, började gräva i väskan. Sen kom jag på att mitt älskade lilla lexikon var svenskt-franskt och därför inte skulle göra mycket nytta för Steven och den lilla svenska han kunde.
"No, French to Swedish. Sorry."
Jag satte på mig hörlurarna igen och hann precis komma till ro innan Elsa petade på mig och frågade på franska om HON fick låna ordboken. Ja ja, vad gör man inte för världens gulligaste franskalärare? Jag räckte över den.
En annan intressant del är konversationen jag och Steven hade på väg från stationen till centrum i Quimper. Nämnd Steven gick en bra bit bakom oss andra och jag vände mig om.
"Are you coming?"
"Yes, don't worry."
"You always seem to be falling behind, don't yah?"
"Yeah, but I'm always catching on, baby!"
Ja, någon gång i livet ska man ju bli kallad "baby". Att det skulle vara av en lärare (nåja, om någon nu någonsin kommer kunna ta honom tillräckligt mycket på allvar för att kalla honom lärare) hade jag dock inte räknat med.
När han väl insåg vad han hade sagt försökte han snabbt släta över det:
"Of course I don't mean it THAT way, it's American English and we say things like that to each other all the time without meaning anything, I even say it to my mother, of course I don't... LILLY!"
Något roligt ska man ha här i livet, och att reta Steven har blivit mitt nya nöje. Och framförallt det här kommer jag använda mot honom så länge han lever. Eller ja, så länge han är kvar på skolan i alla fall.
Jag tyckte om Quimper så fort vi kom in i centrum. Uttrycket Medeltida Stad fick en helt ny innebörd där och då, alla hus i Quimper var vackra och medeltida och satte fart på min fantasi.


Framförallt var det kyrkan jag blev helt kär i. Eller ja, jag tror till och med det var en katedral. Fråga mig inte vad skillnaden är. Hur som helst var den helt underbar, som hämtad direkt ur en Tim Burton-film. På insidan såg den ut som vilken kyrka som helst (min mamma gillar ju som sagt kyrkor så jag har sett en del), men på utsidan... Underbar.


Vi gick lite på stan och jag såg så mycket brittiska grejer att jag blev alldeles till mig. Men jag intalade mig själv att nej, jag ska inte köpa brittiska saker i Frankrike. Jag köper dem när jag kommer till Brighton.
Men sen såg jag den. En helt underbar liten väska med den brittiska flaggan i glittrande paljetter. Den bröt ner mitt motstånd totalt.
När jag betalade den så började kvinnan i kassan tala franska med mig. Jag blev extremt nervös att jag inte skulle förstå ett ord, men något hos mig (kanske just det faktum att jag köpte en brittisk väska, kanske min fåordighet eller kanske bara min förvirrade uppsyn) lät henne förstå att jag var turist och inte särskilt bra på franska, för hon pratade långsamt och tydligt.
Det var något fel på väskan, sa hon. Men om jag gick bort till någon plats så kunde jag få en annan, likadan. Visste jag var denna plats låg?
Självklart visste jag inte det, jag hade befunnit mig i Quimper i högst två timmar. Hon skulle bli tvungen att visa mig dit.
"Tu peux me monter... Montrer?" lyckades jag få fram. Jag var så fokuserad på verbet att jag glömde tilltala henne med "ni", insåg jag långt senare. Men hon verkade inte ta illa vid sig av det, och just artigt tilltal känns inte som första kravet man ställer på en stackare som knappt kan prata franska alls.
Hon var snäll och visade mig till en annan affär runt hörnet, jag fick en annan väska och skyndade mig därifrån innan någon började ställa frågor till mig som jag inte kunde besvara på korrekt franska.

Lunch åt vi på ett Crêperi. Det är lite svårt att förklara vad crêpes är, så jag tog en bild:

Inuti denna formation kan man alltså få lite vad man vill. Jag hade äppelbitar och nötter i min och efter bara snål frukost och en chokladbit ur en automat på stationen var det bland det godaste jag någonsin ätit. Matsedeln var dock omöjlig att förstå, del för att den var på franska och dels för att den var uppdelad i en massa konstiga rutor, men eftersom jag åt med lärarna så fick jag hjälp av Manons underbara engelskalärare. Hon heter Florence men eftersom jag var så artig och fransk tilltalade jag henne med "Ma'am" på engelska, "Madame" på franska eller ganska ofta "Madam" på engelska också, som något mellanting. I alla fall var hon underbar nog att förklara vilken ruta på matsedeln jag skulle hålla mig till, och till och med översätta fyllningarna i de olika crêpen till engelska.

Efter maten kom nästa äventyr: att gå in i katedralen. Guiden var totalt underbar: hon pratade franska så låååååååångsamt och Ö-V-E-R-T-Y-D-L-I-G-T att till och med jag förstod det mesta. Det mindre underbara kom sen: när vi skulle gå upp i tornet på katedralen. Det var tvåhundra trappsteg, hörde jag någon säga, och gick i spiral. Tro mig, vandringen i Brest dagen innan var ingenting. DETTA var det värsta jag någonsin varit med om. Jag stannade halvvägs upp och stod där och bara flämtade.
"Lilly? Are you coming?"
"No." flämtade jag fram.
"I'm not going without you." sa Steven då och lät för en sekund som en riktigt hjältemodig amerikan.
"Aaw, that's cute."
"It's not about being cute, it's about being a teacher and making sure no one falls behind."
Jaha, så mycket för det hjältemodet. Jag skakade på huvudet och tvingade mig själv att fortsätta uppåt, högljutt klagande på alla språk utom franska.
Utsikten var vacker, ja. Men alla kort på den tog jag mest för att det skulle vara värt att ha tagit sig hela vägen upp.


Resten av guidingen var jag för trött för att ta in särskilt mycket av det guiden sa, men Quimper var fortfarande lika vackert. Kanske med undantag av lastbilen som fick mig att känna mig förföljd:

Det känns dock bra att Veolia äntligen har hand om något som passar dem: sopor. De borde gå över till det i Sverige också, istället för att köra tåg som aldrig fungerar.

Tillbaka i Brest möttes vi av våra franska vänner på stationen. Min Manon skulle träna judo och jag skulle följa med. Av någon anledning som jag inte riktigt förstod (det är lätt att hamna lite utanför när man inte kan så mycket franska) följde även Olof, Emelie och Elin med respektive fransmän med. Men efter ett tag gick de och Enora förklarade för mig att jag skulle vänta här, med Manon.
Det här är Enora:

Jag tyckte att den här bilden blev väldigt bra, och det tyckte uppenbarligen hon också eftersom hon gjorde det till sin profilbild på Facebook. Enora är underbar. Hon ville alltid försäkra sig om att jag förstod, och trots att hon envisades med att prata franska med mig sänkte hon sig ner till min nivå. Jag tänkte först att hon kanske inte var så bra på engelska, men sen kom jag fram till att hon helt enkelt hade bestämt sig för att hon skulle prata franska med mig. Även om det innebar att sänka den språkiliga nivån så lågt.

Judoträningen var spännande att se på, det liknade inget jag tidigare sett. När vi kom hem var vi så trötta att vi gick och lade oss efter kvällsmaten.

Nästa dag är onsdag. Hur stort är chokladmuséet? Är maten i matsalen mer näringsrik än den i caféterian? Kommer personalen i bowlinghallen lyckas stava rätt till våra svenska vänners namn? Och, det största mysteriet av alla: varför finns det inga toasitsar på toaletterna i den franska skolan?
Fortsättning följer.