The magic can begin

Ja, allt ska dokumenteras. Offentligt. Vi börjar med lite citat från veckan:

"Det är bara att stoppa nerverna i en påse och andas!"
/Okänd upphovsman

"Ursäkta, är det här flyget till Vimmerby? Och måste man byta till helikopter i Rimforsa?"
/Lisa och Joël

"Broooder! Jag syndar för fullt här, kom och hjälp mig!"
/Lisa

I en båt på Seine klockan elva på kvällen:
"Ååååh, det är så vackert, titta vad vackert det är!"
Olof: "Titta på lyftkranen, så vackert upplyst den är!"
"Vad är grejen med den här peruanska panflöjtsmusiken? Vad hände med den franska musiken?"
/Olof igen

På Louvren när vi går förbi ett skåp med ett hagelgevär.
Steven: "Wow, I should get one of those. That would make your guys do your homework!"

"Var hälsad, kamrat Lundgren."
"Var hälsad, syster."
"Syster? Aaaw, det var gullig."
"Du kan tolka det antingen som något gulligt eller som att du är nunna. Jag tänkte på en nunna."
/Jag och Olof

"Lilly, ta av dig den där jackan. Det ser ut som om du ska ut på valfiske."
/Joël

"Ladies and gentlemen, this is your captain speaking. My name is (mumlar något ohörbart) and I'm glad to..."
Elsa: "'My name is Santa Claus', sa han det?"
Lilly brister ut i ett hysteriskt skrattanfall.
Elsa: "Undra hur folk skulle reagera om han sa 'My name is Santa Claus and I'm gonna fly you to the North Pole'..."
(Och ja: vi hade sovit fyra timmar så det var hysteriskt roligt)

"WHY are the McDonalds signs GREEN in France?!"
/Steven

"Wow. Joel, Olof, Lisa, Emma, Lilly. I must be the luckiest man in Paris to be sitting with such a wonderful group of young people!"
/Steven igen

Och, en av veckans mest använda fraser:
"Où est notre Américain?" (Franska för: "Var är vår amerikan?")



Jag somnade till slut, efter mycket om och men. Alarmet skulle ringt klockan tre, men jag vaknade halv tre och tyckte det var lika bra att gå upp. Så jag borstade tänderna, klädde på mig noga utvalda kläder, packade ner det allra sista och påbörjade sedan projektet att få ner min tolv eller tretton kilo tunga resväska för trappan. Ni som har varit hos mig i Linköping förstår hur jobbigt det var.
Det regnade. Inte mycket, men tillräckligt. Jag sjöng svagt för mig själv, "Paris In The Rain" hette låten, och försökte förstå vad som höll på att hända.
Jag skulle sätta mig i en taxi, åka in till Linköpings Fjärrbussterminal, möta mina vänner, kliva på en buss och åka till Skavsta. Längre än så visste jag inte. När jag gick av bussen i Skavsta tog den värld jag kände till slut och ersattes av en annan, helt ny.
03.25 kom taxin och en förvånansvärt pigg gubbe hjälpte mig att baxa in väskan i bagaget. Han lyckades kallprata hela vägen till fjärrbussterminalen utan att få ett dugg sagt. Han hade varit i Frankrike. Där åt man sniglar. Och ostron.
Jag betalade honom med två hundralappar och bad honom behålla växeln. Jag hade 160 euro i handbagaget och det sista jag behövde var en massa svenska pengar att släpa runt på.
Elsa och Steven var på plats och tätt efter mig kom Joël, Emma och Olof gående. Sen följde Elin och Emelie i bil, och Lisa till fots. På bussen åt jag lite av min medhavda frukost och satt sen ännu en gång och försökte fatta vad som var på väg att hända. Det gick inte. Det var för stort att ta in.
Det var fortfarande regn i luften när vi klev av på Skavsta. För första gången i mitt liv befann jag mig på en flygplats och jag gav upp alla försök att inte verka som en bonde när jag såg min väska försvinna på ett rullband. Allt var bara så häftigt. När jag gick upp i flygplanet var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att fatta att det var på riktigt.
Ja, vi satte oss. Elsa hade lovat att sitta bredvid mig eftersom det var första gången och jag trots allt var lite nervös, men hon och Steven hamnade ganska långt bakom oss i incheckningskön och därmed också någon helt annanstans i planet. Då blev jag nervös på riktigt. Lyckligtvis hade jag världens gulligaste Joël på andra sidan mittgången, så han la en hand på min axel och lugnade ner mig. Gick igenom precis vad som skulle hända, hur det skulle kännas och hur jag skulle bete mig. Försäkrade mig att han hade överlevt det här hur många gånger som helst.
Och när vi lyfte släppte all nervositet. Jag kände hur vi lämnade marken och såg molnen under mig när jag tittade ut genom fönstret. Det var så häftigt, som att åka berg- och dalbana fast bättre. Eftersom jag var på väg till Frankrike.
Under flygresan läste jag lite i en pocketbok jag hittat i min bokhylla, samt köpte en Cola när jag kände att jag höll på att somna. Den var hälften så stor som vanliga colaburkar och kostade två euro. Jag sparade den som ett minne.
Det första jag noterade var att Frankrike var så grönt. När jag, genom fönstret på ett Ryan Air-plan, fick min första skymt av fransk mark så var det det gröna gräset jag först älskade.
Klockan 08:55 landade vi. Vi fick våra väskor och hittade en buss in till Paris. Det tog två timmar och jag hade nog dött av hunger både en och två gånger om jag inte hade varit så fascinerad av allt jag såg utanför bussfönstret. Grönt gräs. Påskliljor. Vägskyltar med ord jag inte förstod. Blommande körsbärsträd. Och mer grönska. Frankrike var grönt och det var mitt. Äntligen.
Vi korsade en gata med risk för eget liv (alla kör som galningar i Frankrike) och påbörjade sedan en vandring mot resturangen där vi skulle äta. Vi gick förbi Triumfbågen och eftersom det var den första franska sevärdheten jag såg tog jag fyra foton. Resturangen hette "Hippopotamus" (franska för: "Flodhäst") och jag beställde någon typ av kött med pommes frites och beanässås (stavning?), samt Ben&Jerry-glass till efterrätt. Allt detta beställdes på franska. Jag var så otroligt stolt över mig själv. Det enda jag inte förstod var när servitrisen frågade hur jag ville ha köttet stekt, så då tog jag hjälp av Joël. Jag åt vid samma bord som honom, Lisa och Steven (som för övrigt vek ett pappersflygplan och skickade till Emelie vid bordet bredvid, look at the teacher) och sen fick vi gå runt i Paris en stund. Euforisk som jag var kastade jag mig över första bästa souvenirstånd på Champs Elyssé (troligen felstavat det med, hoppas inte min franskalärare läser det här) och införskaffade en nyckelring med Eiffeltornet samt en liten fransk flagga som jag sen gick runt och vifftade med, vilken nästan retade gallfeber på stackars Joël.
"Lilly, du KAN inte gå runt och viffta med en franska flagga när vi är i FRANKRIKE, om vi går in i någon butik så är det du som stoppar NER den!"
Nästa inköp gjordes på en tunnelbanestation, medan Elsa köpte biljetter. Jag såg en liten souvenirbutik till och kastade mig dit, med tolv eller trettonkilos väska och allt. Jag såg den direkt: en alldeles underbar T-shirt i svart med Eiffeltornet, ordet "Paris" och ett hjärta. I strass. Jag försökte ta ner den från galgen den hängde på och fick genast hjälp av killen i kassan.
"Är det den här?" frågade han på franska.
"Ja, det är den här." svarade jag på samma språk och kände mig omåttligt stolt. När jag hade köpt den var jag så exalterad att jag nästan glömde väskan inne i butiken.
Det enda jag inte älskade med Paris var tunnelbanan. Trångt, överfullt och totalt hysteriskt. Men vi tog oss i alla fall till en tågstation i Paris, storlek Stockholm Central x3. Vid det här laget var vi alla lagom trötta och satte oss därför på en bänk och stirrade på en massa duvor som höll till inne på stationen. Hälften av dem hade deformerade fötter och de var i största allmänhet ganska äckliga. Vi köpte matsäck och satte oss sen på tåget. Dam dam dam dah. The Train. Fyra timmar från Paris till Brest. Jag satt med Elsa, Emelie, Olof och Lisa och vi fick en del sagt.
Den sista timmen började vi bli nervösa. Vi skulle trots allt bo hos personer vi inte kände, vi skulle träffa dem för första gången när vi steg av tåget.
Emelie upprepade gång på gång vad hon skulle säga när hon lämnade över presenterna till familjen. Själv kramade jag min fransk-svenska ordbok och hyperventilerade. Tåget saktade in, vi tog ett djupt andetag och gick ut i kvällens Brest...

Ja, hur ska det gå för Lilly och hennes vänner? Hur är värdfamiljen? Vad kommer de göra under helgen?
Fortsättning följer.