The magic can begin

Vi började dagen med att prata om franska tidningar och de olika delarna i dem. Jag förstod tyvärr inte så mycket och blev lagom nervös.
Sen mötte vi våra korrespondenter (de använder själva det ordet om oss på både franska och engelska, och det låter lite mer formellt än "våra fransmän") nere på den överfulla innegården. En jättesnäll kille köpte ett chokladbröd till mig och det räddade mig från att svälta ihjäl, och sedan begav vi oss till la chocolaterie. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska definera det som; chokladmuséum, chokladbutik eller chokladfabrik, så jag kallar det helt enkelt för "chokladstället". Det verkade vara lite av varje. Det såldes choklad, fin och dyr choklad från fem euro och uppåt, men de hade även en massa information om chokladens historia och bakom en glasruta stod någon och tillverkade choklad.
Guiden var gubbe, en rätt gammal sådan. Jag saknade vår övertydliga guide från Quimper, för den här gubben babblade bara på utan att jag förstod någonting. Så jag roade mig med att titta på chokladen, eller på byggarbetsplatsen utanför fönstret.







Och fåret var i trä och inte choklad, vad det gjorde där vet jag inte. Men jag gillar ju får, så jag utbrast högt: "Ett får!" och tog fram kameran. Efter att jag hade tagit bilden insåg jag att Elins Enora stod bakom mig och att jag faktiskt kunde säga det på franska, så jag sa: "Ett får. Mycket vackert." Enora såg stolt ut.

Sen gick vi tillbaka till skolan för att äta i deras matsal, le self. Och ja, maten var mycket bättre där än i cafeterian. Jag åt något som liknade köttfärslimpa med potatisgratäng och en youghurt med aprikos till efterrätt, det var härligt att för en gångs skull bli mätt.
Vi var med på en lektion när jag inte förstod något alls, och sen sprang mina lite mer pigga vänner runt på stan. Jag anslöt mig dock till Emma och Olof som satt utanför ett café.

Notera gubben i vit skjorta som tar betalt. Han stod där med en glassmaskin och glassen såg så spännande ut att jag bestämde mig för att prova. Jag hade dock ingen aning om hur jag förväntades göra, så jag studerade andra människor som köpte glass. "Fraise" betydde "jordgubbe", så mycket visste jag, och eftersom folk gick fram och sa det för att sedan mottaga jordgubbsglass i en strut så gjorde jag likadant. Ett "Merci beaucoup" ("tack så mycket") lyckades jag också slänga in, liksom två euro.
Glassen var utsökt. Det var någon sorts blandning av mjukglass och isglass som jag inte kan ordet för, och mycket svalkande i den franska hettan.
När jag stod och tog kort på Emma och Olof frågade glassgubben om inte jag också ville vara med på kortet, och sa att han kunde ta det. Fråga inte hur han lyckades få mig att förstå det, så lite franska som jag kan, men i alla fall tog han ett kort på mig och Emma och Olof.

Tyvärr var jag inte rikigt beredd, så det är väl inte den bästa bild som tagits på mig.
Sen var jag ju naturligtvis tvungen att ta en bild på den härliga glassgubben och hans glassmaskin. När jag tog fram kameran sa han "vänta, vänta" och sprang in och hämtade en hatt. Sen fick jag fota honom.

Jag gillade glassgubben, han var rolig.

Nästa vandring blev till en bowlinghall. Det var fortfarande minst lika varmt och om möjligt ännu mer sol och jag vet inte hur många gånger jag ångrade att jag hade svarta jeans på mig. Jackan hade jag dock tagit av mig för länge sen, efter Joëls ständiga kommentarer om att det såg ut som om jag skulle ut på valfiske.
Bowlinghallen såg ut som de flesta jag har sett, med undantaget att det fanns soffor att sitta i istället för hårda stolar. Och skosystemet skiljde sig också lite från det svenska: här lämnade man sina skor till en gubbe bakom en disk, sa sin skostorlek och fick ett par bowlingskor av samma gubbe. Dock var det mycket effektivare än att stå halva dagen och leta efter ett par i rätt storlek. Och för övrigt var jag alldeles för stolt över att jag faktiskt kunde säga min skostorlek på franska för att ha tid att skämmas över mina stora fötter.
Olof fick bokstavera sitt namn för att gubben bakom disken skulle stava det rätt, men jag sa bara mitt namn och på franska blir det ju:

En av mina franska vänner frågade om jag stavar så, och jag svarade att det är den franska versionen. För dem är jag gärna Lili när som helst, jag tycker det är gulligt. Jag har fullt svenska vänner som alltid stavar mitt namn som Lily, och jag brukar inte rätta dem heller. För det är trots allt den brittiska stavningen.

Och angående varför det inte finns några toasitsar på våra franska vänners skola så är det en fråga jag själv gärna skulle vilja ha svaret på. Jag frågade Elsa och hon gissade att det kanske är för att det ska vara lättare att städa, att det lätt blir ofräscht med toasitsar. Ja, det kanske är fräscht utan, men inte var det särskilt bekvämt.

Nästa dag är torsdagen, en av de härligaste och mest händelserika dagarna. Vad har Lilly fått med sig som "packed lunch" av sin franska mamma? Kommer hon och hennes vänner lyckas bestiga klätterställningen vid havet? Finns det isbjörnar på Océanopolis? Kommer guidningen vara på franska eller engelska? Kommer krabborna Lillys franska familj bjuder på vara döda? Och, en av de största frågorna, kommer Lilly lyckas ta mod till sig tillräckligt mycket för att på franska fråga om hon får ta en bild på sin franska familj?
Så mycket frågor. Svaren får ni i morgon, mina vänner, i den näst sista delen av Lillys fantastiska äventyr i Frankrike. Fortsättning följer...