Lillys fantastiska äventyr i Frankrike, del tre
Manon åker bil till skolan. Hennes pappa jobbar inne i Brest och skjutsar därför in henne och hennes lillebror.
Det var en härlig känsla att färdas genom det franska landskapet i en halvtimme och se hur det ljusnade utanför fönstret medan franska radiopratare sa saker jag inte förstod ett ord av. Kanalen hette Chéri FM (för er som inte kan franska betyder "chéri" "älskling") och verkade vara Frankrikes motsvarighet till Mix Megapol. Det spelades två låtar på engelska under bilfärden, en mer än välkommen omväxling. Det var Bruno Mars med "Grenade" och Lady Gaga med "Born This Way" och båda dessa låtar kommer för all framtid att påminna mig om bilresan genom det franska landskapet.
Vi gick över en enorm bro, med motorvägen till vänster om oss. Eller nej, det var ingen motorväg. Jag vet inte hur många gånger folk har rättat mig nu, men eftersom alla kör som galningar i hela Frankrike kan jag inte hjälpa att jag kallar alla vägar för motorvägar. Mycket trafik var det i alla fall. Och långt ner. Brest är inget särskilt platt ställe, det verkar gå upp och ner överallt.
Vi skulle ha idrott, och gick därför ner för ännu en backe. Klassen var dubbelt så stor som vår, och omklädningsrummen hälften så små. Behöver jag säga att det var trångt? Mitt stora problem var annars att hela mitt väsen talade emot att lämna min väska i omkläningsrummet; väskan med mobil, kamera och 100 euro. Inte förrän en snäll lärare eller liknande på lite halvdålig engelska sa "I lock the door, with my key" gick jag med på det. Fast jag gillade det fortfarande inte.
Idrotten var ganska slapp, jag spelade lite badminton med en kille som hette Joseph. Idrottshallen var svinkall och långt ifrån inbjudande. Sen väntade ännu en uppförsbacke innan vi tog oss tillbaka till själva skolan.
Och ja, det var tur att jag har kommit över min tid på högstadiet, för likheten mellan de båda skolorna var slående. Tegel asfalt och betong, nerslitet, överfullt och i allmänhet ganska ofräscht. Den stora skillnaden var att folk var treviga. Och pratade franska. Och de hade en sån där automatisk klocka som ringer när hela skolan ska ha rast. Jag måste erkänna att jag trodde inte sånna fanns i verkligheten.
Vi fick en liten presentation om Brest av två tjejer, slappade lite och sen var det lunch. Jag förstår fortfarande inte det franska skolmatssystemet. Det finns en cafeteria och en le sélf, självservering alltså. På måndagen åt vi i cafeterian och på tisdagen i matsalen. I cafeterian fanns det pommes frites, läsk, pizza och chokladpudding och eleverna fick gå fram och visa någon typ av legitimation när de betällde lunchen. Jag fick pommes frites, en fanta, en smörgås och chokladpudding till efterrätt, min Manon var nyttigast av oss alla och tog bara ett äpple och en flaska vatten. Så här såg det ut där vi satt och åt:
Mm, mysigt och glamouröst.
Efter lunch var det dags för guidad tur i Brest. Guiden var en av skolans engelskalärare, en mycket trevlig kvinna som pratade helt underbar brittisk engelska. Ett par av fransmännen följde alltid med på aktiviteterna, och denna gång var det min Manon, Joëls fransman Baptiste, hans flickvän Morgan och en kille som hette Jordan.
Det var strålande sol och säkert tjugofem grader varmt. Vi gick och gick och gick tills vi höll på att dö. Men vi såg så vackra saker att det var värt det. Ett blommande körsbärsträd, en gammal borg, en tropisk trädgård, en fontän... Och jag klagade aldrig. För solen sken och mina vänner var där med mig.
Och sånna här trodde jag faktiskt inte fanns i verkligheten heller...
Och det här är vi. Jag och mina fina vänner.
Efter vandringen fick vi lite fritid för att gå på stan i de nyare delarna av Brest, men jag och Emma, Olof, Manon och Jordan var så trötta att vi istället satte oss i skuggan och drack vatten. En liten Mars-chokladbit lyckades jag köpa också, för att få tillbaka åtminstone lite energi.
När resten av gruppen anslöt sig till oss gick vi i alla fall runt lite grann: jag köpte två souvenirer i form av en kylskåpsmagnet och en nyckelring och vi var till och med inne i en fransk bokhandel. Jag såg en bok om djuren på bondgården för målgruppen 0-2 år och konstaterade att den nog var på lagom nivå för min franska.
Ja, det var måndagen. Hur ska det gå? Kommer Lilly att överleva ännu en vandring i tjugofem graders värme och strålande sol? Kommer hon lyckas beställa Crêpes, trots sin dåliga franska? Och hur många trappsteg är det upp i tornet på katedralen i Quimper?
Fortsättning följer.
Det var en härlig känsla att färdas genom det franska landskapet i en halvtimme och se hur det ljusnade utanför fönstret medan franska radiopratare sa saker jag inte förstod ett ord av. Kanalen hette Chéri FM (för er som inte kan franska betyder "chéri" "älskling") och verkade vara Frankrikes motsvarighet till Mix Megapol. Det spelades två låtar på engelska under bilfärden, en mer än välkommen omväxling. Det var Bruno Mars med "Grenade" och Lady Gaga med "Born This Way" och båda dessa låtar kommer för all framtid att påminna mig om bilresan genom det franska landskapet.
Vi gick över en enorm bro, med motorvägen till vänster om oss. Eller nej, det var ingen motorväg. Jag vet inte hur många gånger folk har rättat mig nu, men eftersom alla kör som galningar i hela Frankrike kan jag inte hjälpa att jag kallar alla vägar för motorvägar. Mycket trafik var det i alla fall. Och långt ner. Brest är inget särskilt platt ställe, det verkar gå upp och ner överallt.
Vi skulle ha idrott, och gick därför ner för ännu en backe. Klassen var dubbelt så stor som vår, och omklädningsrummen hälften så små. Behöver jag säga att det var trångt? Mitt stora problem var annars att hela mitt väsen talade emot att lämna min väska i omkläningsrummet; väskan med mobil, kamera och 100 euro. Inte förrän en snäll lärare eller liknande på lite halvdålig engelska sa "I lock the door, with my key" gick jag med på det. Fast jag gillade det fortfarande inte.
Idrotten var ganska slapp, jag spelade lite badminton med en kille som hette Joseph. Idrottshallen var svinkall och långt ifrån inbjudande. Sen väntade ännu en uppförsbacke innan vi tog oss tillbaka till själva skolan.
Och ja, det var tur att jag har kommit över min tid på högstadiet, för likheten mellan de båda skolorna var slående. Tegel asfalt och betong, nerslitet, överfullt och i allmänhet ganska ofräscht. Den stora skillnaden var att folk var treviga. Och pratade franska. Och de hade en sån där automatisk klocka som ringer när hela skolan ska ha rast. Jag måste erkänna att jag trodde inte sånna fanns i verkligheten.
Vi fick en liten presentation om Brest av två tjejer, slappade lite och sen var det lunch. Jag förstår fortfarande inte det franska skolmatssystemet. Det finns en cafeteria och en le sélf, självservering alltså. På måndagen åt vi i cafeterian och på tisdagen i matsalen. I cafeterian fanns det pommes frites, läsk, pizza och chokladpudding och eleverna fick gå fram och visa någon typ av legitimation när de betällde lunchen. Jag fick pommes frites, en fanta, en smörgås och chokladpudding till efterrätt, min Manon var nyttigast av oss alla och tog bara ett äpple och en flaska vatten. Så här såg det ut där vi satt och åt:
Mm, mysigt och glamouröst.
Efter lunch var det dags för guidad tur i Brest. Guiden var en av skolans engelskalärare, en mycket trevlig kvinna som pratade helt underbar brittisk engelska. Ett par av fransmännen följde alltid med på aktiviteterna, och denna gång var det min Manon, Joëls fransman Baptiste, hans flickvän Morgan och en kille som hette Jordan.
Det var strålande sol och säkert tjugofem grader varmt. Vi gick och gick och gick tills vi höll på att dö. Men vi såg så vackra saker att det var värt det. Ett blommande körsbärsträd, en gammal borg, en tropisk trädgård, en fontän... Och jag klagade aldrig. För solen sken och mina vänner var där med mig.
Och sånna här trodde jag faktiskt inte fanns i verkligheten heller...
Och det här är vi. Jag och mina fina vänner.
Efter vandringen fick vi lite fritid för att gå på stan i de nyare delarna av Brest, men jag och Emma, Olof, Manon och Jordan var så trötta att vi istället satte oss i skuggan och drack vatten. En liten Mars-chokladbit lyckades jag köpa också, för att få tillbaka åtminstone lite energi.
När resten av gruppen anslöt sig till oss gick vi i alla fall runt lite grann: jag köpte två souvenirer i form av en kylskåpsmagnet och en nyckelring och vi var till och med inne i en fransk bokhandel. Jag såg en bok om djuren på bondgården för målgruppen 0-2 år och konstaterade att den nog var på lagom nivå för min franska.
Ja, det var måndagen. Hur ska det gå? Kommer Lilly att överleva ännu en vandring i tjugofem graders värme och strålande sol? Kommer hon lyckas beställa Crêpes, trots sin dåliga franska? Och hur många trappsteg är det upp i tornet på katedralen i Quimper?
Fortsättning följer.
Kommentarer
Trackback
