The magic can begin

Jag visste att vi var galna, men exakt HUR galna vi var förstod jag nog inte förrän jag kom hem och fick på mig torra kläder. Och fick i mig en kanna te.

Vi älskade Hurricane på Skänninge Marknad. Så mycket att vi åkte den tre gånger.
Häromdagen ringde Madde och berättade att Skänninges tivoli nu stod i Norrköping, och att hon hade fått en hundralapp efter sin mormor. Hennes mormor tyckte om att slösa pengar på onödiga men roliga saker, så Maddes mamma uppmanade Madde att göra något riktigt roligt med pengarna från mormor.
Alltså hoppade vi på ett pendeltåg till Norrköping för att åka vår favoritkarusell ytterliggare tre gånger. Jag skänkte en tanke till Maddes mormor som jag tyvärr aldrig fick träffa, tänkte att hon nog hade tyckt om det här. Och Madde höll med om att det kändes rätt.

I Norrköping vräkte regnet ner. Vi kom till tivolit, tog skydd under taket till ett stånd som sålde popcorn, och beklagade oss en stund. Allt var ju så perfekt. Vi hade pengar, Hurricane var där borta, vi skulle åka. Och så regnade det.
Men vi insåg att vi inte kunde vänta ut regnet. Så vi tog ett djupt andetag, gick ut i det och åkte. Tre gånger.

"Förstår du nu varför vi kommer vara vänner för evigt, MAAAAAAAADDE? När man gör sånna här galna saker så AAAAAAAAAH! Tar vänskapen aldrig SLUUUUUUUUUUT! Vi är bäst i världen, vi är OOOOOSLAAAAAAAGBAAAAAAARAA-AH!"
Det går att uppnå ett tillstånd när man är så blöt att man inte känner regnet längre. Vi uppnådde det under andra åkturen. Fortfarande skrikande.
Karusellskötaren var samma gubbe som i Skänninge. Det kunde ha varit lite pinsamt, men nu var det mest roligt. Tre gånger här här och tre gånger där. Skänninge hade dock mycket finare utsikt.

På vägen tillbaka till stationen gick jag utan paraply. Jag var så blöt att det inte skulle gjort någon skillnad. Jag vet inte vad ni längtar efter när ni är dyngsura och nerkylda, men jag längtar efter ett par mjukisbyxor och en kopp te. Det sistnämnda hade de i alla fall på Pressbyrån, och det var vad som hindrade mig från att avlida på vägen hem. Jag lovar att jag aldrig har känt mig så brittisk som jag gjorde när jag gick genom ett regnigt Norrköping och längtade efter en kopp te. Vad gjorde mänskligheten innan denna underbara dryck var upptäckt?

Nu, i torra kläder och så där tre koppar te senare, så vet jag med säkerhet vad det är som binder mig samman med andra människor på riktigt: galna idéer. Bara två galningar skulle kommit på idén att åka till Norrköping i ösregn för att åka karusell. Bara Madde och jag.

Jag hade tänkt gå på Rix FM, mest för att göra en kul grej med mina kompisar, men redan under andra åkturen fattade jag beslutet att låta bli. Jag har redan sett Ulrik Munter live två gånger i mitt liv, båda gångerna var det högst ofrivilligt. Jag kan definitivt leva utan att se honom en gång till, framförallt i ösregn. I det här bedrövliga vädret skulle det krävas minst BWO:s återförening för att få mig att överhuvudtaget överväga att åka in till stan igen. Rix FM:s hemsida stärkte mig i mitt beslut: sju artister uppträder, fem av dem tycker jag direkt illa om och de två andra är i bästa fall okej. Vad hände med all bra musik? Antingen hade Rix FM Festival bättre artister förr, eller så har jag börjat tröttna. Tror på en kombination.
Nej, det blir en mysig hemmakväll i mjukisbyor iställlet. Jag ska dricka mer te (hjälp, jag börjar bli beroende), skriva lite och se en film. Passar mig utmärkt.