Ich heisse Lilly. Wie heisst du?
Jag insåg plötsligt hur... normalt det var. Men ändå så främmande för mig. Ett SMS som föreslog att jag kunde komma över i kväll, spela spel och äta onyttigheter. En tjugo minuters bussresa. En liten hall med skor. Tre tjejer som välkomnade mig, ville ha mig där. Hade bjudit dit mig.
Jag fick några mackor med jordnötssmör och marmelad till kvällsmat, åt dem i soffan medan vi spelade spel. Det kom en fråga om vem av oss som skulle ha svårast att sluta jaga människor om vi var vampyrer, och de röstade alla tre på mig. Jag var den mest mordiskt lagda, den som brukade tappa tron på mänskligheten. Caddy skulle nog också vilja utrota den om hon var vampyr, men kom fram till att hon var för blödig. Det var tydligen inte jag.
De hade gjort en kladdkaka också, och när vi tog ut den ur ugnen liknade den mest chokladsmet.
"Jag sa ju att ägget var till för att hålla ihop den!" sa Disa till Caddy, vår kära vegan som tydligen hade följt orginalreceptet och bara tagit bort ägget. Men handlingskraftig som hon är hällde Caddy bara över den i en annan form och ställde in den i frysen en stund. Den var faktiskt riktigt god.
Vi spelade tills Jessica var tvungen att springa iväg, sen övergick vi till Caddys dator. Hon och Disa citerade en samling videoklipp som de sa att jag var tvungen att se. När folk säger så brukar jag på min höjd le åt videoklippen, men nu blev det en gång för alla bevisat att Caddy och Disa har samma humor som jag. Jag skrattade högt åt klippen de visade mig.
Jag hade kunnat bli kvar där hela natten, men ansvarsfull som jag är såg jag till att komma hem hyfsat tidigt eftersom jag trots allt har skola i morgon. Engelska första lektionen, dessutom.
Så jag gick ut i natten, log för mig själv och tänkte att hur mycket jag än tappar tron på mänskligheten så kommer jag alltid att älska er, tjejer.
Idag hade jag tyska på riktigt för första gången och jag kan bara konstatera att allt de sagt om Martina är sant, framförallt det som Caddy sa om att hon är som en tysk version av Helen. Det tyska uttalet blir exotiskt och vackert, gramatiken blir enkel och logisk och alla språkets dörrar står plötsligt öppna när Martina står där och ler. Stavningen kommer nog bli det svåraste.
Övrigt spännande: Resan till Brighton känns bara mer och mer overklig ju närmare den kommer. Lördagen spenderades hos Darling Johanna med två Johnny Depp-filmer, min Josephine, päronsaft och äppelpaj samt den guidade rundturen i Väderstad som Johanna varit skyldig mig ett tag. Saknar det redan. Min nya passion är The Nightmare Before Christmas ("This is Halloween, this is Halloween, Halloween, Halloween, Halloween, Halloween") och idag köpte jag en underbar väska med motiv från filmen. Jag är fruktansvärt dålig på spanska och har undrat i två år varför jag inte valde tyska direkt istället. Fast det är klart, då hade jag gått miste om en massa låtar, flummiga torsdagmornar och inte minst min älskade lilla Marina. Jag får trösta mig med det.
Om två veckor kommer min söta lilla tysk, Neele, och innan dess ska jag lyckas städa. Men just nu ska jag sova.
Jag fick några mackor med jordnötssmör och marmelad till kvällsmat, åt dem i soffan medan vi spelade spel. Det kom en fråga om vem av oss som skulle ha svårast att sluta jaga människor om vi var vampyrer, och de röstade alla tre på mig. Jag var den mest mordiskt lagda, den som brukade tappa tron på mänskligheten. Caddy skulle nog också vilja utrota den om hon var vampyr, men kom fram till att hon var för blödig. Det var tydligen inte jag.
De hade gjort en kladdkaka också, och när vi tog ut den ur ugnen liknade den mest chokladsmet.
"Jag sa ju att ägget var till för att hålla ihop den!" sa Disa till Caddy, vår kära vegan som tydligen hade följt orginalreceptet och bara tagit bort ägget. Men handlingskraftig som hon är hällde Caddy bara över den i en annan form och ställde in den i frysen en stund. Den var faktiskt riktigt god.
Vi spelade tills Jessica var tvungen att springa iväg, sen övergick vi till Caddys dator. Hon och Disa citerade en samling videoklipp som de sa att jag var tvungen att se. När folk säger så brukar jag på min höjd le åt videoklippen, men nu blev det en gång för alla bevisat att Caddy och Disa har samma humor som jag. Jag skrattade högt åt klippen de visade mig.
Jag hade kunnat bli kvar där hela natten, men ansvarsfull som jag är såg jag till att komma hem hyfsat tidigt eftersom jag trots allt har skola i morgon. Engelska första lektionen, dessutom.
Så jag gick ut i natten, log för mig själv och tänkte att hur mycket jag än tappar tron på mänskligheten så kommer jag alltid att älska er, tjejer.
Idag hade jag tyska på riktigt för första gången och jag kan bara konstatera att allt de sagt om Martina är sant, framförallt det som Caddy sa om att hon är som en tysk version av Helen. Det tyska uttalet blir exotiskt och vackert, gramatiken blir enkel och logisk och alla språkets dörrar står plötsligt öppna när Martina står där och ler. Stavningen kommer nog bli det svåraste.
Övrigt spännande: Resan till Brighton känns bara mer och mer overklig ju närmare den kommer. Lördagen spenderades hos Darling Johanna med två Johnny Depp-filmer, min Josephine, päronsaft och äppelpaj samt den guidade rundturen i Väderstad som Johanna varit skyldig mig ett tag. Saknar det redan. Min nya passion är The Nightmare Before Christmas ("This is Halloween, this is Halloween, Halloween, Halloween, Halloween, Halloween") och idag köpte jag en underbar väska med motiv från filmen. Jag är fruktansvärt dålig på spanska och har undrat i två år varför jag inte valde tyska direkt istället. Fast det är klart, då hade jag gått miste om en massa låtar, flummiga torsdagmornar och inte minst min älskade lilla Marina. Jag får trösta mig med det.
Om två veckor kommer min söta lilla tysk, Neele, och innan dess ska jag lyckas städa. Men just nu ska jag sova.
Kommentarer
Trackback
