The magic can begin

Textsamtal, alltså. Skrivarlinjens hjärta, som Ludde sa.

Vi skrev alla en text. Rubriken/temat/första meningen KUNDE vara "...och så kom jag till ön", men bara om vi ville. Uppgifterna till textsamtalen är och kommer alltid att vara: skriv någonting du känner för att skriva. Behöver du inspiration så finns det en rubrik/tema/första mening på tavlan i klassrummet. Strunta i den om du vill. Så länge vi skriver och lämnar in så är det skitsamma VAD vi skriver. Behöver jag nämna att jag älskar denna kreativa frihet?

Idag hade vi ett "test"textsamtal, och då skulle vi två och två läsa varandras texter och sen ge respons i helklass. När vi börjar med de riktiga textsamtalen så kommer vi att vara i halvklass och alla i gruppen kommer läsa alla texter och ge respons.

Respons betyder INTE att man ska räkna upp: det här var bra, det här var dåligt. Resons betyder att vi ska djupdyka, gräva ner oss i varandras texter, och sedan tolka och beskriva det vi har läst. Vad handlar texten om, har den en konkret handling eller är det mer en känsla som beskrivs? Vilka är karaktärerna och vilken relation har de? Är berättaren synlig eller osynlig? Vad gör språket för texten, lyfter det fram det du uppfattar som berättelsens tema eller försvårar det läsandet?

Författaren är egentligen ointressant under textsamtalen, det är hens text som är i fokus. Ett "jag" i en berättelse är heller aldrig detsamma som författaren som skrivit texten, alltså ska man alltid referera till denna som "jaget i texten" och aldrig som "du"/namnet på människan som skrev texten. Och texten är ALDRIG samma sak som verkligheten. Även om man faktiskt skriver om något som har hänt på riktigt så är det precis som när man tar ett foto: man väljer ut ett specifikt motiv och väljer medvetet bort andra perspektiv och aspekter. Det kan vara en spegling av verkligheten, men det ÄR aldrig verkligheten.

I sex minuter ska vi då fördjupa oss i varandras texter. Det får vara mindre än sex minuter, men absolut inte mer. Ludde tar tid. Han säger också att vi gärna får lyfta fram saker som är bra i varandras texter, så länge vi motiverar VARFÖR. Många andra skrivlärare är tydligen helt emot detta. Det är också viktigt att lyfta fram vad Ludde kallar "motstånd"; är det något i texten du inte förstår? Något som försvårar läsningen? Någon karaktär som du inte riktigt får grepp om?

Jag vet inte vad jag var mest nervös över inför mitt första textsamtal: att höra någon annan fördjupa sig i min text inför hela klassen eller att behöva lyssna på min egen röst i vad som helst skulle vara sex minuter. Båda dessa gick jättebra. Jag såg min text med nya ögon, från en läsares perspektiv, och fick bekräftat vad jag egentligen redan visste: textsamtalen är det allra mest givande på skrivarlinjen. Även om det kommer vara svårt i början, innan vi kommer in i det. Det är ju trots allt ett helt nytt sätt att läsa texter som vi måste lära oss.

 

Igår tvättade jag för första gången sedan jag kom hit. Och klockan halv tio på kvällen, efter sagostunden i kafét, fick jag slutligen nog av att försöka förhandla med torktumlaren och släpade istället hem alla mina blöta kläder. Bakom min lilla stuga finns en plastlina med klädnypor uppspänd mellan två tallar, och där hängde jag då upp allting så gott det gick i mörkret.

Det verkade som en bra idé tills i eftermiddags, när jag skulle ta ner tvätten och insåg att den ena tallen stod granne med en myrkoloni.

 

Min klass hade någon kvällsaktivitet borta på internatet, men jag beslöt mig för att avstå. Jag behövde en helt asocial kväll då jag kunde gå runt i fula shorts, stirra in i min dataskärm utan att få någonting gjort och, lyssna tre gånger på samma Nightwish-album och slå ihjäl de myror som tagit sig in med min tvätt.

 

I morgon ska vi utforska Fårö och förhoppningsvis bada i havet.