The magic can begin

Mitt liv rymdes i två resväskor och en ryggsäck.

Jag tycker om att åka färja, konstaterade jag. Jag fick all spänning med att flyga; att checka in bagage, kliva ombord på en tillfälligt ditställd stege och befinna mig i en egen liten värld under resan. Men jag slapp allt krångel. Ingen vägde mina väskor innan de checkades in (och de var tur, för jag tvivlar starkt på att de hade klarat Ryanairs viktgränser). Ingen scanade mitt handbagage och vände ut och in på det i jakt på en tandkrämstub som jag eventuellt hade kunnat spränga planet med. Ingen tvingade mig att sitta fastspänd med avstängd MP3-spelare under start. Och, bäst av allt, ingen återuppstånden Hitler i Ryanair-uniform gick runt i kön till gaten med en pytteliten låda som mitt handbagage förväntades få plats i.

På färjan till Visby var jag fri att göra precis vad jag kände för. Först satt jag en stund och halvsov med musik i öronen. Sen, när jag började bli hungrig, gick jag till restaurangen och åt lunch. Och precis innan vi ankom till Visby så gick jag upp på "soldäck" för att få känna doften av havet. Då var jag så högt upp på denna enorma färja att jag fick svindel. Helt osökt kom jag att tänka på filmen "Titanic", den berömda scenen när kärleksparet står längst fram i fören med utsträckta armar. I mitt stilla sinne hoppades jag att det inte var möjligt att göra så på denna färja. Min mamma var på Almedalsveckan i somras, trots sin fobi för att åka båt, och ända sedan hon berättade att de visar film ombord på Gotlandsfärjan så har det varit något av ett internt skämt i min familj att de (inte) borde visa just "Titanic".

Denna gång visade de "En oväntad vänskap", om den förlamade miljonären som får en personlig assistent från ghettot i Paris. Det är en trevlig film, men eftersom jag redan har sett den så kände jag inte för att betala 70 kr för hörlurar. Istället satt jag kvar i restaurangen med ett skrivblock.

När vi sen kom till delen med att komma av färjan så tog jag ju, naiv som jag är, för givet att det bara var att följa efter alla andra ner för trapporna. Men nej, inte alls, ner för trapporna skulle bara de som hade en bil att återförenas med. Jag och en handfull andra (vem åker till Gotland utan bil, liksom?) skulle stå kvar precis där vi var. Efter en stunds pinsamt irrande upp och ner för diverse trappor så lyckades jag i alla fall ta mig iland, samla ihop mitt bagage och gå ut i solskenet.

Och när jag stod vid busshållsplatsen, lite lost och förvirrad och med väldigt mycket bagage, ploppade de upp ur jorden som svampar om hösten. Tre han och en hon, med precis lika mycket bagage som jag.

Man står inte vid en busshållsplats i Visbys hamn med tre väskor och ser förvirrad ut den här tiden på året om man inte ska till folkhögskolan. Tänkte vi alla fem, så vi bildade en liten klunga.

Hon hade solglasögon och något randigt på sig, skulle gå foto. Hon tog mig i hand och presenterade sig, men hennes namn gick in genom mitt ena öra och ut genom det andra. Hon kan ha hetat Bella, något säger mig att hon kanske gjorde det. Hon var framåt och utåtriktad och den som höll igång konversationer, frågade oss varifrån vi kom och vilken inriktning vi skulle gå.

Två av killarna var skäggiga, hade väskor som av formen att döma innehöll gitarrer och skulle mycket riktigt gå musik. En av dem hette John, en pratade skånska. Eventuellt kan samma person både ha hetat John OCH pratat skånska, jag vet inte säkert. Jag svarade på frågor och direkt tilltal, men höll mig lite på kanten och tog inga egna initiativ för att föra konversationen framåt. Förhoppningsvis tänkte de andra att jag bara var lite blyg. Jag ville gärna prata med dem och, om det skulle visa sig att jag tyckte om att prata med dem, lära känna dem, men inte där och då. Inte vid en busshållsplats omgiven av väskor, min första dag på Gotland.

Den tredje killen hade halvlångt blont hår, hennatatueringar och hatt. Han hette Rasmus och i början kom jag ihåg hans namn bara för att jag tänkte på Torka Aldrig Tårar Utan Handskar. Sen visade det sig att han skulle gå skrivande med mig OCH kom från Linköping, och då tydde jag mig halvt omedvetet till honom.

Någon, troligen hon som eventuellt hette Bella, listade ut att det gick en anslutningsbuss från hamnen till busstationen, så vi väntade i en svettig halvtimme på denna. När den kom visade den sig vara gratis, jag vet inte om det var något konstant eller om chauffören bara tyckte synd om oss och alla våra väskor. Själv tyckte jag fruktansvärt synd om mig själv när jag skulle släpa ombord mina fullpackade resväskor på denna pyttelilla stadsbuss.

I början tänkte jag att jag skulle memorera vägen från hamnen till busstationen, att jag kanske kunde gå nästa gång eftersom buss inte verkade gå särskilt ofta. Men efter ungefär halva vägen konstaterade jag: nej. Det är bara en liiten överdrift att det var en halv mil från hamnen upp till busstationen i Visby.

Busstationen var mest ett skämt: tre eller fyra busskurer på rad. Men väl där fick jag syn på en buss som det stod Fårösund på, och kastade mig därför mot den med Rasmus i släptåg. De andra tre skulle till folkhögskolan på Hemse (ja, det finns två, fråga inte...) och därför med en annan buss.

Rasmus visade sig vara en riktig gentleman. När det kom fram att vi var tvungna att betala bussen kontant, och jag i panik såg framför mig hur jag irrade runt i Visby med alla väskor på jakt efter en bankomat, så erbjöd han sig att betala min biljett. Som om ingenting. När min väska välte i en skarp kurva så kastade han sig upp och flyttade den från mittgången. Och när det blev platser lediga i främre delen av bussen så ställde han den på ett ledigt säte och satte sig helt sonika bredvid den. Jag försökte återgälda honom genom att vakta hans ryggsäck med mitt liv.

   För övrigt kan bussresan från Visby till Fårösund vara den segaste i mitt liv, och då har jag ändå åkt ganska mycket buss i mitt liv. Denna buss stannade vid varenda brevlåda på hela norra Gotland, vilket gjorde att 56 km tog över en timme. Tänk er detta plus väskorna som inte fick plats någonstans, ett tiotal plusgrader och så mycket folk som det överhuvudtaget är möjligt att klämma in på en så liten buss.

De flesta av dessa gick av i ett litet samhälle vars namn jag glömde i samma stund som vi åkte därifrån. När det bara var jag, Rasmus och två killar till kvar på bussen så konstaterade jag att vi verkligen var på väg till världens ände.

Fast det var skönt att alla andra gick av, för då fick vi tid att lära känna varandra lite bättre. Jag berättade för Rasmus att jag gick på gymnasiet i Linköping, på Folkuniversitetet, och det visade sig att han hade en äldre bror som också har gått där. Ibland är världen liten. Även om brodern ifråga var ganska mycket äldre än mig och garanterat hade tagit studenten innan jag hunnit börja.

En av de andra killarna, en lång kille med solglasögon, gick ett andra år med inrikting manusskrivande på skolan vi alla var på väg till. Den tredje i sällskapet, en lite kortare kille med lockligt mörkt hår, skulle gå skrivande med mig och Rasmus.

"Jag ska bo i nån lägenhet..." sa han när Rasmus började prata om internatet.

"Jag också!" utbrast jag, oändligt lättad. Den lockiga killen, som jag senare fick reda på hette Albin, hade precis som jag kommit in på skrivarlinjen i andra hand och fått beskedet för bara någon vecka sedan. Det var fullt på internatet, så han och jag skulle leta upp en William som hade ett idrottscenter och hyrde ut lägenheter till elever på folkhögskolan. Jag hade varit lite nervös över att helt själv behöva söka upp denna William när de andra gick direkt till internatet, men nu när Albin skulle göra samma sak så kände jag mig trygg och bestämde att det var han och jag mot världen.

   Manuskillen gick av vid ICA i Fårösund, jag och mina två blivande klasskamrater gick av vid folkhögskolans internat. Internatet var en fyrkantig, mörkgul byggnad som fick mig att tänka på filmen "Ondskan" och jag var plötsligt tacksam över att jag inte skulle bo där. Vi fortsatte förbi internatet, in på själva folkhögskolan som låg i en betydligt mer inbjudande byggnad. Där pratade vi med kvinnan i receptionen, vars namn jag glömmer hela tiden trots att jag har pratat med henne i telefon ett antal gånger, hon bockade av oss på en lista och skickade sedan iväg Rasmus till internatet. Albin och jag blev instruerade att fortsätta framåt, gå in på idrottscentret och fråga efter William.

 

Längst ut på norra Gotland ligger Fårösund. Längst norrut i Fårösund ligger internatet, folkhögskolan och därefter idrottscentret. Och där, bakom idrottscentret, precis innan en liten tallskog som följs av havet, ligger tre avlånga envåningshus. I varje hus finns två lägenheter. Och där, i lägenheten längst bort i sista huset, bor jag nu. Närmare än såhär kommer jag nog inte min dröm om att bo vid havet.

Jag älskade min pyttelilla lägenhet från första stund. Här finns ett litet kaklat badrum med duschkabin, ett köksbord med fyra stolar och två pallar, ett kök, en TV på väggen, en röd liten soffa, två sovrum med våningssäng och, bäst av allt; i det kombinerade köket och vardagsrummet finns en glasdörr som leder direkt till den lilla stigen genom skogen och ner till havet.

Garderoben var inte mycket till garderob, så alla mina kläder hamnade i olika högar på våningssängen i det extra sovrummet. Garderoben i mitt eget sovrum använde jag som skåp för att förvara min personliga ägodelar.

Ja, mycket av det jag tog med till Gotland skulle folk nog kalla "onödig" packning. Men för mig var alltihop absolut nödvändigt. För det är tack vare bilderna Caddy gjorde till mig, den lilla Big Ben jag köpte i London, fotot på mig och Josse och Madde från den sistnämndas student, alla brev från Hanami och den lilla tesilen i form av en anka som jag fick av Johanna som denna lägenhet känns som mitt hem. Två av mina Evanescence-skivor tog jag också med mig, trots att jag inte kommer kunna spela dem någonstans. Det gör mig trygg att se dem stå där i skåpet.

   När jag hade packat upp så skrev jag en lista på allt jag behövde och gav mig sedan iväg för att handla. ICA i Fårösund var dagens stora positiva överraskning. Jag hade väntat mig en liten kiosk med öppet till 15:00 på lördagar och stängt varje söndag, men detta var tvärtom en riktigt välsorterad butik som hade öppet 08-20 varje dag och allt jag kunde tänkas behöva.

På ICA träffade jag Albin igen. Med lurar i öronen, en korg på armen och frånvarande uppsyn såg han precis ut som jag. Jag log mot honom.

"Hur gick det, fick du något hotellrum?"

"Jodå. Det är inte särskilt hemtrevligt, men det är tak över huvudet och en säng och vad mer kan man begära?"

 

Mina grannar, i den andra lägenheten i "mitt" hus, är en tjej med kort mörkt hår och en äldre man. Hon presenterade sig som Erika (när jag väl hade lyckats få upp glasdörren), honom har jag inte pratat med. Jag är nästan säker på att i alla fall hon ska gå musik.

I morgon börjar skolan, och då får jag träffa de andra i klassen. Önska mig lycka till, mina vänner.