The magic can begin

Freja, min klasskamrat med det vackra namnet, fyllde år idag. Så halv nio ikväll trotsade jag min osociala natur, slet mig från min dator och promenerade bort till internatet för en stunds samvaro.

Vi blåste serpentiner, åt en tårta som någon bakat. En stereo spelade en av Frejas egna skivor, när den tog slut satte jag (som satt nära stereon) spontant i en gammal Markoolio-skiva som råkade ligga där. Till jubel, ska tilläggas, snart sjöng vi alla med i "Rocka På" och mindes barndom och lågstadiediscon.

Det är ändå något särskilt med folkhögskolor, tänkte jag. Stämningen är så varm, så öppen, så inkluderande. Alla förtjänar att bjudas in, alla är lika viktiga, alla räknas. När jag ikväll sa något, ett litet inlägg i diskussionen om något jag hade hört eller läst eller tänkt på angående ämnet som diskuterades, så märkte jag plötsligt hur alla andra tystnade och vände hela sin uppmärksamhet mot mig.

Det har alltid funnits andra som haft vettigare saker att säga, folk som vetat vad de pratat om, folk som varit mer värda att lyssna på. Här fanns inget sådant. I deras öron var min tanke/åsikt/kommentar om Melodifestivalen, Markoolio eller vad det nu var vi diskuterade precis lika viktig att lyssna på som vilket expertutlåtande som helst. Känslan jag upplevde var trygghet.

 

Folkhögskoledag, kallades det vi hade idag. Den började med en ärligt talat rätt tråkig föreläsning om folkhögskolan som skolform och målen med folkbildning och lite annat i samma stil. Men allra först började dagen med morgonfika, en uppsluppen tillställning där jag, Alex och Nathalie diskuterade dataspel. Nathalie underhöll oss med historier om bilspel hon spelat, den ena med värre körning än den andra, och sen utbytte vi erfarenheter av The Sims. Vi kom fram till att det skulle kunna vara en bra aktivitet framåt vintern, när vi får tråkigt här ute i Fårösund, att sätta oss och spela The Sims tillsammans. Och sen skämtade vi om att vi skulle kunna säga till Ludde att det är bra för vår kreativa process, att det ger oss inspiration till att skriva noveller om våra simmar, bara för att få det att låta bra.

Senare under dagen, framåt kvällen, fick vi alla ett sms från kursledare Ludvig. Jag satt bredvid Alex och vi tog upp våra mobiler exakt samtidigt.

"Åh, vad gullig han är!" utbrast jag helt spontant och noterade att en varm känsla spred sig i trakterna runt min mage.

 

Syftet med folkhögskoledagen verkade vara att lära känna så många på skolan som möjligt, över klassgränserna. Och även om vi hade några ganska pretentiösa och långtråkiga gruppdiskussioner om normer, gemenskap och respekt så gillade jag det. Även om det är toppen att vara en del av en klass så bör klassen i sin tur alltid vara en del av skolan. Denna dag var ett utmärkt tillfälle att få prata lite med trevliga människor från andra klasser och program.

Vi hade också något som kallades forumteater, där två lärare spelade upp en liten scen där en av dem var förtryck (till exempel av en hunsande chef eller en kollega som gillade att fälla nedsättande kommentarer) och vi i publiken sedan fick komma med förslag om hur den förtryckte skulle hantera detta. Om vi ville fick vi komma upp på scen och själva spela rollen.

Min favoritscen var den näst sista. Den av lärarna som spelade den förtryckta kom in i ett tänkt personalrum på sin arbetsplats i en röd tröja, varpå den onda kollegan genast började skratta åt den. "Har du rymt från Disney, eller? Rudolf med röda mulen?" Och sen, lite ironiskt: "Jättesnygg tröja, verkligen."

Vi i publiken hade lite alla möjliga lösningar, men min personliga favorit var när en kille som jag tror gick socialpedagogprogrammet gick upp på scenen:

"Jättesnygg tröja, verkligen."

"Tack så mycket, jag fick den efter att ha legat med din fru."

Jag tror han hette Kalle, men risken är ganska stor att jag kommer börja kalla honom för Erik. Han påminde mig väldigt mycket om Erik som gick i klassen över mig på gymnasiet.

 

Dagen skulle avslutats med lekar och grillning, men när det började ösregna så fick vi ta till Plan B. Det skumma gula huset mitt emot idrottscentret visade sig vara en filmstudio, och i en parkeringshus-liknande lokal lekte vi samarbetslekar i samma grupper som vi haft diskussioner i. Sen blev det hamburgare och wokade grönsaker på plasttallrikar.

Ibland kommer jag till en punkt då jag har överskridit min sociala förmåga. Då måste jag, för att inte bli galen, dra mig undan från allt socialt umgänge en stund för att samla kraft till att orka vara social igen senare. Det är helt enkelt så jag fungerar, inget att göra något åt.

Efter att ha ätit upp min hamburgare så kände jag att jag hade nått den punkten, så jag ursäktade mig med att det var "något jag borde få gjort" och gick ut. Med musik i öronen gick jag sedan ner till ICA och köpte en massa tråkiga saker; toapapper, en ny hårborste (min nuvarande "sjunger på sista versen", som vi brukar säga i min familj) en grön mugg (de jag har är så fruktansvärt små att de inte riktigt räcker till för att tillfredsställa mitt behov av te) ett par strumpor med igelkottar på (jag kunde inte låta bli, igelkott är mitt älsklingsdjur) och ett trepack fula trosor. Att gå bort till skolan med en kasse smutsiga underkläder och där skriva upp mig på någon tvättid är något jag känner att jag vill skjuta upp så länge som möjligt.

På väg tillbaka från ICA kom Alex springande mot mig.

"Jag har letat efter dig, jag var borta vid din stuga och knackade på. Du missade prisutdelningen."

Ja, det hade tydligen delats ut ett pris till varje grupp för våra strålande insatser i samarbetslekarna. Jag fick lite dåligt samvete och tackade Alex när hen gav mig en påse naturgodis. Det ingick tydligen i priset, och det som var kvar var det som de övriga i min grupp inte hade velat äta upp. Jag åt och åt i ett tappert försök att göra slut på alla bananchips och salta nötter. Ungefär halvvägs gav jag upp och gav påsen till Freja, som födelsedagspresent.