The magic can begin

Ganska exakt en vecka innan den här kursen började fick jag ett sms från ett okänt nummer, där det stod att jag kommit in på Skrivarlinjen på Gotlands Folkhögskola och att jag skulle ringa Birgitta på (insert random nummer) och att kursledare Ludvig Drakenfjord därefter skulle ringa upp mig.Jag visste ju att jag hade sökt in till Gotlands Folkhögskola, men eftersom jag fått ett brev om att jag inte kommit in så hade jag nästan glömt bort det. "Vi hör av oss om det finns reservplatser" stod det i och för sig, men jag tänkte att det lär ju inte hända.
Men det gjorde det, och efter att ha funderat länge och väl samt bollat för- och nackdelar med både min mamma och min bästis så ringde jag upp denna Birgitta.
"Åh, jaha. Har du pratat med Ludvig?"
"Öh, nej? Det stod i smset jag fick att jag skulle ringa upp dig och sen skulle HAN ringa upp MIG..."
"Jaha, ja ja. Nu är det ju så att internatet är fullt, men du kan få numret till William på idrottscentret som hyr ut stugor."
"Öh, okej..." Jag ringde upp random idrotts-William, som sa i princip "ring mig i morgon, då är jag på jobbet".
Vid det här laget började jag undra vad jag hade gett mig in på. Vad var det för skola jag skulle gå på, som tog in fler elever än vad de hade rum till på internatet? Och där ingen dessutom verkade ha koll på någonting?
Sen ringde Ludvig Drakenfjord, min kursledare. Han var fantastisk engagerad, verkade på det hela taget vara en jättehärlig människa och var överlycklig över att jag tackade ja till min plats. Han kunde lika gärna ha sagt "det är okej, Lilly, det kommer ordna sig. Du har gjort rätt val och kommer få ett jättefint år på Gotland".
Ett fantastiskt första intryck vägdes mot två halvdåliga, och jag resonerade så att det högst troligen var min kursledare jag skulle ha mest kontakt med av dessa tre. Så ända sedan den dagen är Ludde den på skolan och ön som jag knyter ann till, den jag skulle gå till om det verkligen gällde.

Denna Birgitta, däremot, börjar jag bli lite trött på. Tyvärr måste jag ha ganska mycket med henne att göra eftersom hon sitter i receptionen och har hand om allt som gäller CSN, internatet, posten och vårt boende i största allmänhet.
Lång historia kort: All post som vi på skolan får kommer till Birgitta. Hon delar sedan ut den, lägger den i små postfack med samma nummer som internatrummen. Eleverna som bor på internatet delar postfack med den i rummet bredvid.
Men jag, som bor i en stuga bakom idrottscentret, fick inget postfack. Jag får istället gå in till Birgitta varje dag och fråga henne om jag har fått någon post.
Detta stör mig något otroligt. Det känns som om jag, i och med avsaknaden av postfack, har blivit fråntagen en medborgerlig rättighet i stil med rösträtt eller yttrandefrihet.

Två av mina klasskompisar, Rasmus och Freja, ska flytta ifrån internatet och in i en lägenhet istället. När de frågade Birgitta om detta var möjligt så reagerade hon jättekonstigt och verkade nästan ta det som en personlig förolämpning att de inte ville bo på internatet.
Freja och Rasmus vill för övrigt flytta dels för att det blir billigare att bo i lägenhet och dels för att de inte gillar alla regler på internatet. Helt okej, sa rektorn, inga problem alls. Rektorn heter för övrigt varken Mate eller Mejt utan Meit och verkar vara en väldigt flexibel och handlingskraftig person. Vaktmästaren Jonas gillar jag också, han är en mycket hjälpsam typ. Men just denna Birgitta känns oerhört fyrkantig och på något sätt bakåtsträvande.
Jag försökte fråga om det på något sätt går att lösa detta med postfack, om jag kanske skulle kunna överta Frejas/Rasmus när de nu flyttar. Eller kanske få postfacket som någon skulle delat med Simon, som skulle gått i min klass men hoppade av i sista sekunden.
"Ja, kanske det..." sa Birgitta i ett tonfall som antydde att det inte ens var värt att skriva upp på hennes Att Göra-lista för de kommande fem månaderna. Irriterad gick jag därifrån, gnällde sedan hela lunchrasten om att jag aldrig kommer få något postfack. Ludde föreslog att jag skulle bygga en liten brevlåda av en kartong och hänga upp bredvid postfacken, och tanken är lockande. Alternativt åker jag in till Visby, köper en brevlåda i valfritt material och ställer utanför Birgittas kontor, "kan du lägga min post i den här, är du snäll?". Överhuvudtaget blir jag bara så irriterad över att JAG måste försvara min rätt till ett postfack, att JAG måste hitta en lösning till detta när det var SKOLAN som tog in mig på kursen trots att de inte hade plats på internatet åt mig.

Jag kan inte låta bli att jämföra med tidigare skolor jag gått på. Vi må ha haft dålig framförhållning på FU (för er nytillkomna läsare så står FU alltså för Folkuniversitetet och deras gymnasium, inte för Fuck You), men ingen ska komma och säga att vi inte var kreativa och spontana och flexibla.
"Det är klart att du ska ha ett postfack, Lilly." hade Helen eller Maria eller Peter eller vem som helst sagt och sen skrivit mitt namn på en post-it-lapp och satt upp den på första bästa lediga postfack.
På Loxdale i England tog Karen emot all vår post, men så fort det hade kommit ett brev eller paket till någon så skrev hon upp detta på whiteboard-tavlan i hallen så att vi kunde komma in till henne och hämta vår post.
Det systemet saknar jag också. Jag menar det STÅR ju till och med en whiteboard-tavla utanför Birgittas kontor, hur svårt kan det vara att skriva på denna att jag har fått post så att jag slipper störa henne hela tiden?

"Nu när vi flyttar så skulle du ju faktiskt kunna ta något av våra rum." sa Rasmus vid eftermiddagsfikat.
"Jag tror inte att jag kommer få nått postfack ändå, Birgitta verkar aktivit motarbeta detta..."
"Nej men om du vill bo på internatet, alltså."
"Annars FINNS det ju ett rum ledigt redan nu." sa en tjej vid samma bord som oss, jag har ingen aning om vilken klass hon gick i.
"Finns det?"
"Ja, det var ju en tjej på Ella som hoppade av efter två dagar."

Det betyder alltså att den här tjejens rum har varit ledigt i två och en halv vecka. Tänk om jag eller någon av mina grannar (vi är trots allt några stycken som bor i stugorna) jättegärna skulle vilja flytta till internatet? Då hade det ju varit trevligt om Birgittade hade upplyst oss om att det står ett rum ledigt, eller hur?

Jag är faktiskt väldigt kluven inför hurvida jag ska överta Frejas/Rasmus rum på internatet eller bo kvar i stugan. Jag älskar verkligen min lilla stuga, den känns som mitt hem, och det är så skönt att alltid få vara ifred och inte bli påtvingad social kontakt bara för att jag ska laga mat i ugn (i varje internatrum finns en mikro och några spisplattor, men ugnen finns i det gemensamma köket).
Å andra sidan: det kommer att komma en vinter. Och om det är något jag lärde mig av månaderna i Brighton så är det att hösten och framförallt vintern INTE är rolig precis vid havet på blåsiga öar. Regnet i London må ha glittrat i oktober, men i december blåstes det rakt i mitt ansikte av en iskall vind som inga jackor stod emot.
Jag vet att om det kommer en sån vinter så kommer den lilla promenaden bort till skolan och internatet på kanske fyra minuter att kännas som flera mil. Och när mörkret kommer vill jag ha mina klasskamrater runt mig, som en skyddande mur av skratt och värme.
Sen är det väl mycket annat på internatet jag inte gillar, även om jag inte alls tycker lika illa om byggnaden längre som jag gjorde första gången jag var där. Framförallt en viss känsla av att jag blir fråntagen min intigritet. Det talades om att någon/några skulle komma och byta låsen till toalettdörrarna under skoltid, och vetskapen att någon kan gå in i mitt rum när jag inte är där skulle jag aldrig klara av. Jag har väldigt stor intigritet och skulle se det som ett övergrepp.
Så, ja, jag är minst sagt kluven. Även om en flytt till internatet (för hoppningsvis) skulle innebära att jag i alla fall får ett postfack...