The magic can begin

Sagokvällen var en mycket mysig aktivitet. Calle heter han, den roliga gotländska gubben som är gift med damen som jobbar i kafeterian på skolan. Jag har hört att han är en ganska stor personlighet i de här trakterna.

Han berättade gamla sagor och sägner för oss. Den första handlade om en tid för länge sedan då Gotland plundrades av sjörövare. Dessa sjörövare plundrade och rövade hela nätterna och sov sen hela dagarna på en liten ö, och en dag... Här drog historieberättaren Calle in folk från publiken. Min klasskompis Anna, den färgglada tjejen som jag bjöd hem på te när vi stod i matkön första dagen, och en tjej bredvid henne som hette Lovisa, de fick en dag nog av de här otäcka sjörövarna som plundrade Gotland. Så mitt på ljusa dagen rodde de över till ön, brände upp alla sjörövarskeppen och högg sen huvudet av alla sjörövare på hela ön. Tjopp, tjopp, tjopp så föll deras huvuden ner i Östersjön (här började jag, morbid som jag är, att gapskratta och pinsamt nog tittade folk väldigt konstigt på mig).

På väg tillbaka så kom då Anna och Lovisa på att de var bjudna hem på kaffe till en kille som heter Joel, han går inte i min klass men var i samma grupp som mig på folkhögskoledagen. Och eftersom Joel var känd för att ha så vackra vita dukar så kunde ju inte Anna och Lovisa komma dit med sina blodiga svärd, nej nej. Så när de steg i land så gned de sina svärd fram och tillbaka i sanden och havsvattnet för att få dem rena, och enda sedan dess heter den platsen Gnisvärd. Enligt sägnen. Jag märker redan nu att det kommer vara ganska svårt att återberätta alla dessa historier för någon som inte var där denna kväll, eftersom Calle lade sin personliga prägel på dem alla.

Sen var det sagan om draken som bodde i stenröset och vaktade en stor skattkista, den snåle bonden som försökte lura en präst på två oxar, och min personliga favorit:

Tre bröder fick ärva en gård av sina föräldrar. De två äldsta bröderna tyckte att de var lite bättre än sin lillebror, så de tänkte lura honom på hans del av arvet. De gick upp på vinden och hittade en tunna full med kopparmynt och sa till den yngre brodern: du kan få alla dessa mynt, men då har du fått din del av arvet och det som är kvar är vårt.

Brorsan var en glad typ och kanske lite naiv, så han tog tacksamt emot mynten. Så mindes han vad hans föräldrar lärt honom: om du någonsin får en massa pengar, gå då till brunnen och häll allt däri. De pengar som är ärligt förtjänta kommer flyta upp till ytan, och de kommer du ha mycket glädje av.

Pojken hällde, utan att tveka, alla kopparmynt i brunnen och plockade upp de tre som flöt upp till ytan. Hans äldre bröder hånskrattade åt honom, men pojken tackade glatt för arvet och gav sig ut i världen.

Han lämnade Gotland och tog sig neråt i landet. När han kom till Skåne så började han dock tycka att det var lite tråkigt, han kände sig lite ensam. Då fick han syn på en flicka som lekte med tre kattungar. Han blev jätteglad och lyckades övertala flickan att få köpa katterna för sina tre kopparmynt. Katterna blev sedan hans käraste vänner, och de fortsatte genom halva Europa tillsammans.

Katterna hade vid det här laget blivit riktigt stora, och både de och pojken var utsvultna. Så, i ett okänt Europeiskt land, fick de syn på en restaurang som de gick in på. Där noterade pojken att gästerna, förutom en tallrik att äta på och en kniv att äta med, hade en träklubba bredvid sina tallrikar. När han frågade restaurangägaren om detta så svarade denne att man i detta land var tvungen att slå ihjäl alla råttor om man ville ha sin mat ifred. Pojken skrattade då och släppte ner sina tre stora, utsvultna katter som slukade alla råttor i lokalen innan man hann blinka. Restaurangägaren var förbluffad, för i det här landet hade man inga katter. Han hade aldrig ens sätt något sådant djur förrut.

Katterna var ju pojkens käraste vänner, men till slut lyckades restarangägaren byta till sig dem mot en mindre flotta av handelsskepp. Katterna fick flytta in på restaurangen och äta råttor, pojken fick segla jorden runt och blev garanterat betydligt rikare än sina äldre bröder hemma på gården. Och sen byggde han visst någon kyrka någonstans också, men var den låg har jag redan glömt. Det var delen med katterna jag gillade.

Efter dessa sagor var det fika. Vi satt vid ett eget litet bord, jag och ett gäng från min klass (plus en annan Joel, som också var i min grupp på folkhögskoledagen), och diskuterade lite allt möjligt. Jag och Freja diskuterade bland annat humor och vad vi i allmänhet brukar skratta åt (allt ifrån obehagliga kackerlackor till folk som dör på film). Rasmus berättade att han sprungit vilse tidigare under dagen och hittat ett majsfält. Jag var förstummad över hur någon kan springa vilse i Fårösund, Freja och Joel var sugna på majsfältet.

"Vi borde gå dit och plocka majs!" tyckte Freja.

"Tror du inte att den som äger majsfältet blir lite pissed off om vi gör det?"

"Äh, jag ska ju bara ta en eller två. Det är ju inte som om jag ska starta ett företag och börja sälja majs till ICA, direkt."

Detta höll jag på att skratta ihjäl mig åt. Fårösund är litet, majsägaren och ICA-handlaren lär ju känna varandra, och nog skulle det se ganska misstänkt ut om majsägaren först kom och skrek om att hens majs blivit stulen, och Freja sen dök upp från ingenstanns med tre ton majs som hon tänkte sälja till ICA.

Efter fikat var det dags för några sagoväsen. Det var Di Sma Undar Jårdi ("de små under jorden", alltså. Har jag nämnt att gotländska ibland är oförståligt?), en sorts vättar som bor i trädrötter och rövar bort odöpta småbarn, Havsfrun som rövar bort män och tvingar dem att stapla snäckskal åt henne (henne gillade jag) och så Bysen. Där drog sagoberättare Calle faktiskt in mig i historien. Han och jag bodde grannar, berättade han, och även om han ägde många åkrar så ville han väldigt gärna ha min åker också. Så när någon typ av myndighetsperson kom hem till honom så drog han någon rövarhistoria om att hans farfars far lånat ut åkern till min farfars far och att han nu ville få tillbaka den. Då fanns det ett test: han var tvungen att ställa sig på min åker, med handen på en Bibel, och svära vid Gud att han stod på ägd jord. Saken var bara den att innan hade han ställt sig i sitt potatisland och fyllt skorna med jord därifrån, så det var väl inte helt osant att han stod på ägd jord.

Han snodde i alla fall min åker och upptog den som sin egen, även om alla visste att den egentligen var min. Alla visste också att när han dog så skulle han bli en Byse, en gråklädd gubbe som i evighet dömts att vandra fram och tillbaka på gränsen mellan sin egen åker och den han lurat till sig av mig.

Och ska man vandra fram och tillbaka på en tomtgräns i evighet så måste man ju hitta på något sätt att roa sig, som Calle sa. Att skrämma barn är en variant. Men Bysens absoluta favoritaktivitet var att se till att folk gick vilse.

"Rasmus..." viskade Freja till mig och jag fnissade till.

Bysar kunde också förvandla sig till stubbar. En gång när en bonde och hans dräng skulle ut och hugga ved och hade sällsynt goda mackor med sig så förvandlade sig en Byse till en perfekt huggstubbe, komplett med en gren att lägga mackorna på. När bonden och drängen sedan vände sig om så såg de stubben springa iväg, samt hörde ett ondskefullt skratt.

"Får jag höra ett ondskefullt skratt!" sa Calle och pekade på min klasskompis Nathalie, som inte alls var beredd utan istället gav ifrån sig ett väldigt gulligt och inte alls särskilt ondskefullt skratt.

"Det där får du öva på!" sa Calle, och började instruera henne hur hon skulle skratta. Utan att någon hade bett mig stämde jag då upp i mitt allra ondskefullaste skratt, och Calle såg mycket imponerad ut.

 

Annars har jag idag simmat i havet, förklarat krig mot all världens torktumlare och en gång för alla konstaterat att det är teoretiskt och praktiskt omöjligt att gå till ICA i Fårösund utan att träffa minst en person från skolan.

Idag träffade jag min klasskompis Anna-Maria. Det var henne jag fikade med första dagen, hon som var så lik Evelina från kursen i Brighton. Jag gillar henne: hon har pluggat engelska i New York och brukar berätta spännande historier därifrån.

 

Egentligen ville jag blogga om vår första skrivuppgift och om textsamtalet som fenomen också, men nu borde jag verkligen sova så det får bli i morgon.