The magic can begin

Jag har alltid varit så världsvan, orädd och äventyrslysten. Därför var det mycket ovant att jag igår kväll kände mig nervös inför första skoldagen, lite ensam och ledsen och på något sätt långt hemifrån.

Jag sov sådär, vaknade alldeles för tidigt. Åt frukost framför Youtube, valde kläder. Dagens tema blev stilrent. Jeans, en något fladdrig grårutig skjorta, keltiska örhängen och ett halsband med en liten drake.

 

Dagen började med gemensam fika. Jag satte mig vid utkanten av första bästa bord, skippade själva fikandet eftersom jag just ätit frukost. Vid mitt bord satt fem andra tjejer, två som pratade med varandra och tre som (liksom jag) satt tysta. För att fördriva tiden så roade jag mig med att namnge dem, att i mitt huvud hitta på ett namn till var och en av tjejerna. Antingen för att namnet såg ut att passa dem eller för att de påminde om någon annan som hette så. En av tjejerna som pratade var till exempel väldigt lik Evelina, som gick i min klass i Brighton, så i mitt huvud fick hon heta just så. En av de tysta tjejerna fick heta Rose eftersom hon påminde mig om The Doctors första companion (nämnde jag att Caddy har gjort mig helt besatt av Doctor Who, precis lagom tills vi åker till olika länder?).

Jag såg bara halva cafeterian från min plats, och tog därför för givet att alla jag såg skulle gå i min klass. Nej, visade det sig när vi förflyttade oss till en föreläsningssal strax intill, denna fikasamling var för samtliga elever på skolan. Vi var kanske hundra personer. I folkmassan fick jag syn på Rasmus och kände mig trygg när han satte sig bredvid mig.

Rektorn hade ett ganska ovanligt namn, det lät som Mate. Eller snarare Mejt, kanske. Hon pratade en stund om oss, sig själv och folkhögskolor i allmänhet, det jag tydligast kommer ihåg är att pop- och rocklinjen på denna skola ska få årets Anna Lind-pris (kom ihåg var ni läste det först, det är inte offentligt än), och sen presenterade hon all skolans personal. På skolan finns linjerna skrivande, manusskrivande, pop- och rock och socialpedagogik, vi fick alla ställa oss upp i klassgrupper under samlingen. Bara två av tjejerna som jag fikade med, hon som liknande Evelina och tjejen som hon pratade med, skulle gå i min klass så de andra kommer tyvärr få behålla sina påhittade namn ett tag.

 

Min kursledare heter Ludwig Drakenfjord och älskar att prata. Men han pratar en skånska som är väldigt behaglig att lyssna på, och jag har tyckt om honom ända sedan jag pratade i telefon med honom när jag, för en vecka sedan, fick min plats på skolan.

Vårt klassrum var perfekt. Bänkar i en cirkel mitt i rummet, soffor i hörnet, böcker på en hylla och framförallt texter, bilder, tidningsutklipp, foton och tavlor på varje ledig väggyta.

Jag är som bekant en väldigt känslig person och därför är det väldigt viktigt för mig vad jag får för känsla av de platser jag vistas på. Sterila och avskalade rum är det värsta jag vet. I mitt nya klassrum, däremot, trivdes jag direkt. Rummet var ett kreativt kaos som vibrerade av skaparlust.

"Och kom ihåg att det här är ert klassrum." upprepade Ludwig. Ludde, som han bad oss att kalla honom. "Om ni vill ta ner något från väggen och sätta upp något annat så tveka inte att göra det."

Vi är fjorton stycken i klassen. Vi skulle vartit sexton men två killar lämnade återbud. Jag kan nästan allas namn, något jag är stolt över eftersom det trots allt bara är första dagen.

 

Dagens lunch serverades på restaurangen bredvid skolan och bestod av kassler, ris och paprikasås. Vid det här laget började spänningarna släppa även hos mig.

"Åh, det finns så mycket te här!" sa en av mina klasskompisar i matkön. "Jag kommer dricka mer te än vad jag har druckit i hela mitt liv!"

Och där någonstans slängde jag ur mig att hon kunde komma hem till mig och dricka te. Hon var färgglad, det var nog mitt första intryck av henne. Hon hade ett stort halsband och ett par fladdriga byxor i något rödblommigt tyg. Hon hette Anna, memorerade jag senare på eftermiddagen.

Jag åt lunch vid samma bord som kursledare Ludde och två av mina klasskompisar, Sandra och Alex. Vi pratade om bussresan från Visby, om folks olika boende, om CSN och om vad vi gjort tidigare i livet. Kallprat i ordets rätta bemärkelse. Alex visade sig vara en riktigt kul typ som jag hade en del gemensamt med, så vi hängde ihop när klassen efter lunch fick en rundvandring på skolan.

 

Sen var det dags för det, för alla på folkhögskola, obligatoriska fikat. Jag fikade med Ludde och tre av tjejerna i min klass; klassens två Malin som praktiskt nog satt bredvid varandra i klassrummet och en tjej i illgrön tröja. Denna gång diskuterade vi gymnasiet, och till min egen förvåning underhöll jag dem andra med historier om mina spanskalektioner i ettan. Att läraren jag då hade borde ha valt ett annat yrke, men att jag i alla fall kan en väldig massa spanska frukter (internskämt för oss gamla FU:are), samt att jag läste både franska, spanska och tyska men i nuläget knappt kan något av detta språk ordentligt.

Tjejen mittemot, hon i den gröna tröjan, skrattade gott åt mina historier och verkade i största allmänhet vara en väldigt härlig person.

"Vad var det nu du hette?" frågade jag när vi lämnade fikat för att fortsätta rundvandringen.

Hon hette Natalie, är inte säker på stavningen. Jag försäkrade henne om att det skulle ha stört mig hela dagen ifall jag inte hade frågat efter hennes namn, hon skrattade och sa att jag säkert skulle ha benämnt henne som "du, i den gröna tröjan!" eller "du, Shrek!". Under resten av rundvandringen gick jag med henne. Hon var mycket riktigt en härlig person, glad och spontan och kreativ med livlig fantasi, precis som jag. Resten av rundturen bestod av idrottscentret jag bor granne med, ett skumt grönt hus där musiklinjen höll till och ett motionsspår man kunde springa om man kände sig hurtig. Sprang man på kvällen så kunde man trycka på en röd knapp på det gröna huset för att tända lyktorna längst med spåret. Natalie sa precis det jag tänkte; att hon inte skulle våga trycka på denna knapp eftersom det kändes som om det gröna huset skulle sprängas då. Alex var mest rädd för att gå vilse i spåret, och på vägen tillbaka delade vi tre med oss av diverse traumatiska historier från orientering under idrottslektioner i skolan.

 

Där var rundturen slut, och någon kom med idén att gå ner till havet och bada. Jag ville inte bada men jag följde gärna med ner till havet, men först av allt ville jag följa med mina klasskamrater bort till internatet för att hämta badkläder.

Om internatet såg otäckt ut utifrån så är det inget emot hur insidan såg ut. Spiraltrappor i sten och oändliga, fönsterlösa korridorer med kala väggar och rader av dörrar med nummer på. Rum som små fängelseceller med en säng, ett skrivbord, en liten kokvrå, ett badrum och ett enda fönster med karg utsikt. Efter att ha varit där var jag en gång för alla säker på att nej, även om det blir ett rum ledigt så tänker jag inte flytta dit.

Alex visade mig sitt rum, stillade min nyfikenhet. Jag skymtade en Yohio-poster, en regnbågsflagga och ett exemplar av del tre i Torka Aldrig Tårar Utan Handskar och fick bekräftat att Alex och jag hade väldigt mycket gemensamt. Alex hade inte med sig några badkläder till Gotland och skulle därför inte heller bada.

 

 Vi gick i lagom grupp ner till havet, tror nästan hela klassen var med. Alex och jag diskuterade olika sorters strand. Jag har i nuläget upplevt Skånes långa vita sandstränder, solvarma klippor i Blekinge, stränderna i Brighton som är täckta av stora vackra stenar och nu Gotland, som inte har någon strand alls. Det finns bara tallskog, lite gräs och någon sorts taggiga växter som plötsligt tar slut och byts ut mot hav.

Men det finns en brygga i alla fall, en jättestor brygga med säkert tre stegar. Det var denna brygga jag tog ett morgondopp ifrån, min första morgon på Gotland, eftersom jag bor granne med stigen som leder ner till denna. När Alex och jag tröttnade på att se de andra bada så gick vi således upp till min lilla stuga, jag hade ju fått se Alex rum så jag tyckte inte det var mer än rätt. Sen gick vi, skrattandes och pratandes, till ICA där vi irrade runt en pinsamt lång stund och letade efter saltet. Oerhört pinsamt, med tanke på att ICA i Fårösund inte är sådär jättestort. När vi väl kom ut därifrån så hade Alex dessutom glömt mjölken och fick springa in igen medan jag stod kvar utanför med kassarna. Nu har vi ett roligt minne som kommer binda oss samman, en komisk historia att berätta för folk, tänkte jag leende där jag stod. I kön till kassan såg jag även kursledare Ludde och hans flickvän (vars namn jag glömde så fort jag hört det), och jag konstaterade att Fårösund verkligen är litet.

 

Jag följde Alex till internatet, sa att jag kanske skulle komma dit senare om jag blev sällskapssjuk. Tyvärr satte jag mig framför datorn och såg på Young Dracula istället, för trött för att ta tag i något mer än att koka lite snabbmakaroner till kvällsmat.

Ikväll blir det tidigt i säng, i morgon ska vi ha någon typ av temadag. Jag hörde något om att grilla rotfrukter. Rapport kommer i morgon, mina vänner.