Dagen då jag mest av allt ville spetsa den dramaturgiska valen med en harpun
Det finns skrivuppgifter som känns roliga och inspirerande. Som morgonens första: alla skulle ha med ett föremål som betydde någonting för en, alla dessa föremål lades på ett bord och sen fick vi då plocka upp ett föremål var och skriva en liten historia om det. När historien var uppläst så fick föremålets ägare, om hen ville, berätta lite om sitt föremål och kanske vad den verkliga historien bakom detta var.
Jag valde ett armband med en berlock med namnet Dagny och ett datum ingraverat. Min fantasi skenade iväg rejält och Dagny blev en olyckligt kvinna som, efter att ha lämnat bort sitt oäkta barn, gått och dränkt sig i sorgen efter sin älskade sjöman som gått på grund. Berättelsens huvudperson, den nu trettonåriga dottern, satt och vände och vred på armbandet i hopp om att få ledtrådar om vem hennes mor varit och vad datumet på armbandet betydde.
Min klasskompis Malin (klassen har två sådana och jag benämner dem oftast som "långa Malin" och "korta Malin", baserat både på deras hårlängd och fysiska längd) var armbandets ägare och Dagny var i själva verket en äldre släkting till Malin, som denna hade haft en väldigt nära relation med.
"Det var jättefint." sa Malin om min berättelse när jag lämnade tillbaka armbandet.
"Åh, tack." sa jag, något lättad. På något sätt var jag rädd att min livliga fantasi hade förolämpat Malin och den verkliga Dagny.
Sen finns det skrivuppgifter som känns hopplösa, totalt omöjliga och får mig att vilja skrika högt av frustration.
Sådan var dagens andra uppgift.
"Är det den där valen nu igen?" hade jag sagt varje gång Ludde nämnt ordet "dramaturgi". Denna val hade i själva verket fått en överdos av, eftersom den hemsökt mig under varenda skrivarläger och dramakurs i mitt liv.
"Här har du din älskling." sa Ludde till mig när han delade ut ett papper med den fördömda valen. Den ser ut ungefär såhär och beskriver enkelt hur spänningen kan byggas upp i en film/berättelse:
Vi skulle skriva om ett minne vi hade, något som har påverkat oss mycket. Det kunde vara fint eller hemskt, från barndom eller tonår. Texten skulle vara på en A4-sida och följa samma struktur som den dramaturgiska valen.
Som om detta inte var svårt nog (det var det, tro mig), så fick vi alla säga varsitt ord.
"Torskfilé." hävde jag ur mig, det första jag kom att tänka på. De andra orden var sorg, snus, promenad, potatis, drake, paraply, skägglav, kompass, raka, knäskål, strumpa, toka och sprutlackera.
"Det känns som om vi förstör för oss själva..." sa någon, och mycket riktigt: vi skulle ha med alla ord i texten. Den om vårt minne. Med samma struktur som dramaturgins val. Det blev en lång halvtimme av frustration innan ett minne slutligen kom till mig.
Min första tanke var dock att ta ett annat.
Ärligt talat, Lilly, hur ska du någonsin kunna bli författare om du backar så fort det blir det minsta lilla personligt? Det är just det här du behöver öva på: att våga lämna ut dig själv.
Det var inget textsamtal inblandat, ingenting skulle läsas upp för klassen. Vi skulle, två och två, byta texter med varandra och "prata om dem".
Jag var i par med Freja. Freja som jag bjudit hem på te, plågat med mina otaliga historier från England, Tyskland och Skottland, Freja som jag diskuterat en eventuell uppgrävning av Ingmar Bergman med.
Det kändes rätt, så jag beslöt att ge Freja en liten del av mig själv. Den första delen av texten blev en efterhandskonstruktion (eftersom Ludde nu gett oss en massa omöjliga ord att sätta in i texten så tillät han oss att ändra lite på detaljerna i våra minnen), men det i texten som faktiskt spelade roll var taget direkt från verkligheten.
Freja och jag hade ett väldigt otvunget samtal, långt bortom allt vi lärt oss om respons och textsamtal. Hon tyckte om min text, jag tyckte om hennes, vi peppade och berömde varandra och gick sedan över till att prata om språk vi kunde (alternativt INTE kunde), platser vi varit på och platser vi drömde om att besöka. Sist men inte minst ritade Freja upp vår egen version av dramaturgin: den dramaturgiska kon. Med jättestora horn.
För er som är väldigt nyfikna på vad vi gör på vår utbildning, förutom att rita valar, så jag kan rekommendera er att läsa bloggen som min klass har:
http://skrivarna.wordpress.com/
Vi har blivit tilldelade varsin dag att blogga på, själv fick jag tisdagar jämna veckor. Veckans övriga dagar håller jag till godo med min egen blogg.
Kommentarer
Trackback
