The magic can begin

Mörkret sänkte sig över Fårö, månen lyste klart och gratisbussen tömdes snabbt på folk.

"Vart är vi på väg?" frågade jag Kalle från socialpedagogsklassen, eftersom jag inte hade koll längre. Kvar på bussen var han och jag, min vän Kemo som besökte mig denna helg och en Amanda som gick i antingen film eller manusskrivarklassen.

"Vi ska till spökhistorierna." svarade Kalle, och jag blev nöjd. När det berättas spökhistorier på en kyrkogård på Fårö, i månens sken, så ska Lilly dit.

Dock visste jag inte alls vad jag hade gett mig in på. Gratisbussen, specialinsatt bara för Fårönatta, gick av någon oförstålig anledning inte till denna kyrkogård så vi fick gå dit. Minst en halv mil i månens sken, med Kalle i spetsen som den enda som visste vart vi skulle.

"Om vi dör så är det DITT fel, Kalle." sa jag högt när jag började bli lite nervös över att befinna mig mitt ute i ingenstanns, någonstans på Fårö, medan mörkret sänkte sig mer och mer tills månen var vår enda ljuskälla.

Kalle lovade att skriva på min gravsten att min död varit hans fel, alternativt hålla tal på min begravning och ta på sig hela skulden.

Den gotländska dialekten kan förstöra det mesta av läskigheten i spökhistorier, även på en kyrkogård i månens sken, och även om en av historierna var lite läskig så var det långt ifrån värt den betydligt läskigare promenaden dit. Jag hade lite dåligt samvete för att jag lurat dit Kemo, men han verkade ändå vara på hyfsat gott humör under promenaden tillbaka till civilisationen (så mycket civilisation det nu kan bli på Fårö). Han och Kalle kom väldigt bra överens, och när jag fick reda på att Amanda gillade både Evanescence och Doctor Who så såg jag en väldigt fin potentiell vänskap mellan oss två.

 

Väl tillbaka vid färjan tog jag och Kemo en gratisbuss tillsammans med några från Ella (skolans musiklinje för tjejer) och Amandas klass (med tanke på att det bara finns fyra inriktningar på den här skolan så är det liiite pinsamt att jag inte har koll på dem, men nu är jag nästan säker på att Amanda går manus) till Kutens Bensin. Stämningen på bussen var hög, de flesta var mindre nyktra och busschauffören var helskön.
"Och till vänster ser ni kyrkan, så om det är någon som vill bikta sig så kan ni gå av här." För att inte tala om när folk i bussen sjöng "en busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör" och busschauffören själv stämde in i högtalaren.

Kutens Bensin var ett spännande ställe. Kemo och jag var vid det här laget utsvultna, så vi beställde crêpes med choklad och grädde. Jag svepte en ganska äcklig cider, mest för att få något att skylla min randomeness och mitt allmänt sjuka beteende på, och sen lyckades vi slutligen lokalisera min klasskompis Anna-Maria och mannen i hennes liv, Patrik.

 

Anna-Maria har på sistone, kanske lite oväntat, blivit en av dem i klassen som jag umgås mest med. Vi har precis samma sjuka, skumma och lite morbida humor, och sen den där dagen när vi badade i havet på Fårö så är Ingmar Bergman den mest förekommande personen i våra liv. Och då framförallt hans ångest (den Bergmanianska ångesten, han har till och med fått ett eget adjektiv), hans demoner, hans grav och det faktum att vi egentligen inte tror på honom. Bara på hans ångest. För Bergman själv är en myt.

Aja, ni fattar. Förra veckan hade vi lektion med Anders, han som var med på Fårö och även ska ha textsamtal med halva klassen, och blandade skrivande med dramalekar och improvisationsövningar. Anders undrade troligen vad Anna-Maria och jag hade rökt innan lektionen, och vi kom fram till att han mycket snart kommer införa en enda viktig regel för sina lektioner: Lilly och Anna-Maria får inte jobba ihop. För när vi gjorde det lyckades vi alltid dra in Bergman och hans ångest och demoner, och sen skratta så hysteriskt åt detta att vi knappt fick luft. Det var en sån dag, helt enkelt. Men vi hade väldigt roligt. Vi har även gjort en Facebook-sida, Vi som inte tror på Ingmar Bergman, och en väldigt fin bild som vi, för att sprida vårt budskap, försökte skriva ut på skolan tidigare i veckan. Skrivaren på övervåningen fungerade inte, men till slut lyckades vi skriva ut från skrivaren på entréplan. Någon gång i fredags började skrivaren på övervåningen fungera igen, fick jag höra idag, och min klasskompis Sandra (som för övrigt skulle skriva ut något viktigt) lär ha sagt "det vilar en förbannelse över den här skrivaren, den skriver bara ut bilder på Bergman". Visst, det var LITE pinsamt när Anna-Maria och jag kom till skolan idag (måndag) och hittade bilder på Bergman vad som kändes som överallt, men vad annat kunde vi göra än att skratta hysteriskt åt det?

På Fårönatta i lördags skulle vi egentligen ha åkt till Bergmans grav och tagit bilder där vi låtsades gräva upp den, för att bevisa att han aldrig funnits, men på grund av att Kemo och jag irrade runt med Kalle och Amandra halva kvällen så får det bli en annan gång.

 

Fredagen innan alla jippon på Fårö åkte Kemo och jag in till Visby. Efter att ha ätit på McDonalds, köpt godis och riktigt njutit av livet och varandras sällskap så ville vi ju självklart gå runt och titta innanför murarna i Visby, men för att veta hur lång tid vi hade på oss så började vi med att gå till busstationen och kolla upp när bussen tillbaka till Fårösund gick.

23:45, gick denna buss. Bussen före den gick 18:35 och den hade vi missat med kanske en halvtimme. Jag fick mycket sagt om kollektivtrafiken på Gotland den kvällen, och inget av det lämpar sig att återge här.

Så Kemo och jag gick. Och gick. Och gick. Och satte oss på en parkbänk eller vid ett staket. Och sen gick vi lite till. Peka ut valfri plats innanför Visbys mur, vilken liten gata eller butik eller gräsplätt eller servering som helst, och Kemo och jag har gått förbi den.

Inte för att det gick någon nöd på oss, förstås. Vi höll modet uppe, pratade och skrattade och åt godis och popcorn och smed onda planer. När det var riktigt mörkt ute gick vi förbi en läskig skola, det lyste i fönstren på övervåningen och vi funderade över vilka plågsamma experiment som utfördes på stackars elever på den våningen. Sen lade vi oss bredvid varandra på gungan på skolgården, en sån där stor gunga som det får plats flera personer i, såg upp på stjärnorna och lovade varandra att vad som än händer så ska vi alltid finnas där för varandra, som bror och syster i en kall och ondskefull värld.

Och det var så vackert att det nästan var värt att missa 18:35-bussen.