The magic can begin

 

Vi fikade på en annan vacker plats, jag och Nathalie (dagen till ära iförd sin berömda illgröna tröja) diskuterade det japanska språket. Eller snarare: vi räknade upp alla japanska ord vi kan. Goddag, farväl, tack, katt, kanin, ungefär på den nivån är vår japanska. Men Nathalie och jag har onekligen mycket gemensamt.

Sen var det dags att besöka Bergmans grav. Det var då vår lärare, Ludvig Drakenfjord, helt spontant sa:

"Ja, vi tänkte gräva upp honom. Och ha honom i klassrummet."

Jag hade sovit alldeles för lite den senaste veckan, och var dessutom hög på solsken och trevligt sällskap. Jag gick runt resten av dagen och skrattade åt att vi skulle gräva upp Bergman.

"Det vore ju fantastiskt bra publicitet för skrivarlinjen på den här folkhögskolan, eller hur?" sa jag till Freja. "Om vi åkte till Fårö och grävde upp Bergman. Bara för att bekräfta myten om att alla författare är sjuka i huvudet."

Bergmans hus skulle även finnas "bakom kröken" där vi befann oss.

"Är det där Bergmans hus då, eller?" sa jag och pekade på en förfallen lada som skulle kunna ligga "bakom kröken":

"Haha ja, precis." sa Anders. "Fattar du nu varför han hade sån jävla ångest?"

Bergmans grav var täckt av stenplattor, så vi kunde inte gräva upp honom. Dock var det fortfarande lika kul.

 

Sen skulle vi bada, på något som enligt uppgift var världens femte bästa strand. En mycket o-gotländsk sådan, med len, vit sand.

Jag hade bara tänkt gå i lite snabbt och kyla ner mig, men sen var det plötsligt så härligt att bada i havet. Jag gick längre och längre ut och berättade nostalgiskt om min barndoms somrar i Skåne, om vita sandstränder just som denna och om stora vågor med skum på.

Bredvid mig simmade Anna-Maria, som bestämt sig för att ta efter en av mina små egenheter. Någon dag tidigare hade jag spontant sagt "jag tror inte på handsprit", vilket egentligen betyder att jag inte känner något behov av att ha handsprit i mitt liv, inte förstår meningen med det. Jag brukar säga det ganska ofta om allt möjligt, och Anna-Maria tyckte det var väldigt roligt.

Vi tror inte på Ingmar Bergman, kom vi fram till. Han fanns aldrig, han är en konspiration av onda dvärgar (som vi i och för sig inte heller tror på). Vi kom fram till ganska mycket i samma stil där ute i havet, och jag skrattade så mycket att det var ett under att jag inte sjönk.

"Jag tror det här kommer bli ett bra år." konstaterade jag.

"Mm, jag med. Fast jag har varit så osocial den här veckan, jag ska försöka bli bättre."

"Jag har liksom bättre och sämre dagar. Vissa kvällar vill jag väldigt gärna umgås med alla fina människor på skolan, andra kvällar sitter jag mycket hellre hemma och lyssnar på Nightwish, liksom."

"Åh, Nightwish!" ropade Nathalie bortifrån en våg. "De är bra, fast jag saknar deras gamla sångerska, hon var mycket bättre."

"Haha, vilken av dem? De har bytt igen..." Och någonstans där fick stackars Nathalie en hel redogörelse för varför Tarja Turunen fick sparken från bandet, varför jag saknar hennes fantastiska röst (det blev aldrig samma sak med hennes efterträdare) men aldrig skulle kunna säga att Nighwish borde ta tillbaka henne eftersom det inte vore schysst mot Tuomas Holopainen (bandets ledare), som gav henne sparken av en bra anledning (hon dök aldrig upp på repetitionerna, ville flyga privatjet och betedde sig som om hon ägde hela bandet, vilket hon inte gjorde eftersom det är Tuomas som skriver låtarna) och varför detta faktiskt känns "väldigt svårt för mig".

"Jag tror inte på Nightwish." var Anna-Marias spontana åsikt.

"Vik hädan." sa jag och gjorde korstecknet med pekfingrarna.

"Jag kan väl få tro på ett annat band istället, några som faktiskt är bra? Jag kan tro på... Pink Floyd?"

"Okej då." sa jag storsint. "Du får tro på Pink Floyd."

Det har aldrig varit så roligt att bada i havet, och vi höll på att aldrig komma upp igen.

 

Vi grillade hamburgare vid havet, och sen hann vi inte med mycket mer. På väg till färjan hedrade Ludde Ingmar Bergman genom att göra en ganska klockren imitation av honom:

"Åh, fy fan, jag mår så dåligt, nu känner jag ångesten komma, åh mina demoner..."

Jag höll, min vana trogen, på att skratta ihjäl mig.

När vi kom tillbaka till Fårösund så bjöd jag hem Freja på te, eftersom hon så gärna ville se min lilla stuga. Linnéa följde också med en liten stund, innan hon skulle ut på andra aktiviteter. Men Freja stannade en lång stund och vi diskuterade så vitt skilja ämnen som flygresor med lågprisbolag, djur på oväntade ställen (en älg i vardagsrummet, en hare som katten fångade...), nackdelarna med att bo i en småstad och staden Brighton. Trots att jag bara känt Freja i en vecka så var det väldigt lätt att prata med henne, konversationen flöt på utan problem och timmarna flög iväg. När hon slutligen gick hem till sig kändes det till och med lite tomt.