The magic can begin

Jag satt och pillade bort klisterlappar från fodral till gamla ljudböcker. Just när jag lyckats få in kanten på en klisterlapp så långt under nageln att det började göra ont så ropade Linda på mig. Jag skulle hämta upp några böcker nere vid lånedisken.
Sagt och gjort. Jag tog den hysteriskt osmidiga vagnen och åkte ner en våning. Efter att ha konstaterat att det var tre stora papplådor med böcker som vägde åtminstone fem kilo var så började jag lasta dem på vagnen. Då hörde jag en röst från barnböckerna:
"Nämen hej!"
Jag är ju inte överförtjust i personal från vimarskolan, ni tror mig nog när jag säger att jag skulle ha sprungit åt motsatt håll om jag jag stött ihop med många av mina gamla högstadielärare. Men inte i detta fall.
På högstadiet hade varje klass två klassföreståndare. Vi hade en som följde oss från sjuan till nian, Andreas Sebring som var mitt stora stöd och min stora trygghet under hela högstadiet, och så en bredvid honom som byttes ut varje år.
I åttan var det Sophie. Vi hade henne bara i ett ämne och det var EA (som stod för "eget arbete" och egentligen borde ha hetat "lektionen då du gör allt som du borde ha gjort på någon annan lektion"), men jag gillade henne verkligen. Sen tog hon ledigt och i nian ersattes hon av en här icke namngiven mattelärare som jag tyckte hjärtligt illa om och vars närvaro som klassföreståndare störde mig i ett år.
Men där var hon nu alltså. Med sig hade hon också anledningen till sin ledighet, blonda Elsa på två år som stolt visade mig en bok om dinosaurier som hon skulle låna. Jag mindes att jag hade träffat henne två gånger tidigare, och båda gånger hade hon varit så liten att hon bara låg i en vagn och sov. Väldigt vad fort barn växer.
Sophie och jag kramades inte, men hon lade armen om mina axlar och jag gjorde likadant på henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag har utvecklats och visa henne att den där rädda tjejen i svart huvtröja för all framtid är borta. Men det fanns inte tid för det. Det blev ett "det är helt fantastiskt i Linköping, jag älskar min skola och min klass och mina lärare". En annan gång ska jag visa dig, Sophie.


Åh vad den här bloggen är dåligt uppdaterad. Det är TRAGISKT. Men jag kommer aldrig att bli en sån som bloggar varje dag bara för att berätta att jag har ätit fiskpinnar till lunch och sett en film. Jag bloggar när jag har något att säga, och då får det bli när det blir.
Men lite måste ni väl ändå få veta om vad som här hänt sen sist. Skolavslutningen var vacker, regnig, sorglig, lycklig och finklädd i en enda röra. Lycklig för att jag får komma tillbaka till en värld av vänskap, långa trappor och skratt, sorglig för att det tar elva veckor. Och för att treorna försvinner.
Jag jobbar på Vimmerby Bibliotek de första tre veckorna på lovet, vilket nu är den här och nästa. Jag har lärt mig att dricka varm choklad utan att bränna sönder munnen. Och sällskapet är alltid lika trevligt: mycket böcker, fina arbetskamrater och små doser av folk utifrån.
Och sen var det visst något bröllop häromdagen. Min mamma och syster satt hela dagen framför TV:n, själv flydde jag huset och tillbringade hela eftermiddagen hos min vän Alex. Mycket roligare. Allt tjat har gjort mig till antiroyalist, så Alex och jag bytte kanal så fort det dök upp något som hade med bröllopet att göra. Väl hemma tvingades jag ju ändå att se en sammanfattning, men men. Det roligaste var hon som satt bredvid kungen och hade på sig en illgrön klänning, Shrek-drottningen döpte vi henne till.
Men jag får väl säga grattis ändå. Jag gillar faktiskt Victoria, hon är liksom schysst. Så grattis, Victoria. Jag kanske blir bättre inställd till kungahuset nu när alla slutar tjata om det.

Nu borde jag städa, eftersom Elise kommer hit på torsdag. Eller så gör jag det i morgon. Känns mer lockande.
Puss och kram.