The magic can begin

Ja, det var fredag eftermiddag. Alla skulle hem och fira valborg. Vilket inte Veolia förstod, eftersom vi fick en liten rälsbuss att klämma in oss i.
Sofia och jag kom dit sju minuter innan tåget skulle gå. Alla sittplatser var naturligtvis tagna och cirka tjugo personer stod i gången, och tio till stod utanför tåget. Det var totalt PACKAT.
Men vem sitter där i vimlet, på en av de attraktiva sittplatserna, om inte vår vän Mica som jag inte hade träffat på flera månader? Vi ställde oss hos henne. Efter tio minuter sa en röst i högtalaren att vi måste byta tåg. Åh, har de REDAN kommit på det?
Mica tröttnade. Hon ringde sin pappa och frågade om han kunde hämta oss i Kisa. Det kunde han och vi hoppade på en buss som var betydligt större än rälsbussen. Där satt vi sedan i ungefär en timme och diskuterade skolan, politik, valborgsfirande och annat. I Kisa gjorde vi ett snabbt byte, från buss till bil, och blev sedan hemskjutsade. Sofia blev avsläppt utanför sin ytterdörr, jag blev avsläppt på Vimmerby resecentrum eftersom jag skulle ut och äta med min familj. Jag tackade Micas pappa både en och två och tre gånger, och Mica själv fick en kram. De hade räddat mig från en extremförsenad tågresa och inte minst från ösregnet i Kisa.

Valborg var okej. Vi var i Djursdala, på deras hembygdsgård, ungefär så långt ifrån civilisationen det går att komma i Vimmerby kommun. Jag och min bror gick en promenad runt gården och tittade på backsipporna, de var blå och vackra och fridlysta. Min bror är väldigt rolig att prata med. Vi började prata om kor och bergsgetter, och kom fram till att vi ska göra ett genetiskt experiment och korsa en ko med en jak. Vad får vi då? Jo, en kajak förstås.
Mamma skulle vårtala, det var därför vi var där. Min mamma är en fantastisk talare. Hon pratade om våren, om vitsipporna som alltid kommer tillbaka, hur svår vintern än har varit, om grillen som man inte hittar när sommaren kommer och om att ta vara på stunden. Hon fyllde oss alla med en varm, optimistisk känsla, till och med mig.
Eldar är dock överskattade. Det brann, det blåste rök på oss och det fastnade aska på min jacka. Det roligaste jag och min bror hade var att spekulera i hur stor brandrisken var och när den omgivande skogen skulle ta eld. När vi inte pratade om våra kajakar, det vill säga.

Idag är mormor och morfar här och firar min bror (som fyllde femton år igår, grattis till honom!), min pappa som fyller den sjuttonde maj och mig som fyller den nittonde. Min bror fick det vansinnigt roliga spelet Med Andra Ord, några tröjor och lite godis, pappa fick ett USB-minne och jag fick två hundralappar, en 200 grams chokladkaka med nötter och, roligast av allt: två djupa tallrikar, två flata tallrikar och en pajform. Som ett första tillskott till mitt eget hushåll i Linköping. Tallrikarna var alla prydda med blåklintar, som passande nog är Östergötlands landskapsblomma (och även Folkpartiets blomma, vilket inte gör mig något det heller).
Mormor och morfar är förresten jättestora fans till min blogg, och det första de sa när de kom var att de tyckte inlägget om när Joël lärde mig dansa var jätteroligt. De frågade till och med om de kunde få se några danssteg. Nej, riktigt så roligt ska vi inte ha. Men tack så mycket för tallrikarna.