The magic can begin

Det finns inget mer tragiskt än att komma på sig själv med att inte ha bloggat på en vecka. Förlåt, mina vänner och läsare.

Det är bra att ha kontakter. Hannas och Micas rum blir båda lediga till sommaren, och någonstans mellan Linköping och Rimforsa så släppte jag min motvilja mot tanken på att bo inneboende och vande mig mer och mer vid den. Till slut kändes det inte så illa. Så idag åkte vi och tittade. Sofia följde med, av den enkla anledningen att hon visste var det låg till skillnad från mig.
Tanten heter Yvonne. Hon var snäll, trevlig, gullig och väldigt pratglad. Jag behövde inte ställa en enda fråga, hon besvarade dem alla utan att jag ens hade tänkt dem.
Det var en gemensam ingång, och sen en trappa upp till rummen. Två rum med gemensam toalett, mikro och kylskåp. Men med säng, kokplatta, skrivbord och en massa annat inne på rummen.
Hyran är i min värld så gott som ingenting, mitt inackorderingstillägg täcker nästan allt. Och alla möbler ingår. Det finns till och med ett förråd där man kan ställa cykeln. Dusch en trappa ner, ihop med en tvättmaskin.
Mellan de båda rummen skiljer det 200 kronor och en del i storlek. Jag står först i kön, så jag får välja vilket av rummen jag vill ha. Jag har ännu inte bestämt mig.
På tåget hem tänkte jag på allt jag ska göra. Alla människor jag ska umgås med, alla filmer jag ska köpa, alla små promenader jag ska ta till Coop och köpa mjölk och ost och vindruvor. Och allt jag plötsligt kommer kunna göra med mina vänner. Vi är åtta personer i mitt gäng ("mitt gäng"? Ni anar inte hur konstigt det känns att tänka det), och om jag flyttar i höst så bor plötsligt sex av oss i Linköping. Vilka filmkvällar vi ska ha då.
Det enda jag inte riktigt gillade var tanken på att behöva dela kylskåp med min granne. Kylskåpet var litet, och om två personer ska dela så kommer det bli jättetrångt. Plus att min granne kanske är världens bitch och snor min filmjölk, det vet jag ju inte. Men knappt har jag sagt det förrän min pappa meddelar att han har ett kylskåp att ge mig. Vissa människor upphör aldrig att förvåna.