En massa spanska, mängdrabatt på äpplen och mitt livs bästa utvärdering
Eduardo va a hacer un vestido nuevo = Eduardo ska göra en ny klänning
Yo voy a comprar a la abuela = Jag ska köpa min mormor/farmor
Ja, spanskan blir nog inte roligare än man gör den. Vi skulle para ihop en person, en verbböjning och en aktivitet, och när jag väl hade parat ihop människan och verbet så tyckte jag att jag kunde ta mig lite friheter med resten. Jag hatar förväntade meningar. Det var betydligt roligare att tänka på Eduardo som modedesigner, alternativt transvestit, och på att jaget i fråga ville ha en ny mormor/farmor. Tyvärr ledde ihopparandet till att den enda aktivitet som fanns kvar för Julia och Lali var att besöka en massa läxor (dessa som Eduardo troligen skulle ha gjort). Låter inget vidare.
Efter spanskan inledde jag en jakt på tre lärare: Gunnis eftersom jag ville ta emot spanjorer, och Elsa och Marie för att de ska skriva på min ledighetsansökan.
Martina, tyskaläraren, var för säkert en månad sedan och satte upp en lapp i vårt klassrum om att hon behöver folk som kan ta emot några av de tyskarna som kommer. Det är främst för steg tre, men steg tre är inte så många så hon frågade alla andra också. Gunnis däremot, hon lät oss i steg ett lista ut själva att vi borde anmäla om vi vill ta emot spanjorer. Alltså stormade jag in på lärarrummet och utbrats: "Gunnis! Jag vill ta emot spanjorer! Varför har du inte frågat mig?!"
Lämpligt nog hittade jag Elsa i samma lärarrum, så nu är det bara Marie kvar. Jag får ta emot en spanjor. De har skrivit varsitt brev och berättat om sig själva, och vi som var intresserade fick läsa alla och välja ut någon.
Min spanska flicka verkar helcool. Hon har en hund, älskar hårdrock och motorcyklar och beskriver sig själv som "carefully and fun". Hennes engelska var inte den bästa, men jag förstod allt. Och det är ju den de är här för att träna på. Så med lite tur slipper jag prata spanska med henne.
Dessutom heter hon Marina. Och hur coolt är inte det?
På engelskan pratade vi lite mer om den stackars Holden Cauldfield från boken "Catcher In The Rye", vi lyssnade till och med på lite sånger om honom. Spotify är bra, framförallt i klassrum. Fast jag fnissade lite när det kom upp reklam för en bil mitt i alltihop.
Sen skulle vi skriva en utvärdering om vad vi vill jobba med nästa termin, vad vi har lärt oss mycket av, vad vi vill förbättra och så vidare. Engelskaundervisningen på FU. Jag kan lova att jag aldrig i mitt liv har skrivit en så positiv utvärdering förut. Men vad kunde jag skriva? Jag älskar allt vi gör på min skola. Jag längtar alltid till engelskan. Vad vi än gör. Inget är tråkigt när man har Helen.
Det skrev jag också. Jag kunde inte låta bli. Jag vill att hon ska veta hur mycket jag uppskattar henne. "You're probably the best teacher I've ever had" skrev jag.
Till lunch var det fisk, Johanna och jag fortsätter att undvika den läskiga vita såsen. Sen hade vi lite matte och ritade grafer, raka streck som visar hur priset påverkas av mängden. Eller nått. Per hade ett exempel med äpplen, och visade att strecket alltid är rakt. Om vi köper fem kilo äpplen så stiger priset lika mycket, eller nått. Jag började märka av att jag hade sovit för lite, och slängde ur mig något om att vi borde få mängdrabatt på äpplena och att det i så fall borde bli ett hack i grafen. Haha.
I tre år har jag räknat dagarna till sommarlovet, sett min frihet, trygghet och lycka närma sig. Och nu känns det plötsligt bara så... sorgligt.
Visst, det ska bli kul att kunna åka på festival (förhoppningsvis) och att träffa en massa människor, men samtidigt kommer jag ju sakna alla på FU så sjukt mycket. Jag och mina närmaste kompisar har bestämt att vi ska träffas en massa, men hur gör jag med folk som jag inte har samma anledning att träffa men ändå kommer sakna? Som Joël, Sofia G, Kalle, eller mina lärare för den delen.
Eller Anna, som tar studenten och försvinner ut. Åh, jag kommer sakna alla treor så mycket. Jämför med när jag gick i sjuan och FIRADE när niorna försvann, eftersom de nästan hade mobbat ihjäl mig. De kan inte ens ha tillhört samma årskurs som Anna, Hanna, Kajsa, Sara, Isabella och alla dansare.
Lova att du kommer och hälsar på mig i höst, Anna. Du kan sova på en madrass på golvet i mitt inneboenderum. Jag kommer sakna dig så mycket <3
Men jag längtar ändå till tvåan. Till att bo i Berga och kunna cykla till skolan, till alla resor och till att få ha spanska Marina och en namnlös fransk elev hos mig.
Och då är vi tvåor, vi får ta emot de nya ettorna. Lära dem FU-sången, leka lekar med dem och hälsa dem välkomna.
Om jag kan få en enda etta att känna sig hälften så lycklig efter sin första dag på FU som jag gjorde efter min så kan jag dö lugnt. Då har jag uppnått det största i livet.
Yo voy a comprar a la abuela = Jag ska köpa min mormor/farmor
Ja, spanskan blir nog inte roligare än man gör den. Vi skulle para ihop en person, en verbböjning och en aktivitet, och när jag väl hade parat ihop människan och verbet så tyckte jag att jag kunde ta mig lite friheter med resten. Jag hatar förväntade meningar. Det var betydligt roligare att tänka på Eduardo som modedesigner, alternativt transvestit, och på att jaget i fråga ville ha en ny mormor/farmor. Tyvärr ledde ihopparandet till att den enda aktivitet som fanns kvar för Julia och Lali var att besöka en massa läxor (dessa som Eduardo troligen skulle ha gjort). Låter inget vidare.
Efter spanskan inledde jag en jakt på tre lärare: Gunnis eftersom jag ville ta emot spanjorer, och Elsa och Marie för att de ska skriva på min ledighetsansökan.
Martina, tyskaläraren, var för säkert en månad sedan och satte upp en lapp i vårt klassrum om att hon behöver folk som kan ta emot några av de tyskarna som kommer. Det är främst för steg tre, men steg tre är inte så många så hon frågade alla andra också. Gunnis däremot, hon lät oss i steg ett lista ut själva att vi borde anmäla om vi vill ta emot spanjorer. Alltså stormade jag in på lärarrummet och utbrats: "Gunnis! Jag vill ta emot spanjorer! Varför har du inte frågat mig?!"
Lämpligt nog hittade jag Elsa i samma lärarrum, så nu är det bara Marie kvar. Jag får ta emot en spanjor. De har skrivit varsitt brev och berättat om sig själva, och vi som var intresserade fick läsa alla och välja ut någon.
Min spanska flicka verkar helcool. Hon har en hund, älskar hårdrock och motorcyklar och beskriver sig själv som "carefully and fun". Hennes engelska var inte den bästa, men jag förstod allt. Och det är ju den de är här för att träna på. Så med lite tur slipper jag prata spanska med henne.
Dessutom heter hon Marina. Och hur coolt är inte det?
På engelskan pratade vi lite mer om den stackars Holden Cauldfield från boken "Catcher In The Rye", vi lyssnade till och med på lite sånger om honom. Spotify är bra, framförallt i klassrum. Fast jag fnissade lite när det kom upp reklam för en bil mitt i alltihop.
Sen skulle vi skriva en utvärdering om vad vi vill jobba med nästa termin, vad vi har lärt oss mycket av, vad vi vill förbättra och så vidare. Engelskaundervisningen på FU. Jag kan lova att jag aldrig i mitt liv har skrivit en så positiv utvärdering förut. Men vad kunde jag skriva? Jag älskar allt vi gör på min skola. Jag längtar alltid till engelskan. Vad vi än gör. Inget är tråkigt när man har Helen.
Det skrev jag också. Jag kunde inte låta bli. Jag vill att hon ska veta hur mycket jag uppskattar henne. "You're probably the best teacher I've ever had" skrev jag.
Till lunch var det fisk, Johanna och jag fortsätter att undvika den läskiga vita såsen. Sen hade vi lite matte och ritade grafer, raka streck som visar hur priset påverkas av mängden. Eller nått. Per hade ett exempel med äpplen, och visade att strecket alltid är rakt. Om vi köper fem kilo äpplen så stiger priset lika mycket, eller nått. Jag började märka av att jag hade sovit för lite, och slängde ur mig något om att vi borde få mängdrabatt på äpplena och att det i så fall borde bli ett hack i grafen. Haha.
I tre år har jag räknat dagarna till sommarlovet, sett min frihet, trygghet och lycka närma sig. Och nu känns det plötsligt bara så... sorgligt.
Visst, det ska bli kul att kunna åka på festival (förhoppningsvis) och att träffa en massa människor, men samtidigt kommer jag ju sakna alla på FU så sjukt mycket. Jag och mina närmaste kompisar har bestämt att vi ska träffas en massa, men hur gör jag med folk som jag inte har samma anledning att träffa men ändå kommer sakna? Som Joël, Sofia G, Kalle, eller mina lärare för den delen.
Eller Anna, som tar studenten och försvinner ut. Åh, jag kommer sakna alla treor så mycket. Jämför med när jag gick i sjuan och FIRADE när niorna försvann, eftersom de nästan hade mobbat ihjäl mig. De kan inte ens ha tillhört samma årskurs som Anna, Hanna, Kajsa, Sara, Isabella och alla dansare.
Lova att du kommer och hälsar på mig i höst, Anna. Du kan sova på en madrass på golvet i mitt inneboenderum. Jag kommer sakna dig så mycket <3
Men jag längtar ändå till tvåan. Till att bo i Berga och kunna cykla till skolan, till alla resor och till att få ha spanska Marina och en namnlös fransk elev hos mig.
Och då är vi tvåor, vi får ta emot de nya ettorna. Lära dem FU-sången, leka lekar med dem och hälsa dem välkomna.
Om jag kan få en enda etta att känna sig hälften så lycklig efter sin första dag på FU som jag gjorde efter min så kan jag dö lugnt. Då har jag uppnått det största i livet.
Kommentarer
Trackback
