The magic can begin

Vi träffades i skolan och bytte om. Jag hade på mig en ful, gråbrun herrskjorta från Second Hand i Vimmerby, en kjol sydd av en mjölsäck och ett förkläde hemifrån med äkta fläckar. Ur fickan på förklädet stack min råtta upp.
Sen åkte vi buss till Vreta, i våra medeltida kläder. Det var en rolig upplevelse. Folk tittade, men det störde inte mig det minsta. Jag var med min klass, på väg in i medeltiden.
Och jag gick in för det. Så fort jag hade fått på mig kläderna så glömde jag alla mina problem, lämnade dem i 2000-talet, och gick in i rollen som Ylva.
Ylva är piga hos storbonden Torbjörn och hans fru Sif, tillsammans med sin bror Gottfrid och sin kusin Helga. Hon är rebellisk, envis och vägrar att acceptera att hon står lägst i samhället. Hon tror på frihet och jämlikhet. Men hon är också en väldigt ensam och ganska missförstådd ung kvinna, vars bästa vän är en råtta som jag har gjort i bilden genom att limma ihop lite grått tyg, stoppa med vadd och fixa diverse snören och piprensare och skinnbitar till ben, ögon, öron, nos och svans.
Våra lärare spelade diverse skumt folk; Birger Jarl, The Wife Of Bath, Benedicta Svante Polk, någon lagman och sen en hög kardinaler och övrigt kyrkofolk som kom från Rom, Frankrike och alla möjliga ställen för att de hade hört rykten om all synd hos oss. Hela rollspelet var naturligtvis på engelska.
Och vi var inte syndfria, direkt. Vi var en härlig samling stackare. Här fanns den girige adelsmannen som tänkte mer på sina pengar än på sin dotters lycka, den försupne adelspojken han hade lovat bort sin dotter till, prästfrun som hade en affär med kyrkodrängen, köpmännen som söp och sålde för gammal fisk (eller så var det bara kardinalen som ville sätta dit dem), hantverkarna som prasslade med varandra och hade utomäktenskapliga affärer i buskarna, och så bondfrun Sif som njöt av att piska sitt stackars tjänstefolk. För och inte tala om nunnan som var beredd att mörda för att bli abbedissa (och gissa tre gånger vem av mina vänner som spelade den onda nunnan? xD).
Kardinalerna var dock inte mycket bättre själva, kom vi fram till. Efter en enklare måltid (bröd med tre olika pålägg, morötter och små tomater, detta på extra medeltida papperstallrikar) så skulle vi rösta fram den syndigaste personen. Denna skulle få plikta med sitt liv, för att få bort Guds vrede ifrån oss. Lämpligt nog hade det ju börjat ösregna, och kardinalerna tog i så att de nästan spräckte sig med att det var Guds straff och syndafloden och bla bla bla.
Vi konspirerade. Vem kan väl dömma i Guds ställe, vilken rätt har de att anklaga oss? Det blev de två kardinalerna som fick offra sina huvuden. Upproriska Ylva älskade det, sättet vi satte oss upp emot överheten, så jag stod längst fram och skrek om rättvisa. Sen jublade vi, och lämpligt nog kom solen fram igen.

Det här var det roligaste jag gjort sen... ja, sen vår förra temaredovisning. Jag älskar min skola. Jag vill ha rollspel varje dag, för det här var jätteroligt.