The magic can begin

Vår första tanke var vinden. Ända sedan den gången då vi klättrade upp och utforskade den har det varit vårt stående skämt: vi kan vara på vinden och ha möte om det, prata om det, fixa det. Och när dörren faktiskt stod öppen den här gången klättrade vi upp, med dator och filt, fullt seriösa med att vi skulle se på film där uppe.
Tyvärr kom några gubbar uppklättrande efter en stund.
"Sitter ni här uppe och tjuvröker, eller?"
Öh, nej? Vi är nyfikna, vi råkar gilla att utforska gamla vindar. Måste det vara något brottsligt i det? Det tyckte tydligen gubbarna. Vi klättrade ner igen och hittade istället ett mysigt fönster i franskasalen där vi klämde in oss, med datorn på ett bord framför oss.

Jag önskar att Astrid Lindgren hade kunnat se oss där vi satt, två halvvuxna tjejer varav den ena svartklädd och svartsminkad, och sjöng med till Sjörövar-Fabbe. Trots att jag älskar Pirates of the Caribbean så är det ändå något särskilt med Pippi på de Sju Haven, den lägger grunden för hur hela piratlivet borde vara. Och som Caddy konstaterade: "Pippi skulle nog vara en bättre pirat än Jack Sparrow, han är lite för klantig."
"Ooooooooooskar! Kom och hämta skatten, Oskar!"
Sen skulle Caddy ha pluggat. Istället följde hon med hem till mig och vi hade pannkaksparty. Det går att göra veganska pannkakor, till min förvåning, genom att ta bort äggen och byta ut mjölken mot sojamjölk. Dessa åt vi till te, mjölkfri chokladglass och blåbärssylt. Delikat.

För övrigt hade vi idag den mest meningsfulla friluftsdag jag någonsin haft: vi gick en mysig promenad och för varje person som gick så skänkte skolan tio kronor till Röda Korset. Regnet vräkte ner mesta delen av tiden och jag hade inget paraply eller ens en ordentlig jacka, men jag klagade inte. Jag förberedde mig för det engelska vädret, sa jag till alla som ville höra. En del av promenaden fick jag dessutom äran att gå med Helen, hon berättade för mig och Sofia om sitt första jobb och sen diskuterade vi hur det var att lämna sin kultur och flytta till ett land man knappt visste vart det låg och ännu mindre kunde något av språket. Helen sa att det var utmaningen att lära sig språket som var det roliga. Och att svenskan trots allt ligger ganska nära dialekten de pratar på Orkney Islands i nordligaste Skottland, så hennes dialekt har blivit starkare sen hon flyttade hit.
Dessutom lekte vi viskleken, alla som gick. Meningen jag fick från Helen, som fått den från dansläraren längst fram som startade leken, var: "Under friluftsdagen blev naturkunskapsläraren kissnödig och i behov av en skogsdunge". När den hade passerat trettio, fyrtio personer hade det blivit "Tony ska redovisa något som ingen vet". Förstår fortfarande inte hur de fick det till detta.

I morgon kommer jag flippa ur totalt för i övermorgon lämnar vi landet. Till Brighton, drömmarnas stad. Om en vecka kommer jag hem, insvept i en Union Jack och med outhärdlig engelsk dialekt.
Tills dess: I love you, pretty da'lings. Rule Britannia, Britannia rule the waves...