Något som inte alls har med Brighton att göra men bara är jättefint
Man inser aldrig hur mycket man har saknat någon förrän man ses igen. Är man tio mil ifrån varandra klarar man sig utan varandra, för att man måste. Men när man väl ses igen är det omöjligt att en endaste sekund vara utan varandra.
Tina och jag kramades så hårt att jag nästan svalde hennes hår. Vi gick på stan i väntan på dem andra, jag provade en pälsmössa som hon fotade mig i. När radion inne i affären spelade någon Lady Gaga-låt började jag sjunga med och Tina gapskrattade då och kastade sig i min famn igen.
"ÅH vad jag har saknat din tondöva stämma!" varpå hon berättade hur tråkigt det är att hela tiden vara omgiven av människor som kan sjunga.
Madde kom en timme senare, Disa om ytterliggare en halvtimme. Vi gick till Myrorna och tittade på böcker, gick ut och åt, diskuterade allt mellan himmel och jord. Allting var precis som det skulle vara, för mina älskade var hos mig. Mina förlorade tjejer.
Utanför skolan mötte vi Caddy, den långsamma lilla veganen som suttit hemma och lockat håret istället för att umgås med oss, och gick in i ett hav av FU-elever från 1994 och framåt. Våra lärare kramade alla, även mig som de hade träffat så sent som för sex timmar sedan. Catharina gick runt med en tavla som alla före detta elever skulle skriva något fint på, jag tjatade mig till att också få skriva på den.
"Love you all" skrev jag och ritade ett hjärta.
Våra lärare framförde ett dansnummer och gestaltade sen en massa teman vi haft på skolan genom åren. Peter pratade lite om flytten och namnbytet och betonade flera gånger att Torsten Husén var en stor pedagog, att han har gjort mycket för den svenska skolan och att han är värd all respekt. Jag kände mig inte alls pikad, bara för att jag har drivit en anti-Torsten-kampanj sen jag för första gången hörde talas om gubben. Inte Caddy heller, bara för att hon så sent som igår skrev en ny version av FU-sången som börjar med raderna "Här på Torsten, finns filéer, i en frysdisk nära dig".
Sen berättade Peter att vi hade en levande legend bland oss och presenterade Daisy, som gick i den första FU-klassen 1994 och skrev FU-sången. Den som fortfarande lever i allra högsta grad, sjutton år senare, och som vi lärde våra nya ettor i början av den här terminen. Vi sjöng den för henne, alla nya och gamla elever tillsammans. Det var bland det vackraste jag någonsin hört.
Sen åt vi tacos och jag gick fram till Daisy som en patetisk liten fjolla och bad att få skaka hennes hand. Det fick jag. Jag hade velat berätta för henne hur mycket FU-sången har betytt för mig, men det får bli en annan gång. Hon satte sig för övrigt ner med Olof i min klass och en kille till för att försöka skriva en ny FU-sång. Eller Torsten-sång, då. Själv fastnade jag i en diskussion med Maria, så mina kära vänner hann springa iväg till sina tåg och bussar och var borta när jag kom tillbaka. Framåt nio började jag också tänka på att dra mig hemåt, men inte utan kramar. Martina fick en stor kram och så Helen, naturligtvis.
"Ha ett skönt lov och jobba inte för mycket med Cambridge." log hon när jag kramade henne.
"Jag ska försöka." lovade jag och önskade henne ett jättefint höstlov.
Jag orkade inte vänta tjugosju minuter på bussen, så jag gick hela vägen hem. Någonstans efter Tinnis började jag sjunga högt, alldeles uppfylld av Helens och Martinas varma kramar och återföreningen med Tina och all kärlek FU ger mig. Över hela Berga ekade min tondöva stämma:
"Här på FU, finns eliten
En liten skara men dock så stor
Höjda över, alla andra
Står vi på FU och tittar ner!
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!
Vi har undrat, många gånger
Finns det andra än oss i stan?
Vi har sett dem, flera gånger
Men aldrig fått nått riktigt svar
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!
Berzianer, bara gapar
Arrogant är Katedral
Folkungaskolan, består av nördar
Och hela Ljunkan är så banal!
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!"
Tina och jag kramades så hårt att jag nästan svalde hennes hår. Vi gick på stan i väntan på dem andra, jag provade en pälsmössa som hon fotade mig i. När radion inne i affären spelade någon Lady Gaga-låt började jag sjunga med och Tina gapskrattade då och kastade sig i min famn igen.
"ÅH vad jag har saknat din tondöva stämma!" varpå hon berättade hur tråkigt det är att hela tiden vara omgiven av människor som kan sjunga.
Madde kom en timme senare, Disa om ytterliggare en halvtimme. Vi gick till Myrorna och tittade på böcker, gick ut och åt, diskuterade allt mellan himmel och jord. Allting var precis som det skulle vara, för mina älskade var hos mig. Mina förlorade tjejer.
Utanför skolan mötte vi Caddy, den långsamma lilla veganen som suttit hemma och lockat håret istället för att umgås med oss, och gick in i ett hav av FU-elever från 1994 och framåt. Våra lärare kramade alla, även mig som de hade träffat så sent som för sex timmar sedan. Catharina gick runt med en tavla som alla före detta elever skulle skriva något fint på, jag tjatade mig till att också få skriva på den.
"Love you all" skrev jag och ritade ett hjärta.
Våra lärare framförde ett dansnummer och gestaltade sen en massa teman vi haft på skolan genom åren. Peter pratade lite om flytten och namnbytet och betonade flera gånger att Torsten Husén var en stor pedagog, att han har gjort mycket för den svenska skolan och att han är värd all respekt. Jag kände mig inte alls pikad, bara för att jag har drivit en anti-Torsten-kampanj sen jag för första gången hörde talas om gubben. Inte Caddy heller, bara för att hon så sent som igår skrev en ny version av FU-sången som börjar med raderna "Här på Torsten, finns filéer, i en frysdisk nära dig".
Sen berättade Peter att vi hade en levande legend bland oss och presenterade Daisy, som gick i den första FU-klassen 1994 och skrev FU-sången. Den som fortfarande lever i allra högsta grad, sjutton år senare, och som vi lärde våra nya ettor i början av den här terminen. Vi sjöng den för henne, alla nya och gamla elever tillsammans. Det var bland det vackraste jag någonsin hört.
Sen åt vi tacos och jag gick fram till Daisy som en patetisk liten fjolla och bad att få skaka hennes hand. Det fick jag. Jag hade velat berätta för henne hur mycket FU-sången har betytt för mig, men det får bli en annan gång. Hon satte sig för övrigt ner med Olof i min klass och en kille till för att försöka skriva en ny FU-sång. Eller Torsten-sång, då. Själv fastnade jag i en diskussion med Maria, så mina kära vänner hann springa iväg till sina tåg och bussar och var borta när jag kom tillbaka. Framåt nio började jag också tänka på att dra mig hemåt, men inte utan kramar. Martina fick en stor kram och så Helen, naturligtvis.
"Ha ett skönt lov och jobba inte för mycket med Cambridge." log hon när jag kramade henne.
"Jag ska försöka." lovade jag och önskade henne ett jättefint höstlov.
Jag orkade inte vänta tjugosju minuter på bussen, så jag gick hela vägen hem. Någonstans efter Tinnis började jag sjunga högt, alldeles uppfylld av Helens och Martinas varma kramar och återföreningen med Tina och all kärlek FU ger mig. Över hela Berga ekade min tondöva stämma:
"Här på FU, finns eliten
En liten skara men dock så stor
Höjda över, alla andra
Står vi på FU och tittar ner!
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!
Vi har undrat, många gånger
Finns det andra än oss i stan?
Vi har sett dem, flera gånger
Men aldrig fått nått riktigt svar
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!
Berzianer, bara gapar
Arrogant är Katedral
Folkungaskolan, består av nördar
Och hela Ljunkan är så banal!
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!"
Kommentarer
Trackback
