Sagan om hur Lilly lämnade sitt hjärta i en röd telefonkiosk, del 2
Jag älskade heltäckningsmattorna som värmde mina fötter när jag gick upp ur sängen. Det är aldrig kallt i engelska hus. Och de små runda dörrhandtagen, när väl hade lärt mig att vrida åt rätt håll var de underbara de också.
Till frukost åt vi rostat bröd och flingor och mjölk. Huset var inte stort men naturligtvis lyckades jag gå åt fel håll när jag skulle från köket till vardagsrummet. Julie skrattade gott åt mig och det bjöd jag på eftersom hon var så snäll mot mig.
Att hitta till busshållsplatsen var löjligt enkelt: vi gick bara rakt upp och sen till höger. Jag var dock tvungen att tänka efter en stund för att lista ut vilken sida vår busshållsplats skulle befinna sig på: inte nog med att man får tänka helt tvärtom eftersom det är vänstertrafik, vi var dessutom tvungna att försöka lista ut åt vilket håll Brighton låg. När vi väl hade gissat oss till det kom nästa utmaning: att försöka avläsa busstidtabellen.
Britter tror inte på digital tid. Det heter inte 17:00, det heter 5 PM. Detta var också en utmaning för mig som inte har det minsta sinne för siffror, när den enda klocka jag hade dessutom var min mobil som bara visade digital tid. Tack och lov hade jag i alla fall lyckats lära mig skillnaden mellan PM och AM, annars hade jag varit rätt körd. AM är 00-12, och PM är 13-24.
I vilket fall kom det en buss, Josse och jag visade våra fina skrapade busskort och satte oss sedan på övervåningen av den. Och allt var så vackert där uppifrån att jag blev som ett litet barn på julafton igen.
Vi hann tyvärr inte med morgonpromenaden med Helen och Maria, istället gick vi ner på stranden vid piren. Jag plockade snäckor.
Och tvingade Josse att ta kort på mig tillsammans med min älskling:
Sen vandrade vi en lång väg genom Brighton, förbi en hel del spännande saker.
Slutligen var vi framme, gick in genom en dörr och satte oss på stolar i en ring runt två män. Den ena var Mr. Andy Winters och huvudansvarig för Brighton Housing Trust, som drev ett center för hemlösa och jobbade med att motverka hemlöshet i Brighton. Den andre hette Joe och var före detta alkoholist som kommit tillbaka tack vare Brighton Housing Trust. Båda dessa män berättade fantastiska inspirerande historier om människor de mött, saker de sett och upplevt. Det jag bar med mig därifrån var en vilja att förändra världen, känslan av att allting var möjligt. Vem som helst kan hamna i alkoholmissbruk eller hemlöshet och vem som helst kan också ta sig tillbaka. Tillsammans är vi starka.
Efter föreläsningen skakade jag Andy Winter's hand och sa, helt ärligt och uppriktigt:
"This was very intresting. Thank you, Sir." Jag hade ingen aning om hur jag förväntades tilltala honom men tänkte att det är bättre att vara för artig än för oartig. Helen hade alltid sagt "Andy" om honom, men det gjorde det inte till en självklarhet att jag kunde tilltala honom så. Han och Helen var trots allt två vuxna människor som träffats varje år sedan de första FU-treorna åkte till Brighton, för mig var han en total främling. Så jag var artig och brittisk. Det kändes dessutom ganska naturligt.
Nästa äventyr var lunchen, alla utom jag och Josse hade tydligen fått "packed lunch" från sina värdfamiljer. Jag fattade aldrig riktigt om det var tänkt att vi också skulle fått det fast våra värdar hade missat det, eller om alla andras värdfamiljer bara var väldigt väldigt snälla. I vilket fall stod vi utan mat, men snäll som hon är så tipsade Helen oss om att man i vissa mataffärer kunde få både macka, dricka och ett litet snacks för bara tre pund. Jag och Josse gick och uppsökte en sådan affär. Erbjudandet hette "Meal Deal" och jag vred och vände på alla mackor med ökande hunger och frustration, ville inte slösa ett pund mer än nödvändigt på något för mig så onödigt som mat och ville därför försäkra mig om att just den macka jag tog ingick i erbjudandet. Gällde det alla i hyllan, eller bara dem på bilden där det stod om erbjudandet?
Till slut gjorde jag det enda rätta: jag frågade en ung kvinna som stod och packade upp varor.
"Excuse me, Miss?" Jag höll upp en macka och frågade om just den här ingick i erbjudandet.
"Does it have a stick on it?"
Åh. Det var så självklart och jag var så otroligt korkad: de utvalda mackorna pryddes av ett stort MEAL DEAL-klistermärke. Jag tackade den snälla butiksarbetaren och rev åt mig en macka med klistermärke. Drickorna hade inga klistermärken och jag ville inte fråga en gång till och skämma ut mig, avslöja mig som den oerfarna turist jag var, utan tog det säkra före det osäkra och valde en dricka som fanns med på bilden med reklam för erbjudandet. Slutligen tog jag en liten påse lättsaltade chips. Britter älskar chips. Storbritanniens chokladutbud är rätt dåligt, men de har hyllvis med chips.
Det blev inte mer än tre pund och jag och Josse avnjöt vår lunch på en bänk någonstans i Brighton. Sen gick vi på stan i flera timmar, lärde oss hitta i Brighton och såg jättemycket fint. Först och främst min favoritaffär, Union Jax där de hade allting man kan föreställa sig med den brittiska flaggan på:
Jag köpte ett helt underbart armband, en enorm flagga att sätta upp på väggen när jag kom hem och en lite mindre att gå och vifta med.
Vi gick till The Lanes också, såg alla underbara små gränder och köpte glass på ett café.
Hon med ryggsäcken är min vän Josephine, av mig kallad Joss, Jossie, Josse eller Josselyn.
Vi hittade en del spännande affärer även på vägen mellan The Lanes och Churchill Square, där vi skulle gå på bussen hem. Jag såg bland annat en spypåse avsedd för det kungliga bröllopet, något jag tycker de kunde sålt i Sverige också när vi hade kungligt bröllop, en avskuren hals man kunde sätta på sig inför Halloween samt fler brittiska flaggor.
Ska tillägga att jag inte köpte något av detta. Våra lärare hade gett oss i uppgift att sätta upp mål för oss själva varje dag, och mitt mål för nästa dag blev att inte gå in i varenda affär jag såg bara för att de sålde brittiska flaggor. Det gick sådär.
När vi kom tillbaka hem passade jag på att ta lite bilder på huset eftersom Julie och Colin inte var hemma.
Sen tog vi det mest lugnt, började se på en film som Josse hade köpt på stan. När det var dags att åka in till Brighton igen kände jag mig riktigt världsvan: jag hittade till busshållsplatsen, visste vilken buss jag skulle ta och var jag skulle gå av, hittade till och med till puben The Druid's Head där vi skulle mötas inför spökvandringen.
Tills jag och Josse visade upp våra busskort för chauffören. För när han med överseende min och övertydlighet drog ner plasten över den skrapade ytan så att det stod "Valid" istället för "Invalid" kände jag mig som en jättedum turist igen. Vi tackade honom och flydde sedan upp till andra våningen, skrattade åt vår egen dumhet. För visst hade jag sett att det stod "Invalid", men eftersom Helen alltid hade jämfört busskorten med trisslotter så hade jag väl tänkt att kortet skulle bli ogiltigt om jag skrapade den rutan. Eller nått sånt. Fruktansvärt pinsamt var det i vilket fall.
Vi mötte alla våra klasskompisar, plus Helen och Maria, vid puben och stod sedan där och småpratade tills det dök upp en "spooky man", som Helen döpte honom till. Det första jag gjorde var givetvis att ta ett kort på honom, detta följdes av repliken:
"Oh, I've been caught by a paparazzi!"
The Spooky Man var en fantastiskt guide som med mer humor än skrämsel tog oss genom The Lanes och presenterade oss för diverse döingar.
Plus en katt, som jag tyvärr inte minns historien bakom.
Jag njöt av varje sekund, ville aldrig att det skulle ta slut. När det tyvärr gjorde det avslutade The Spooky Man med att säga:
"Of all the groups I've had, all of them, you, yes you, of all the groups I've had you have been... the most recent. No, honestly, you've been wonderful, thank you!" och vi brast ut i häftiga applåder.
Efter spökvandringen kände våra kompisar för att ta en öl, så vi uppsökte en äkta engelsk pub.
Josse och jag tröttnade dock ganska fort, eftersom vi inte dricker alkohol, och beslöt oss för att åka hem och sova istället. Vi må vara tråkiga, men vi var i alla fall utvilade nästa dag.
Kommer Lilly och Josse lyckas ta sig ut till Sussex University alldeles själva? Kommer de lyckas ta sig därifrån innan Lilly hungrar ihjäl på grund av sin torftiga engelska frukost? Kommer våra vänner lyckas få något annat än mackor till lunch på gatorna i Brighton? Kommer Lilly lära sig hitta till sitt jobb?
Svaren får ni inom en snar framtid, mina vänner. Fortsättning följer...
Till frukost åt vi rostat bröd och flingor och mjölk. Huset var inte stort men naturligtvis lyckades jag gå åt fel håll när jag skulle från köket till vardagsrummet. Julie skrattade gott åt mig och det bjöd jag på eftersom hon var så snäll mot mig.
Att hitta till busshållsplatsen var löjligt enkelt: vi gick bara rakt upp och sen till höger. Jag var dock tvungen att tänka efter en stund för att lista ut vilken sida vår busshållsplats skulle befinna sig på: inte nog med att man får tänka helt tvärtom eftersom det är vänstertrafik, vi var dessutom tvungna att försöka lista ut åt vilket håll Brighton låg. När vi väl hade gissat oss till det kom nästa utmaning: att försöka avläsa busstidtabellen.
Britter tror inte på digital tid. Det heter inte 17:00, det heter 5 PM. Detta var också en utmaning för mig som inte har det minsta sinne för siffror, när den enda klocka jag hade dessutom var min mobil som bara visade digital tid. Tack och lov hade jag i alla fall lyckats lära mig skillnaden mellan PM och AM, annars hade jag varit rätt körd. AM är 00-12, och PM är 13-24.
I vilket fall kom det en buss, Josse och jag visade våra fina skrapade busskort och satte oss sedan på övervåningen av den. Och allt var så vackert där uppifrån att jag blev som ett litet barn på julafton igen.
Vi hann tyvärr inte med morgonpromenaden med Helen och Maria, istället gick vi ner på stranden vid piren. Jag plockade snäckor.
Och tvingade Josse att ta kort på mig tillsammans med min älskling:
Sen vandrade vi en lång väg genom Brighton, förbi en hel del spännande saker.
Slutligen var vi framme, gick in genom en dörr och satte oss på stolar i en ring runt två män. Den ena var Mr. Andy Winters och huvudansvarig för Brighton Housing Trust, som drev ett center för hemlösa och jobbade med att motverka hemlöshet i Brighton. Den andre hette Joe och var före detta alkoholist som kommit tillbaka tack vare Brighton Housing Trust. Båda dessa män berättade fantastiska inspirerande historier om människor de mött, saker de sett och upplevt. Det jag bar med mig därifrån var en vilja att förändra världen, känslan av att allting var möjligt. Vem som helst kan hamna i alkoholmissbruk eller hemlöshet och vem som helst kan också ta sig tillbaka. Tillsammans är vi starka.
Efter föreläsningen skakade jag Andy Winter's hand och sa, helt ärligt och uppriktigt:
"This was very intresting. Thank you, Sir." Jag hade ingen aning om hur jag förväntades tilltala honom men tänkte att det är bättre att vara för artig än för oartig. Helen hade alltid sagt "Andy" om honom, men det gjorde det inte till en självklarhet att jag kunde tilltala honom så. Han och Helen var trots allt två vuxna människor som träffats varje år sedan de första FU-treorna åkte till Brighton, för mig var han en total främling. Så jag var artig och brittisk. Det kändes dessutom ganska naturligt.
Nästa äventyr var lunchen, alla utom jag och Josse hade tydligen fått "packed lunch" från sina värdfamiljer. Jag fattade aldrig riktigt om det var tänkt att vi också skulle fått det fast våra värdar hade missat det, eller om alla andras värdfamiljer bara var väldigt väldigt snälla. I vilket fall stod vi utan mat, men snäll som hon är så tipsade Helen oss om att man i vissa mataffärer kunde få både macka, dricka och ett litet snacks för bara tre pund. Jag och Josse gick och uppsökte en sådan affär. Erbjudandet hette "Meal Deal" och jag vred och vände på alla mackor med ökande hunger och frustration, ville inte slösa ett pund mer än nödvändigt på något för mig så onödigt som mat och ville därför försäkra mig om att just den macka jag tog ingick i erbjudandet. Gällde det alla i hyllan, eller bara dem på bilden där det stod om erbjudandet?
Till slut gjorde jag det enda rätta: jag frågade en ung kvinna som stod och packade upp varor.
"Excuse me, Miss?" Jag höll upp en macka och frågade om just den här ingick i erbjudandet.
"Does it have a stick on it?"
Åh. Det var så självklart och jag var så otroligt korkad: de utvalda mackorna pryddes av ett stort MEAL DEAL-klistermärke. Jag tackade den snälla butiksarbetaren och rev åt mig en macka med klistermärke. Drickorna hade inga klistermärken och jag ville inte fråga en gång till och skämma ut mig, avslöja mig som den oerfarna turist jag var, utan tog det säkra före det osäkra och valde en dricka som fanns med på bilden med reklam för erbjudandet. Slutligen tog jag en liten påse lättsaltade chips. Britter älskar chips. Storbritanniens chokladutbud är rätt dåligt, men de har hyllvis med chips.
Det blev inte mer än tre pund och jag och Josse avnjöt vår lunch på en bänk någonstans i Brighton. Sen gick vi på stan i flera timmar, lärde oss hitta i Brighton och såg jättemycket fint. Först och främst min favoritaffär, Union Jax där de hade allting man kan föreställa sig med den brittiska flaggan på:
Jag köpte ett helt underbart armband, en enorm flagga att sätta upp på väggen när jag kom hem och en lite mindre att gå och vifta med.
Vi gick till The Lanes också, såg alla underbara små gränder och köpte glass på ett café.
Hon med ryggsäcken är min vän Josephine, av mig kallad Joss, Jossie, Josse eller Josselyn.
Vi hittade en del spännande affärer även på vägen mellan The Lanes och Churchill Square, där vi skulle gå på bussen hem. Jag såg bland annat en spypåse avsedd för det kungliga bröllopet, något jag tycker de kunde sålt i Sverige också när vi hade kungligt bröllop, en avskuren hals man kunde sätta på sig inför Halloween samt fler brittiska flaggor.
Ska tillägga att jag inte köpte något av detta. Våra lärare hade gett oss i uppgift att sätta upp mål för oss själva varje dag, och mitt mål för nästa dag blev att inte gå in i varenda affär jag såg bara för att de sålde brittiska flaggor. Det gick sådär.
När vi kom tillbaka hem passade jag på att ta lite bilder på huset eftersom Julie och Colin inte var hemma.
Sen tog vi det mest lugnt, började se på en film som Josse hade köpt på stan. När det var dags att åka in till Brighton igen kände jag mig riktigt världsvan: jag hittade till busshållsplatsen, visste vilken buss jag skulle ta och var jag skulle gå av, hittade till och med till puben The Druid's Head där vi skulle mötas inför spökvandringen.
Tills jag och Josse visade upp våra busskort för chauffören. För när han med överseende min och övertydlighet drog ner plasten över den skrapade ytan så att det stod "Valid" istället för "Invalid" kände jag mig som en jättedum turist igen. Vi tackade honom och flydde sedan upp till andra våningen, skrattade åt vår egen dumhet. För visst hade jag sett att det stod "Invalid", men eftersom Helen alltid hade jämfört busskorten med trisslotter så hade jag väl tänkt att kortet skulle bli ogiltigt om jag skrapade den rutan. Eller nått sånt. Fruktansvärt pinsamt var det i vilket fall.
Vi mötte alla våra klasskompisar, plus Helen och Maria, vid puben och stod sedan där och småpratade tills det dök upp en "spooky man", som Helen döpte honom till. Det första jag gjorde var givetvis att ta ett kort på honom, detta följdes av repliken:
"Oh, I've been caught by a paparazzi!"
The Spooky Man var en fantastiskt guide som med mer humor än skrämsel tog oss genom The Lanes och presenterade oss för diverse döingar.
Plus en katt, som jag tyvärr inte minns historien bakom.
Jag njöt av varje sekund, ville aldrig att det skulle ta slut. När det tyvärr gjorde det avslutade The Spooky Man med att säga:
"Of all the groups I've had, all of them, you, yes you, of all the groups I've had you have been... the most recent. No, honestly, you've been wonderful, thank you!" och vi brast ut i häftiga applåder.
Efter spökvandringen kände våra kompisar för att ta en öl, så vi uppsökte en äkta engelsk pub.
Josse och jag tröttnade dock ganska fort, eftersom vi inte dricker alkohol, och beslöt oss för att åka hem och sova istället. Vi må vara tråkiga, men vi var i alla fall utvilade nästa dag.
Kommer Lilly och Josse lyckas ta sig ut till Sussex University alldeles själva? Kommer de lyckas ta sig därifrån innan Lilly hungrar ihjäl på grund av sin torftiga engelska frukost? Kommer våra vänner lyckas få något annat än mackor till lunch på gatorna i Brighton? Kommer Lilly lära sig hitta till sitt jobb?
Svaren får ni inom en snar framtid, mina vänner. Fortsättning följer...
Kommentarer
Trackback
