The magic can begin

"Hej Lilly!"
"Hej Catharina."
"Och nu är det lunch! Tänk, ÄNTLIGEN får vi äta!"
"Mm, äntligen. Jag är hungrig."
När vi gick ut från skolan blev hon ännu mer positiv.
"Åh, vilken UNDERBAR dag det är! Tycker du inte det?"
"Haha, jo... Har du alltid varit så här positiv eller har du blivit sån av livet?"
"Nej... eller jo, det är nog något som har kommit med åldern. Men det är ju en underbar värld vi lever i, tycker du inte det Lilly?"
Och just då tänkte jag inte på allt skolarbete jag har att göra, jobbet jag troligen inte fick eller det faktum att jag inte har några pengar. Jag tänkte på att solen sken och på att Catharina var så glad. Så jag svarade:
"Ja, jo. Det är det."
Jag har sällan något emot att umgås med lärare, när jag gick på högstadiet var de trevligare än de flesta elever. Jag antar att jag alltid har varit lite "teatcher's pet". Så när vi nu gick in på BarBQ tillsammans var det för mig bara naturligt att vi skulle äta lunch tillsammans. Men min SO- och historielärare behövde få det bekräftat:
"Ingen av mina kollegor kunde äta lunch med mig idag, så det var ju himla tur att jag träffade dig! Bättre lunchsällskap kan jag inte föreställa mig!"
Och där satt vi, i ett hörn på BarBQ. Hon åt broccolibiff och jag köttbullar. Vi pratade om England, om Norrköping, om Torsten Husén och om våren i Paris. När vi var klara sa jag:
"Det här var trevligt, Catharina. Vi borde äta lunch ihop oftare." Och jag menade det.

Om en vecka åker jag till Brighton och det börjar nästan kännas verkligt. Brighton, England, Storbritannien. En vecka. Men när jag tänker närmare på det så känns det fortfarande för overkligt för att vara på riktigt. Precis som Franrike. Vet ni, ibland tror jag inte själv på att jag faktiskt har varit i Paris och sett Eiffeltornet, Champs Elysées och Mona Lisa. Två gånger under den veckan var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att fatta att jag inte drömde: när jag gick in i ett flygplan för första gången och när vi såg Eiffeltornet. I nattens Paris, när vi åkte under broarna och såg alla ljus spegla sig i floden Seine.

Tyskan är fortfarande kul, Martina är fantastisk. På påsklovet ska jag åka till Murrhardt och ge Neele flera kilo kexchoklad. Men innan dess ska jag stå på en flygplats någonstans i England och sjunga "Rule Britannia".