Sagan om hur Lilly lämnade sitt hjärta i en röd telefonkiosk, del 1
Jag vaknade klockan två. Slumrade oroligt, försökte få lite mer sömn utan att lyckas. Halv fyra gav jag upp, steg upp och klädde på mig. Packade ner det sista och satte mig sedan och läste en stund. Runt fem började jag förbereda mig för att gå ut.
Ingen taxi den här gången. Det gick bussar men den första skulle inte vara vid skolan förrän en kvart innan bussen till Skavsta avgick, och det stressade mig. Jag blir aldrig stressad förutom när jag ska ut och resa, då är jag den värsta tidspessimisten i värdshistorien. Så jag gick in till stan, med väska och allt. Det var fruktansvärt kallt och min nya jacka var för att skydda mig mot havsvindarna i England, inte mot den svenska kylan.
Jag tänkte på allt och inget, sjöng lite för mig själv. Efter tillräckligt lång tid kommer man till en punkt när man inte kan ta in mer, när allting plötsligt händer är det trots allt lite FÖR otroligt. Jag visste att jag var på väg till Storbritannien men kunde inte riktigt förstå det.
Bussen skulle gå klockan halv sju. Tio i sex stod jag på Klostergatan. De enda levande varelserna inom synhåll var en flock svarta fåglar som på ett olycksbådande sett fyllde himlen. Promenaden hade gjort mig hungrig och jag åt medparten av min medhavda frukost, stelfrusen men trots cirka tre timmars sömn alldeles klarvaken.
Fem över sex kom Josse, en annan tidspessimist. Kvart över kom Sofia gåendes, sen Emelie P och så Helen i taxi. Sen kom bussen, så vi packade in våra väskor och satte oss till rätta. Till min besvikelse skiljde det inte många grader i temperatur mellan bussen och utomhus.
Folk droppade in en efter en och till slut gav vi oss av. Jag sjöng lite mer på "Rule Britannia" och kände upphetsningen stiga. Det hade börjat ljusna ute och på himlen syntes ett moln format som pilar. Allting var på vår sida den morgonen, också molnen.
Jag var hungrig redan på Skavsta. Men dels hade jag inga svenska pengar, dels hade jag lovat mig själv att spara in på matkostnader under veckan så att jag kunde köpa så mycket souvenirer som möjligt. Så jag led och sparade pengar.
Förra gången gick jag på en buss till Skavsta och efter det tog världen jag kände till slut. Denna gång kändes det helt annorlunda. Det var tredje gången i mitt liv jag flög och jag var knappast erfaren, men jag visste vad som skulle göras, i vilken ordning och varför. Jag kände mig trygg, hemma i den nya världen.
När vi gick på planet och visade våra boardingpass (jag kallade dem förut för "flygbiljetter" men jag antar att boardingpass är den korrekta termen) så fick killen som kollade dem syn på Isabelles hår.
"Wow, is that natural?" Isabelle hörde inte riktigt vad han sa så hon nickade bara och såg glad ut, vilket ledde till att killen troligen drog slutsatsen att man kan födas med rosa hår i Sverige.
Jag satt bredvid Josse på planet, på andra sidan mittgången satt Isabelle och Emelie och bakom mig satt Helen och Maria. De tog ett jättefint kort på mig och Josse.
Bredvid Josse satt en gubbe som hela resan såg ut att lida svårt av att sitta med oss. Visst, jag var rätt jobbig; jag sträckte mig över honom för att ta kort på molnen utanför fönstret, jag tjattrade oavbrutet och när vi landade på brittisk mark så flippade jag ur totalt, men jag ber ingen om ursäkt.
Helen och Maria är lyckligtvis rätt härdade (totalt underbara, är de) så de skrattade bara och kom med den fantastiska idén att Josse skulle föreviga mina första steg på brittisk mark.
När jag var färdig med att flippa ur uppsökte vi butiken WHSmith, där vi inhandlade vår lunch för dagen. Jag tog en macka, någon typ av vatten med strawberry smak och en chokladkaka för ett pund. Mackan var sådär, chokladen också. För övrigt gjorde jag bort mig för resans första gång i den butiken: människan i kassan talade obegripligt och när hon frågade något svarade jag nej, eftersom det enda jag hörde var något om "pence" och jag var inställd på att spara pengar. När jag sedan frågade om jag kunde få en kasse svarade hon, plötsligt helt begripligt:
"I asked you that before and you said no."
Hehe. Jag skyndade mig därifrån. Min enda tröst var att Isabelle råkade ut för samma sak, fast hon var smart nog att se oförstående ut så att människan upprepade sig.
Bussen vi åkte ner till Brighton var högerstyrd och precis så stor att vi allihop fick plats. Jag satt bredvid Isabelle och när vi åkte på motorvägarna runt London så konstaterade hon två saker: det fanns ovanligt många gula bilar och överallt betade hästar som såg ut som kor.
Sen tog tröttheten ut sin rätt och jag satte hörlurarna i öroren och kopplade bort världen resten av resan. Jag lyckades inte sova någonting, men jag fick lite tid att hämta ny kraft.
Så satt jag tills Isabelle petade på mig.
"Vi är framme om typ tio minuter."
Vi skulle gå av bussen. Träffa våra värdfamiljer. Slussas ut i olika riktningar, bort från den trygga lilla grupp som var vår klass. Om tio minuter. Jag blev plötsligt så nervös att jag var tvungen att lyssna på BWO:s gamla låt "Temple of Love" fyra gånger. Den lugnade mig och jag blev kär i den på nytt.
När jag öppnade ögonen var alla fula motorvägar borta. Vi körde rakt in i Englands hjärta, med brunvita tegelhus så långt ögat kunde nå. Jag blev som ett litet barn på julafton.
Vi gick av, fick våra väskor. Samlades vid det som, om jag fattade det rätt, var Folkuniversitetet fast i Storbritannien. Dit kom en kvinna som hette Karen och var ansvarig för värdfamiljerna, av henne fick vi en plastficka med busskort, kartor, obegripliga busstidtabeller och diverse andra viktiga papper. Framsidan till häftet pryddes av texten "Welcome to Loxdale, Helen Forsman Group".
Någon skrapade sitt busskort (ja, man skrapade dem, som trisslotter), några gjorde desperata försök att lära sig kartan eller förstå sig på busstidtabellen, och efter en stund började bilarna anlända. Privatpersoner och taxibilar, Karen ropade upp namn efter namn tills äntligen:
"Lilly and Josephine!"
Jag tyckte om Miss Julie Callanan från första stund. Hon bjöd in oss i sitt hem, visade oss runt, bjöd oss på te och försökte tappert kallprata med de två blyga och nervösa tjejerna som var jag och Josse. Huset var typiskt engelskt med runda dörrhantag och heltäckningsmattor, mitt och Josses rum hade blommiga tapeter och en liten TV. Det fanns fyra enkla regler: no cooked food in the bedroom, be quiet if you come home late, try to save water och don't use the bathroom between 07:30 and 08:00 Monday-Friday, för då var hennes man där inne.
Familjen hade inga hemmaboende barn men två husdjur: en hund och en katt. Katten hette Misty och var grå med ett ansikte som fick den att se sur ut, inte särskilt social utan mest misstänksam. Hunden hette Sam och kallades Sammy, eller "my favourite English doggy" av mig. Sammy var underbar. Hon var en korsning mellan pudel och yorkshireterrier (med reservation för stavningen), liten och fluffig och gråsvart till färgen. Jag kunde sitta i evigheter och klia henne på magen och det lärde hon sig fort; hon brukade komma fram och puffa på mig och sen lägga sig på rygg. Varje morgon kom hon också in i vårt sovrum och viftade på svansen, som för att säga god morgon.
Till kvällsmat fick vi pasta med tomatsås, och efter maten tipsade vår värdmamma oss om att det var marknad nere i centrum av Southwick (nej, ingen av oss bodde egentligen inne i Brighton, jag och Josse bodde i Southwick och de flesta andra i Portslade). Jag kunde inte ordet för marknad men det gjorde Josse, så vi fick skjuts ner till centrum av Mr. Colin Tester.
Åkattraktionerna var fantastiska. Ett pund per person för en åktur, och vilken åktur det var. Det gick så fort att vi var tvungna att hämta andan i flera minuter innan vi åkte nästa gång. En av sakerna vi åkte påminde om Jukebox på Liseberg, fast det gick dubbelt så fort. Släng er i väggen, Liseberg, ni har inget att komma med jämfört med marknaden i Soutwick. Jag skrek som en liten fjolla. Efter ett tag tog adrenalinet över och jag började vråla "I LOVE YOU ENGLAND!".
Efter marknaden lyckades vi, till min stora förvåning och stolthet, hitta tillbaka till huset. Jag vet inte vad som har hänt med mitt lokalsinne, det har fullkomligt exploderat i alla möjliga riktningar.
Vad som var mindre lyckat var att vi inte lyckades låsa dörren efter oss. Det var faktiskt inte det lättaste; för det första satte man in nyckeln upp-och-ner och för det andra var man tvungen att dra upp handtaget för att kunna låsa. Detta visade vår värdpappa oss.
"Sorry to bother you, Sir." ursäktade jag mig sedan eftersom vi faktiskt hade stört honom när han satt vid TV:n.
"Not sir. Colin." rättade han strängt. Eftersom jag uppenbarligen inte är infödd britt så saknar jag en naturlig känsla för när man är "Sir" respektive förnamn med någon, så ett par gånger under veckan var jag nog lite FÖR artig. Men bättre det än tvärtom. I vilket fall var det skönt att han rättade mig, för han kändes verkligen inte som en "Sir". Sedan den dagen var jag alltid "Colin" med honom och "Julie" med hans sambo, eftersom hon inte heller kändes som en "Miss Callanan".
Jag och Josse funderade på att följa med Elin och CO ut på puben, men sen kom vi fram till att de bodde alldeles för långt ifrån oss och att det inte var någon bra idé eftersom vi inte hade någon aning om vilken buss vi skulle ta. Så istället häckade vi framför TV:n. Det gick någon skum film på en av kanalerna och Josse kände igen en av skådespelarna:
"Är inte det där Robert Deniro?"
"Vad hette han, sa du? Robert Eniro?"
Tröttheten tog ut sin rätt eftersom jag skrattade åt detta i en halvtimme. Vi gick och lade oss tidigt den kvällen och somnade utmattade.
Ja, hur ska det gå för våra vänner? Kommer Lilly och Josse lyckas ta rätt buss och hitta till Piren? Hinner de dit i tid för att ta en morgonpromenad med Helen och Maria? Vad ska de äta till lunch? Hur läskig är spökvandringen och, inte minst: hur många fåniga souvenirer kommer Lilly köpa?
To be continued...
Ingen taxi den här gången. Det gick bussar men den första skulle inte vara vid skolan förrän en kvart innan bussen till Skavsta avgick, och det stressade mig. Jag blir aldrig stressad förutom när jag ska ut och resa, då är jag den värsta tidspessimisten i värdshistorien. Så jag gick in till stan, med väska och allt. Det var fruktansvärt kallt och min nya jacka var för att skydda mig mot havsvindarna i England, inte mot den svenska kylan.
Jag tänkte på allt och inget, sjöng lite för mig själv. Efter tillräckligt lång tid kommer man till en punkt när man inte kan ta in mer, när allting plötsligt händer är det trots allt lite FÖR otroligt. Jag visste att jag var på väg till Storbritannien men kunde inte riktigt förstå det.
Bussen skulle gå klockan halv sju. Tio i sex stod jag på Klostergatan. De enda levande varelserna inom synhåll var en flock svarta fåglar som på ett olycksbådande sett fyllde himlen. Promenaden hade gjort mig hungrig och jag åt medparten av min medhavda frukost, stelfrusen men trots cirka tre timmars sömn alldeles klarvaken.
Fem över sex kom Josse, en annan tidspessimist. Kvart över kom Sofia gåendes, sen Emelie P och så Helen i taxi. Sen kom bussen, så vi packade in våra väskor och satte oss till rätta. Till min besvikelse skiljde det inte många grader i temperatur mellan bussen och utomhus.
Folk droppade in en efter en och till slut gav vi oss av. Jag sjöng lite mer på "Rule Britannia" och kände upphetsningen stiga. Det hade börjat ljusna ute och på himlen syntes ett moln format som pilar. Allting var på vår sida den morgonen, också molnen.
Jag var hungrig redan på Skavsta. Men dels hade jag inga svenska pengar, dels hade jag lovat mig själv att spara in på matkostnader under veckan så att jag kunde köpa så mycket souvenirer som möjligt. Så jag led och sparade pengar.
Förra gången gick jag på en buss till Skavsta och efter det tog världen jag kände till slut. Denna gång kändes det helt annorlunda. Det var tredje gången i mitt liv jag flög och jag var knappast erfaren, men jag visste vad som skulle göras, i vilken ordning och varför. Jag kände mig trygg, hemma i den nya världen.
När vi gick på planet och visade våra boardingpass (jag kallade dem förut för "flygbiljetter" men jag antar att boardingpass är den korrekta termen) så fick killen som kollade dem syn på Isabelles hår.
"Wow, is that natural?" Isabelle hörde inte riktigt vad han sa så hon nickade bara och såg glad ut, vilket ledde till att killen troligen drog slutsatsen att man kan födas med rosa hår i Sverige.
Jag satt bredvid Josse på planet, på andra sidan mittgången satt Isabelle och Emelie och bakom mig satt Helen och Maria. De tog ett jättefint kort på mig och Josse.
Bredvid Josse satt en gubbe som hela resan såg ut att lida svårt av att sitta med oss. Visst, jag var rätt jobbig; jag sträckte mig över honom för att ta kort på molnen utanför fönstret, jag tjattrade oavbrutet och när vi landade på brittisk mark så flippade jag ur totalt, men jag ber ingen om ursäkt.
Helen och Maria är lyckligtvis rätt härdade (totalt underbara, är de) så de skrattade bara och kom med den fantastiska idén att Josse skulle föreviga mina första steg på brittisk mark.
När jag var färdig med att flippa ur uppsökte vi butiken WHSmith, där vi inhandlade vår lunch för dagen. Jag tog en macka, någon typ av vatten med strawberry smak och en chokladkaka för ett pund. Mackan var sådär, chokladen också. För övrigt gjorde jag bort mig för resans första gång i den butiken: människan i kassan talade obegripligt och när hon frågade något svarade jag nej, eftersom det enda jag hörde var något om "pence" och jag var inställd på att spara pengar. När jag sedan frågade om jag kunde få en kasse svarade hon, plötsligt helt begripligt:
"I asked you that before and you said no."
Hehe. Jag skyndade mig därifrån. Min enda tröst var att Isabelle råkade ut för samma sak, fast hon var smart nog att se oförstående ut så att människan upprepade sig.
Bussen vi åkte ner till Brighton var högerstyrd och precis så stor att vi allihop fick plats. Jag satt bredvid Isabelle och när vi åkte på motorvägarna runt London så konstaterade hon två saker: det fanns ovanligt många gula bilar och överallt betade hästar som såg ut som kor.
Sen tog tröttheten ut sin rätt och jag satte hörlurarna i öroren och kopplade bort världen resten av resan. Jag lyckades inte sova någonting, men jag fick lite tid att hämta ny kraft.
Så satt jag tills Isabelle petade på mig.
"Vi är framme om typ tio minuter."
Vi skulle gå av bussen. Träffa våra värdfamiljer. Slussas ut i olika riktningar, bort från den trygga lilla grupp som var vår klass. Om tio minuter. Jag blev plötsligt så nervös att jag var tvungen att lyssna på BWO:s gamla låt "Temple of Love" fyra gånger. Den lugnade mig och jag blev kär i den på nytt.
När jag öppnade ögonen var alla fula motorvägar borta. Vi körde rakt in i Englands hjärta, med brunvita tegelhus så långt ögat kunde nå. Jag blev som ett litet barn på julafton.
Vi gick av, fick våra väskor. Samlades vid det som, om jag fattade det rätt, var Folkuniversitetet fast i Storbritannien. Dit kom en kvinna som hette Karen och var ansvarig för värdfamiljerna, av henne fick vi en plastficka med busskort, kartor, obegripliga busstidtabeller och diverse andra viktiga papper. Framsidan till häftet pryddes av texten "Welcome to Loxdale, Helen Forsman Group".
Någon skrapade sitt busskort (ja, man skrapade dem, som trisslotter), några gjorde desperata försök att lära sig kartan eller förstå sig på busstidtabellen, och efter en stund började bilarna anlända. Privatpersoner och taxibilar, Karen ropade upp namn efter namn tills äntligen:
"Lilly and Josephine!"
Jag tyckte om Miss Julie Callanan från första stund. Hon bjöd in oss i sitt hem, visade oss runt, bjöd oss på te och försökte tappert kallprata med de två blyga och nervösa tjejerna som var jag och Josse. Huset var typiskt engelskt med runda dörrhantag och heltäckningsmattor, mitt och Josses rum hade blommiga tapeter och en liten TV. Det fanns fyra enkla regler: no cooked food in the bedroom, be quiet if you come home late, try to save water och don't use the bathroom between 07:30 and 08:00 Monday-Friday, för då var hennes man där inne.
Familjen hade inga hemmaboende barn men två husdjur: en hund och en katt. Katten hette Misty och var grå med ett ansikte som fick den att se sur ut, inte särskilt social utan mest misstänksam. Hunden hette Sam och kallades Sammy, eller "my favourite English doggy" av mig. Sammy var underbar. Hon var en korsning mellan pudel och yorkshireterrier (med reservation för stavningen), liten och fluffig och gråsvart till färgen. Jag kunde sitta i evigheter och klia henne på magen och det lärde hon sig fort; hon brukade komma fram och puffa på mig och sen lägga sig på rygg. Varje morgon kom hon också in i vårt sovrum och viftade på svansen, som för att säga god morgon.
Till kvällsmat fick vi pasta med tomatsås, och efter maten tipsade vår värdmamma oss om att det var marknad nere i centrum av Southwick (nej, ingen av oss bodde egentligen inne i Brighton, jag och Josse bodde i Southwick och de flesta andra i Portslade). Jag kunde inte ordet för marknad men det gjorde Josse, så vi fick skjuts ner till centrum av Mr. Colin Tester.
Åkattraktionerna var fantastiska. Ett pund per person för en åktur, och vilken åktur det var. Det gick så fort att vi var tvungna att hämta andan i flera minuter innan vi åkte nästa gång. En av sakerna vi åkte påminde om Jukebox på Liseberg, fast det gick dubbelt så fort. Släng er i väggen, Liseberg, ni har inget att komma med jämfört med marknaden i Soutwick. Jag skrek som en liten fjolla. Efter ett tag tog adrenalinet över och jag började vråla "I LOVE YOU ENGLAND!".
Efter marknaden lyckades vi, till min stora förvåning och stolthet, hitta tillbaka till huset. Jag vet inte vad som har hänt med mitt lokalsinne, det har fullkomligt exploderat i alla möjliga riktningar.
Vad som var mindre lyckat var att vi inte lyckades låsa dörren efter oss. Det var faktiskt inte det lättaste; för det första satte man in nyckeln upp-och-ner och för det andra var man tvungen att dra upp handtaget för att kunna låsa. Detta visade vår värdpappa oss.
"Sorry to bother you, Sir." ursäktade jag mig sedan eftersom vi faktiskt hade stört honom när han satt vid TV:n.
"Not sir. Colin." rättade han strängt. Eftersom jag uppenbarligen inte är infödd britt så saknar jag en naturlig känsla för när man är "Sir" respektive förnamn med någon, så ett par gånger under veckan var jag nog lite FÖR artig. Men bättre det än tvärtom. I vilket fall var det skönt att han rättade mig, för han kändes verkligen inte som en "Sir". Sedan den dagen var jag alltid "Colin" med honom och "Julie" med hans sambo, eftersom hon inte heller kändes som en "Miss Callanan".
Jag och Josse funderade på att följa med Elin och CO ut på puben, men sen kom vi fram till att de bodde alldeles för långt ifrån oss och att det inte var någon bra idé eftersom vi inte hade någon aning om vilken buss vi skulle ta. Så istället häckade vi framför TV:n. Det gick någon skum film på en av kanalerna och Josse kände igen en av skådespelarna:
"Är inte det där Robert Deniro?"
"Vad hette han, sa du? Robert Eniro?"
Tröttheten tog ut sin rätt eftersom jag skrattade åt detta i en halvtimme. Vi gick och lade oss tidigt den kvällen och somnade utmattade.
Ja, hur ska det gå för våra vänner? Kommer Lilly och Josse lyckas ta rätt buss och hitta till Piren? Hinner de dit i tid för att ta en morgonpromenad med Helen och Maria? Vad ska de äta till lunch? Hur läskig är spökvandringen och, inte minst: hur många fåniga souvenirer kommer Lilly köpa?
To be continued...
Kommentarer
Postat av: Mamma
Härligt!
Trackback
