Baku 2012 - här skrevs svensk historia
"Nummer 17? Vad bra, då kan jag se Loreen och sen gå och lägga mig."
De senaste åren har det bara varit jag och min syster som suttit uppe och kollat på Eurovision. Min mamma och bror är inte direkt kvällsmänniskor, och pappa... tja, han är inte sådär jätteintresserad av varesig Melodifestivalen eller Eurovision.
Loreens framträdande var totalt magiskt. Men eftersom jag inte kunde rösta på mitt eget land så röstade jag på de ryska gummorna som bakade bröd, eftersom jag smälte redan första gången jag såg en snutt av deras framträdande på TV. Tror aldrig jag har sett något gulligare.
Efter Loreen tappade jag intresset lite. Under mellanakten satt jag och min syster och diskuterade hurvida det borde hållas en World Song Contest "då flest världsdelar har dag samtidigt". Det skulle dock bli lite orättvist, kom vi fram till, för Afrika skulle aldrig ha råd att arrangera det. Och vi andra skulle bli överkörda av USA.
Sen började den dramatiska omröstningen. Och vi låg ju så bra till, men jag hade lärt mig sen förra året att inte hoppas för mycket. Det kunde fortfarande gå hur som helst.
Men allting gick rätt. Vi fick tolva efter tolva och jag och min syster jublade lika mycket varje gång. Pappa försökte säga åt oss att vara tysta (vår mamma och bror sov ju trots allt), men efter ett tag var det omöjligt. Efter hälften av röstningen var jag lika mycket i upplösningstillstånd som de svenska kommentatorerna.
Och sen kom det. Ögonblicket jag inte trodde jag skulle få uppleva under min livstid. Kommentatorerna fick uppgifter om att det var matematiskt omöjligt för något land att gå om Sverige. Att det var avgjort. Att Eurovision Song Contest 2013 skulle hållas i Sverige.
Jag började skratta hysteriskt och upprepade "det här är helt sjukt, det här är helt sjukt, vi vann, vi ska ha hit hela Europa nästa år, vi vann, det här är helt sjukt". Och plötsligt förstod jag precis hur det känns för sportintresserade när deras land eller lag vinner SM/EM/VM, för mitt hysteriska skratt var farligt nära att övergå i tårar. Och när Loreen framförde Euphoria en gång till så ville jag gråta bara för att jag var så stolt över henne och så stolt över att vara svensk.
Jag var inte med 1974 när ABBA vann i Brighton, eller 1984 när Herreys vann i Luxemburg, eller 1991 när Carola vann i Rom, eller ens 1999 när Charlotte Nilsson vann i Jerusalem. Men jag var med 2012 när Loreen vann i Baku och jag kommer aldrig någonsin att glömma det.
De senaste åren har det bara varit jag och min syster som suttit uppe och kollat på Eurovision. Min mamma och bror är inte direkt kvällsmänniskor, och pappa... tja, han är inte sådär jätteintresserad av varesig Melodifestivalen eller Eurovision.
Loreens framträdande var totalt magiskt. Men eftersom jag inte kunde rösta på mitt eget land så röstade jag på de ryska gummorna som bakade bröd, eftersom jag smälte redan första gången jag såg en snutt av deras framträdande på TV. Tror aldrig jag har sett något gulligare.
Efter Loreen tappade jag intresset lite. Under mellanakten satt jag och min syster och diskuterade hurvida det borde hållas en World Song Contest "då flest världsdelar har dag samtidigt". Det skulle dock bli lite orättvist, kom vi fram till, för Afrika skulle aldrig ha råd att arrangera det. Och vi andra skulle bli överkörda av USA.
Sen började den dramatiska omröstningen. Och vi låg ju så bra till, men jag hade lärt mig sen förra året att inte hoppas för mycket. Det kunde fortfarande gå hur som helst.
Men allting gick rätt. Vi fick tolva efter tolva och jag och min syster jublade lika mycket varje gång. Pappa försökte säga åt oss att vara tysta (vår mamma och bror sov ju trots allt), men efter ett tag var det omöjligt. Efter hälften av röstningen var jag lika mycket i upplösningstillstånd som de svenska kommentatorerna.
Och sen kom det. Ögonblicket jag inte trodde jag skulle få uppleva under min livstid. Kommentatorerna fick uppgifter om att det var matematiskt omöjligt för något land att gå om Sverige. Att det var avgjort. Att Eurovision Song Contest 2013 skulle hållas i Sverige.
Jag började skratta hysteriskt och upprepade "det här är helt sjukt, det här är helt sjukt, vi vann, vi ska ha hit hela Europa nästa år, vi vann, det här är helt sjukt". Och plötsligt förstod jag precis hur det känns för sportintresserade när deras land eller lag vinner SM/EM/VM, för mitt hysteriska skratt var farligt nära att övergå i tårar. Och när Loreen framförde Euphoria en gång till så ville jag gråta bara för att jag var så stolt över henne och så stolt över att vara svensk.
Jag var inte med 1974 när ABBA vann i Brighton, eller 1984 när Herreys vann i Luxemburg, eller 1991 när Carola vann i Rom, eller ens 1999 när Charlotte Nilsson vann i Jerusalem. Men jag var med 2012 när Loreen vann i Baku och jag kommer aldrig någonsin att glömma det.
Kommentarer
Postat av: Mamm
Postat av: Mamma
Visst är det underbart! Tänk att du fick uppleva detta. Jag är ju så gammal så jag minns när ABBA vann i Brighton 1974. Hoppas ni får tag i biljetter till nästa år... <3
Trackback
