The magic can begin

Vi kan ju börja med en lägesuppdatering: solen steker. Jag tillbringade förmiddagen på en gräsmatta i Trädgårdsföreningen tillsammans med Sofia Ahlstrand och fick en skapligt grisrosa nyans på armarna och i ansiktet. På eftermiddagen köpte vi glass som vi åt på muren runt Domkyrkan tillsammans med Olof, Johannes och Olofs hund (vi hade alltså inte bestämt träff med någon av dem, de bara dök upp från varsitt håll vid helt olika tillfällen).
Jag har nu officiellt fyllt nitton år och kan inte längre förneka att min ungdom snart är slut. Festen var förresten amazing: det var jag och Caddy, Johanna, Madde och Sofia en liten stund och vi avhandlade allt från politik till Hem till Midgård. Samt tog en massa fotot och, naturligtvis, besökte min pojkvän.

Harald, baby <3 Johanna är stolt fotograf. I torsdags var vi äntligen på bio och Dark Shadows var obeskrivlig. Johnny Depp också, jag dreglade konstant under hela filmen.


Mitt drömbröllop. Öhhh... Till skillnad från min 14-åriga lillasyster så är jag inte den sortens tjej som planerar mitt framtida bröllop (nämnd lillasyster har ju till och med tänkt ut en temafärg...). Vi diskuterade faktiskt bröllop på festen av någon anledning, och det enda Caddy och jag kom fram till var att vi skulle bannlysa varandra från våra bröllopsfester. Vi har pinsamheter att använda mot varandra som skulle kunna förstöra hela festen, eventuellt hela äktenskapet.
Mitt stående uttalande brukar vara att jag ska gifta mig i en röd telefonkiosk, iförd svarta mjukisbyxor, en rosa T-shirt från Rix FM Festival och en häxhatt. Detta är dock inget jag är särskilt seriös med, mer ett avståndstagande från hela grejen med kyrkor och vita klänningar och inte minst en symbol för att jag är en ung kvinna som vill ha något annorlunda.
Men exakt vad vet jag helt ärligt inte, det beror mycket på personen jag gifter mig med och hur mycket galna idéer han eller hon kan tänka sig att gå med på. Det bästa vore nog egentligen att gifta sig med Harald...
Jag kan inte med bästa vilja i världen förställa mig mig själv komma in i en kyrka iförd vit ärmlös långklänning. Det tar stopp där någonstans. Lite som med studentbalen mina klasskompisar dansade i lördags. När jag såg fotona från den balen blev det extra tydligt: visst, de var vackra som sagoprinsessor, men jag skulle aldrig kunna vara en av dem. Jag skulle vara som en kanadagås bland vita duvor, felplacerad och obekväm och minst av allt vacker.

Men titta här på min Elin, balens drottning. True beauty.


Jag har kommit fram till att bröllop blir ett svårt kapitel för mig, eftersom det innefattar det mesta som jag får mer eller mindre panik av: formalitet. Att ha på sig klänning. Stora fester. Dansande. Själva konceptet "fest med människor du inte känner men förväntas prata med" gör mig till en kanadagås bland vita duvor igen: felplacerad och obekväm. Haha, högst troligen kommer det sluta med att jag och stackaren jag ska gifta mig med vigs mitt i natten i skenet från en gatlykta, med ett par hemlösa som vittnen och enda bröllopsgäster. Det låter väldigt romantiskt om ni frågar mig. Mm, sa aldrig att jag var normal.