I keep thinking that it's not goodbye
Igår satt vi på gruset med solen i ögonen och Domkyrkan som ryggstöd. Crêpsen från stället bredvid Bosses var ingenting jämfört med dem i Quimper, men det var ändå en smak av Frankrike. Jag var inbjuden, trots att jag inte har läst franska på nästan ett år. Elsa ville avsluta det med oss alla. Vi åt crêpsen hon bjudit oss på och pratade om gamla minnen, det franska skolsystemet och varför Elsa aldrig tog körkort. Vi hade det så fint i solen och jag kände att på något sätt hör vi ändå ihop, vi som gick genom Paris tillsammans för vad som var mer än ett år sedan men känns som igår. Det var den bästa avslutning vi kunde få.
Sen satt jag hos Maria och min besvikelse över VG i svenska B och G i svenska C flög ut över hustaken när hon lovade att hon och Helen ska komma och hälsa på mig när de är i Brighton. När jag något generat erkände att jag hade tänkt komma och hälsa på dem i skolan en sista gång i augusti innan jag åker tillbaka till England så sa hon att det skulle jag absolut göra.
"Jag kanske borde gå nu och sluta störa dig, helt ärligt vet jag inte vad jag gör i skolan nu för tiden..."
"Jag tror du säger hejdå."
"Ja, jo, det förstås, fast jag har ju bara gått i de här lokalerna i en termin så det är väl inte så mycket att..."
"Jag menar till oss." log Maria. Och någonstans där blev jag säker på att vi kommer ses igen.
Idag hade vi gemensam avslutning för alla språkgrupper, i små grupper gick vi en tipspromenad runt trädgårdsföreningen med frågor på tyska franska och spanska. Jag förstod så gott som alla frågor oavsett vilket språk de var på, att jag sen inte kunde svaren var en annan sak. Vi fick saft, bullar och äppelkex från IKEA av lärarna.
Och sen var vi i trädgårdsföreningen igen, denna gång med Janne som ville få oss att filosofera över framtiden och livet och de år som varit. Jag orkade inte med honom, så jag gick tilbaka till klassrummet. Satt på ett bord och sjöng tyst för mig själv.
"Will we think about tomorrow like we think about now?
Can we survive it out there, can we make it somehow?
I guess I thought that this would never end, and suddenly it's like we're women and men
Will the past be a shadow that will follow us round, will these memories fade when I leave this town?
I keep, keep thinking that it's not goodbye
Keep on thinking it's a time to fly
And this is how it feels:
As we go on, we remember
All the times we, had together
And as our lives change, from whatever
We will still be, friends forever"
Låten heter "Graduation" och den säger allt. Lyssna själva: http://www.youtube.com/watch?v=BrUQcmI9Fi4&feature=related
Jag sjunger på den låten när det känns svårt, annars försöker jag mest att tänka på annat. På karaktärerna i min nyaste berättelse. På Johnny Depp. På sommaren och väldigt mycket på England.
Jag satt vid exakt samma fönster för fyra månader sedan,
det var kallt då och allt var nytt och jag hatade det här stället och allt jag kunde tänka på var England.
Nu är löven gröna och jag tänker fortfarande på England men kanske gick fyra månader ändå lite för fort.
Eller kanske inte, jag är inte säker på någonting längre.
Förutom att jag älskar er,
så mycket.
Sen satt jag hos Maria och min besvikelse över VG i svenska B och G i svenska C flög ut över hustaken när hon lovade att hon och Helen ska komma och hälsa på mig när de är i Brighton. När jag något generat erkände att jag hade tänkt komma och hälsa på dem i skolan en sista gång i augusti innan jag åker tillbaka till England så sa hon att det skulle jag absolut göra.
"Jag kanske borde gå nu och sluta störa dig, helt ärligt vet jag inte vad jag gör i skolan nu för tiden..."
"Jag tror du säger hejdå."
"Ja, jo, det förstås, fast jag har ju bara gått i de här lokalerna i en termin så det är väl inte så mycket att..."
"Jag menar till oss." log Maria. Och någonstans där blev jag säker på att vi kommer ses igen.
Idag hade vi gemensam avslutning för alla språkgrupper, i små grupper gick vi en tipspromenad runt trädgårdsföreningen med frågor på tyska franska och spanska. Jag förstod så gott som alla frågor oavsett vilket språk de var på, att jag sen inte kunde svaren var en annan sak. Vi fick saft, bullar och äppelkex från IKEA av lärarna.
Och sen var vi i trädgårdsföreningen igen, denna gång med Janne som ville få oss att filosofera över framtiden och livet och de år som varit. Jag orkade inte med honom, så jag gick tilbaka till klassrummet. Satt på ett bord och sjöng tyst för mig själv.
"Will we think about tomorrow like we think about now?
Can we survive it out there, can we make it somehow?
I guess I thought that this would never end, and suddenly it's like we're women and men
Will the past be a shadow that will follow us round, will these memories fade when I leave this town?
I keep, keep thinking that it's not goodbye
Keep on thinking it's a time to fly
And this is how it feels:
As we go on, we remember
All the times we, had together
And as our lives change, from whatever
We will still be, friends forever"
Låten heter "Graduation" och den säger allt. Lyssna själva: http://www.youtube.com/watch?v=BrUQcmI9Fi4&feature=related
Jag sjunger på den låten när det känns svårt, annars försöker jag mest att tänka på annat. På karaktärerna i min nyaste berättelse. På Johnny Depp. På sommaren och väldigt mycket på England.
Jag satt vid exakt samma fönster för fyra månader sedan,
det var kallt då och allt var nytt och jag hatade det här stället och allt jag kunde tänka på var England.
Nu är löven gröna och jag tänker fortfarande på England men kanske gick fyra månader ändå lite för fort.
Eller kanske inte, jag är inte säker på någonting längre.
Förutom att jag älskar er,
så mycket.
Kommentarer
Trackback
