Dag 10 – Någonting jag oroar mig för.
I den här frågan är jag inte särskilt orginell, utan oroar mig för sånt som de flesta i min ålder oroar sig för strax innan studenten:
Framtiden.
Jobb.
Utbildning
Pengar.
Jag tycker fortfarande att det är läskigt att ta studenten, för sen finns det liksom ingen väg tillbaka. Jag måste bli vuxen. Skaffa ett jobb. Börja tänka på min framtid. Fundera ut vad jag vill göra med mitt liv (att sitta i en stuga vid havet i England och skriva böcker räknas inte, för först av allt måste jag få pengar till den där stugan).
Ibland avundas jag de av mina klasskompisar som ska hoppa på universitetet direkt efter gymnasiet, för de kommer i alla fall att kunna få ordentliga jobb.
Nu var vi där igen, vid samhällets normer. När man blir vuxen så FÖRVÄNTAS man skaffa sig körkort, en universitetsutbildning, ett nio-till-fem-jobb, en gul villa i Hjulsbro, ett fult efternamn, en person av motsatt kön att gifta sig med och två barn. Vet ni en sak: jag hatar verkligen normer. Det finns ingen plats för sånna som mig. Jag är en rebellisk konstnärssjäl, en drömmare som fötts i fel värld. Ganska ofta tvivlar jag starkt på att jag kommer klara av fyra år på ett universitet utan att kvävas till döds och jag tvivlar nästan dagligen på att jag någonsin kommer lyckas få ett ordentligt jobb.
Men jag hanterar även detta som de flesta andra i min ålder: jag tar ett år i taget. Och när jag väl har fått ett litet mail som bekräfelse så vet jag vad jag gör under i alla fall ett år. Men det får ni veta när jag får detta mail.
Mm, snygg cliff hanger eller vad säger ni?
Framtiden.
Jobb.
Utbildning
Pengar.
Jag tycker fortfarande att det är läskigt att ta studenten, för sen finns det liksom ingen väg tillbaka. Jag måste bli vuxen. Skaffa ett jobb. Börja tänka på min framtid. Fundera ut vad jag vill göra med mitt liv (att sitta i en stuga vid havet i England och skriva böcker räknas inte, för först av allt måste jag få pengar till den där stugan).
Ibland avundas jag de av mina klasskompisar som ska hoppa på universitetet direkt efter gymnasiet, för de kommer i alla fall att kunna få ordentliga jobb.
Nu var vi där igen, vid samhällets normer. När man blir vuxen så FÖRVÄNTAS man skaffa sig körkort, en universitetsutbildning, ett nio-till-fem-jobb, en gul villa i Hjulsbro, ett fult efternamn, en person av motsatt kön att gifta sig med och två barn. Vet ni en sak: jag hatar verkligen normer. Det finns ingen plats för sånna som mig. Jag är en rebellisk konstnärssjäl, en drömmare som fötts i fel värld. Ganska ofta tvivlar jag starkt på att jag kommer klara av fyra år på ett universitet utan att kvävas till döds och jag tvivlar nästan dagligen på att jag någonsin kommer lyckas få ett ordentligt jobb.
Men jag hanterar även detta som de flesta andra i min ålder: jag tar ett år i taget. Och när jag väl har fått ett litet mail som bekräfelse så vet jag vad jag gör under i alla fall ett år. Men det får ni veta när jag får detta mail.
Mm, snygg cliff hanger eller vad säger ni?
Kommentarer
Postat av: Olof
Även om jag skulle läsa språkvetenskap i fyra år i höst så skulle jag aldrig få ett jobb ändå. Alla vet att språk- och musikutbildningar inte renderar några jobb. :p Gör bara nåt som är kul och så löser det sig sen!
Trackback
