SD har intagit Linköping, man går inte säker någonstans nu för tiden
Jag var i lugn och ro på väg till biblioteket när jag noterade tre poliser som stod på Ågatan, i höjd med NH, utan någon synbar anledning. Tre levande poliser och en av papper, samt en grupp andra människor som jag inte såg därifrån. Jag ryckte på axlarna och gick vidare, helt ärligt hade jag inte tid att ta reda på vad som var på gång. Jag skulle bara till biblioteket och lämna tillbaka en bok som gick ut idag, och sen direkt hem.
Ovanför Domkyrkan stod tre poliser till, plus en polisbil och en mindre buss. Jag skyndade mig förbi dem, något nervös, och lämnade tillbaka boken. Beslöt mig för att gå åt andra hållet tillbaka ner till stan.
Så jag gick genom domkyrkoparken, på den sida som inte är mot Ågatan, och vad stod där framme på en grässlätt om inte tre poliser till? Nu började min nyfikenhet bli lite för stor för att bara gå förbi, så jag gick lite närmare för att försöka få en skymt av de polisomringade människorna på Ågatan.
Och från det här hållet syntes det alldeles tydligt: de delade ut broschyrer. Det stod Sverigedemokraterna på deras tröjor. Och i mitten, bakom ett bord med fler broschyrer, stod... Jimmie Åkesson?!
Det kändes som att få se en återupplivad Hitler. Eller nej, värre. Hitler har vi för mycket distans till, humorn har tagit över och vi fokuserar mer på hans fåniga mustasch än på den naziledare han faktiskt var. Jag insåg att sist jag kände mig så illamående vid åsynen av ett ansikte så var det när jag såg på rättegången mot en viss norsk terrorist och barnamördare (eftersom han nu vill bli hyllad och ihågkommen så tycker jag att vi ska sluta nämna hans namn av respekt mot offren och deras familjer), och han efter att ha suttit oberörd på gränsen till uttråkad under genomgången av barnen han sköt ihjäl började gråta när hans propagandafilm visades. Han blev rörd, mina damer och herrar, av sin påhittade statistik och sjuka idealbild av ett samhälle utan muslimer till något som låter som musik ur filmen "Titanic".
Först tänkte jag:
Vad i hela världen gör Jimmie Åkesson här?!
Min andra tanke var:
Finns det inget jag kan kasta på honom? Det kanske finns stenar på gräsmattan. Synd att jag inte har några ägg, men om jag går ner till Hemköp och köper några så kanske...
Sen sa jag åt mig själv på skarpen:
SKÄRP DIG, Lilly, halva stan är omringad av poliser! Nu är det du som skyndar dig åt ett annat håll innan du får någon riktigt dum idé!
Och jag gjorde det, på säkert avstånd från hans underhuggare och poliserna som bara stod där och såg auktoritära ut
...jag ska aldrig bli polis, aldrig någonsin, tänk att behöva skydda en sån där...
om det kom några demokratikämpar och kastade ägg på honom så skulle jag fråga dem om äggen räckte till mig också...
På gatan ner mot Burger King låg en mosad och väldigt död fågel. Jag konstaterade att den inte ens gjorde mig en tredjedel så illamående som åsynen av Jimmie Åkesson.
Ovanför Domkyrkan stod tre poliser till, plus en polisbil och en mindre buss. Jag skyndade mig förbi dem, något nervös, och lämnade tillbaka boken. Beslöt mig för att gå åt andra hållet tillbaka ner till stan.
Så jag gick genom domkyrkoparken, på den sida som inte är mot Ågatan, och vad stod där framme på en grässlätt om inte tre poliser till? Nu började min nyfikenhet bli lite för stor för att bara gå förbi, så jag gick lite närmare för att försöka få en skymt av de polisomringade människorna på Ågatan.
Och från det här hållet syntes det alldeles tydligt: de delade ut broschyrer. Det stod Sverigedemokraterna på deras tröjor. Och i mitten, bakom ett bord med fler broschyrer, stod... Jimmie Åkesson?!
Det kändes som att få se en återupplivad Hitler. Eller nej, värre. Hitler har vi för mycket distans till, humorn har tagit över och vi fokuserar mer på hans fåniga mustasch än på den naziledare han faktiskt var. Jag insåg att sist jag kände mig så illamående vid åsynen av ett ansikte så var det när jag såg på rättegången mot en viss norsk terrorist och barnamördare (eftersom han nu vill bli hyllad och ihågkommen så tycker jag att vi ska sluta nämna hans namn av respekt mot offren och deras familjer), och han efter att ha suttit oberörd på gränsen till uttråkad under genomgången av barnen han sköt ihjäl började gråta när hans propagandafilm visades. Han blev rörd, mina damer och herrar, av sin påhittade statistik och sjuka idealbild av ett samhälle utan muslimer till något som låter som musik ur filmen "Titanic".
Först tänkte jag:
Vad i hela världen gör Jimmie Åkesson här?!
Min andra tanke var:
Finns det inget jag kan kasta på honom? Det kanske finns stenar på gräsmattan. Synd att jag inte har några ägg, men om jag går ner till Hemköp och köper några så kanske...
Sen sa jag åt mig själv på skarpen:
SKÄRP DIG, Lilly, halva stan är omringad av poliser! Nu är det du som skyndar dig åt ett annat håll innan du får någon riktigt dum idé!
Och jag gjorde det, på säkert avstånd från hans underhuggare och poliserna som bara stod där och såg auktoritära ut
...jag ska aldrig bli polis, aldrig någonsin, tänk att behöva skydda en sån där...
om det kom några demokratikämpar och kastade ägg på honom så skulle jag fråga dem om äggen räckte till mig också...
På gatan ner mot Burger King låg en mosad och väldigt död fågel. Jag konstaterade att den inte ens gjorde mig en tredjedel så illamående som åsynen av Jimmie Åkesson.
Kommentarer
Trackback
