The magic can begin

Två incheckade väskor. Den ena, min lila trotjänare som varit med sen jag åkte till Frankrike i tvåan, vägde femton kilo och den andra, en röd sak som jag köpt så billigt som möjligt i en turistbutik och vars handtag gick sönder redan när jag bar ner den för trappan på vandrarhemmet, vägde 20 kilo och 52 gram. Ovanpå den lila, som vägde minst, satte jag den sexton kilos sportbag jag tänkt ha som handbagage. Hur jag lyckades släpa allt detta från vandrarhemmet till busstationen är ett mysterium även för mig. Jag vet bara att jag med jämna mellanrum fick stanna och låta min mest utvilade arm ta över den lila väskan med sportbagen ovanpå medan den mest värkande tog den röda väskan, och att den röda väskan så gott som varje gång välte.

Det jag älskar mest med Storbritannien är att folk är så snälla, öppna och hjälpsamma även mot främlingar, till skillnad från i Sverige där vi är lika kalla som vintrarna och bara bryr oss om oss själva. När jag släpat fram mitt bagage till bussen och lyckats få fram min bussbiljett så hjälpte busschauffören mig genast att få in väskorna i förrådet under bussen.
"Oj, det här handtaget är ju trasigt."

"Mm, jag vet, men det finns ett annat handtag på sidan." sa jag och pekade.

"Jag kanske har sönder det också..."

"Äh, det gör inget, det kommer ändå gå sönder... Den här är mycket bättre." sa jag när turen kom till min lila väska. Sportbagen tog jag med in i bussen och ställde på golvet vid min plats.

Väl uppe i London hjälpte samma chaufför mig att få ut väskorna ur förrådet igen, och jag släpade iväg dem medan jag försökte orientera mig.

London Victoria Coach Station är en plats jag hatar av hela mitt hjärta. Där och då, ensam och trött och släpandes på säkert 50 kilo bagage, svor jag på att ingen i hela landet någonsin hade hört orden "logik" och "struktur", allra minst idioten som byggde busstationen. Det räcker inte med att man i Storbritannien ska ha en station för tåg och en för bussar och att dessa ska ligga så långt ifrån varandra som möjligt, helst i varsin ände av stan, utan när man väl hittar till busstationen så ska de ankommande bussarna ligga i en ände av stationen och de avgående i en annan. För att ta sig från den ena änden till den andra så var jag dessutom tvungen att gå ut i kylan och korsa en gata och sen irra omkring i all oändlighet och försöka sätta mig in i ett system som bara britterna själva förstår.

Men men, med lite Evanescence i öronen går det mesta och efter mycket om och men hittade jag rätt buss. Även denna busschaufför var jättesnäll och hjälpte mig att baxa in mina två enorma resväskor i förrådet (sportbagen behöll jag även denna gång på golvet framför mig, inne i bussen). Så även när jag skulle av bussen på Stansted, denna gång blev det nästan lite pinsamt eftersom det slutade med att chauffören fick hjälpa mig att släpa väskorna bort från bussen. Det var inte lätt för en ensam ung kvinna att få ordning på alla tre tunga väskor när den röda dessutom välte hela tiden, så jag kunde inte sluta tacka honom för hans hjälp.

Hissen verkade inte fungera, så jag tog alla väskorna i rulltrappan. Någonstans här slutade även mina hörlurar fungera.

Att checka in bagaget var den enkla delen, människan bakom disken påpekade varken att mitt handbagage var något för stort eller att den enda väskan vägde 52 gram för mycket. Nej, det roliga började sen, i säkerhetskontrollen. När jag väl hade fått ner allting i små grå plastbackar och tagit mig igenom valvet och stod på andra sidan och väntade på min väska så noterade jag att denna väska kom ut ur scannern åt ett håll som inte var påväg mot mig, utan mot en av Ryanairs anställda.

"Jag måste titta i din väska." sa hon opersonligt till mig.

"Öh, okej..." svarade jag, något nervöst.

"Har du några vassa föremål i den, eller något flytande?"

"Öhh... nej?"

Människan började sedan rota runt i min väska, riva fram allt som jag så omsorgsfullt packat ner och slänga upp det på bandet till allmän beskådan.

I en röd plastpåse hittade hon det potentiellt livsfarliga föremålet som scannern känt av: en tandkrämstub.

"Den här får du inte flyga med, tyvärr."

"Släng den då." Jag ryckte på axlarna. Att tjafsa med Ryanair var det sista jag hade ork och lust till. Om de nu ansåg att jag skulle kunna spränga planet med denna tandkrämstub så var det väl bara att snällt säga farväl till den.

När min väska äntligen kom igenom scannern, när jag samlat ihop allt jag checkat in i plastlådor och dessutom packat tillbaka allt som kontrollanten hävt ut ur min väska i jakt på den livsfarliga tandkrämen så kastade jag mig in i första bästa butik och köpte ett par nya hörlurar. De kostade nästan £20 men jag var tillräckligt desperat för att inte ens reflektera över detta; utan musik skulle jag aldrig orka ta mig igenom det här.

Jag invigde mina nya hörlurar på en bänk utanför butiken, satte på Evanescence igen och samlade kraft. Som alltid kändes allting lättare bara jag hörde Amy Lee's röst i mina öron och fylld av ny kraft släpade jag min sexton kilos sportbag bort till rätt gate.

När det nästan var dags att gå ut till planet kom ett par Ryanair-människor. Först trodde jag bara att de skulle kontrollera mitt pass och boardingkort, men när jag såg att den ena av dem mätte folks handbagage kände jag hur all min kraft försvann.

"Kan du var snäll och följa med här, så jag kan se om din väska går i behållaren här borta."

Jag har flugit två gånger med samma väska, lika stor och fullproppad båda gångerna, och ingen har sagt någonting. Varken på Skavsta eller Stansted. Men denna enda gång var de naturligtvis tvungna att helt plötsligt börja bry sig om måtten på folks handbagage, bara för att någon på Ryanair hatar mig.

Första gången jag flög med den här väskan som handbagage så var jag lite orolig över måtten, men Caddy lugnade mig. Hon hade flugit med sin väska hur många gånger som helst, sa hon, och det var aldrig några problem. En sportbag kan man dessutom knöla ihop så att den får plats i behållaren, till skillnad från en kabinväska.

Jag gjorde ett tappert försök, och efter mycket knölande fick jag ner min fullpackade väska halvvägs i behållaren

"Titta vad bra det går." sa jag optimistiskt och försökte le.

"Tyvärr." Ryanair-kontrollanten skakade kallt på huvudet. "Den förväntas gå ner där nice and easily. Du får betala £50 till min kollega där borta."

Naturligtvis hade jag inte femtio pund på kortet. När betalningen nekades sprang jag bort till ett hörn och ringde panikslaget till mina föräldrar i Sverige.

"Hej pappa, det är Lilly. Jag behöver femtio pund och jag behöver dem snabbt."

Efter någon minut tog mina pengar slut även på mobilen, men jag hann på fram mitt budskap och jag hörde mamma logga in på banken. När folk började gå ut till planet och min andra kortbetalning också nekades kämpade jag mot paniken.

Men till skillnad från kontrollanten i kön och människan i säkerhetskontrollen, som verkade vara utsända av en ond makt vars enda uppgift var att sätta dit mig så mycket som möjligt, så var människan jag skulle betala £50 jättesnäll och verkade tycka riktigt synd om mig.

"Det finns en bankomat där borta, vid gate 40." pekade hon. "Prova att ta ut pengar, det kanske fungerar."

Och tack gode Gud: jag fick ut femtio pund.

"Jag har dem!" ropade jag jublande när jag sprang tillbaka till människan jag skulle betala. Hon log lättat mot mig, tog sedlarna och satte en stor röd lapp på min alldeles för stora väska.

"Fick du betala extra för den där väskan?" frågade flygvärdinnan när jag väl kom ombord på planet.

"Ja." sa jag och pekade på den röda lappen. Du skulle bara VÅGA försöka få mig att betala femtio pund till!

"Har du något i den som du behöver under resan?"

"Öhh, nej..."

"Går det bra om vi ställer den här istället?" Hon ställde den på golvet längst fram i planet och jag nickade och ryckte på axlarna. Vid det här laget hade jag nått stadiet att jag gjorde vad som helst för att vara Ryanair till lags, bara jag kom tillbaka till Sverige någon gång.

När vi väl hade startat och jag gick till toaletten för att snyta mig eftersom jag inte kände smaken av smoothien jag hade med mig (jag drog på mig en fruktansvärd förkyldning den sista veckan i Brighton) så stod min väska inte kvar där flygvärdinnan hade ställt den. Till saken hör naturligtvis att min älskade dator, som jag knappt vågar lämna utom synhåll en sekund, låg i den väskan, därav att den vägde så mycket.

Och som alltid blev Amy Lee min räddning. Men när vi hade landat i Sverige, nästan två timmar senare, var jag den första som reste mig upp.

"Ursäkta, men var är min väska?" frågade jag en av flygvärdinnorna.

"Åh, den du fick betala extra för? Vi lade den i förrådet under planet, så du får hämta den där inne tillsammans med övrigt bagage."

Hon var jättesnäll och det var högst troligen inte hennes fel, så jag mumlade bara "thank you, bye" och skyndade mig ut. Det var första gången i mitt liv som jag var först ut ur ett flygplan. Först ner för stegen från planet, först upp för alla trappor på Skavsta, först genom passkontrollen, först till bandet där allt bagage skulle rulla ut, med alla andra från planet långt bakom mig eftersom de hade en massa handbagage att samla ihop.

En halv evighet stod jag sedan där och omfamnade ett antal negativa känslor, alla riktade mot Ryanair, innan mina tre väskor äntligen kom rullande mot mig. Sportbagen, mitt alldeles för stora handbagage som slutade med att inte bli något handbagage alls, var kall, smutsig och lite blöt. Jag baxade upp den på den lila väskan, rullade ut dem och lyckades lokalisera en flygbuss. Den var sen, och när den väl anlände blev jag smärtsamt medveten om skillnaden mellan Sverige och Storbritannien.

Chauffören satt likgiltigt kvar inne i bussen medan jag, i tjugo minusgrader, så gott jag kunde, baxade in mina två resväskor på 15 och 20 kilo i bussens förråd. När jag slutligen lyckats med det och skulle gå på bussen med min sportbag så vaknade chauffören plötsligt:

"Den där väskan får du inte ha med på bussen."

"Varför inte?" frågade jag trött. Jag visste ju vart han ville komma, men min utmattade hjärna förstod inte hur väskans storlek plötsligt kunde vara ett problem när det gått hur bra som helst på hela TVÅ bussar i Storbritannien.

"Den är ju alldeles för stor! Du får lägga den i förrådet."

Jag tog ur min älskade dator och baxade sedan, fortfarande utan någon hjälp, in min tredje väska i förrådet.

"Den här får jag väl ändå ha med på bussen?" frågade jag något stridslystet när jag lyckats ta mig ombord igen med bara min dataväska.

"Ja ja, den får du ha."

Jag satte mig ner, knäppte upp jackan och packade upp min dator.

"Är du okej, älskade?" viskade jag. "Mår du bra?" Och till skillnad från sin ägare hade min dator inte tagit någon skada alls av Ryanairs ondska, den mådde hur bra som helst. Lättad lade jag ner den i sin lilla dataväska igen.

När vi äntligen var framme i Linköping föredrog chauffören fortfarande att sitta kvar inne i värmen på bussen. Öppna förrådet under bussen var det någon av mina medpassagerare som fick göra, och släpa på mina väskor fick min pappa hjälpa mig med.

 

Det är slut mellan mig och Ryanair. Den här flygresan var den värsta i mitt liv, och ja tvivlar starkt på att jag någonsin kommer kunna förlåta dem för allt det här.