The magic can begin

Jag har slutat försöka definera begreppet Hemma, men att komma tillbaka till Storbritnnien kändes ändå som att återvända till min vardag. Som efter en semester, liksom.

Och jo, jag har saknat den här stan. Det tunna regnet som glittrar när det faller, vinden från havet, människorna och deras vänliga öppenhet, så totalt annorlunda mot alla kalla svenskar som bara bryr sig om sig själva.

Men gårdagen var inte direkt rolig. Väskan vägde 15 kilo, mina damer och herrar, och hade inga hjul. Jag fick bära den medan jag irrade runt i Brighton i säkert en timme innan jag hittade till vandrarhemmet.

Vandrahemmet, ja. Jag är så glad att jag inte hade råd med något femstjärnigt lyxhotell, för det är det sista jag hade behövt. Vitt, stilrent, kallt och opersonligt.

Mitt vandrarhem kostar £75 i veckan och jag får vad jag har betalat för angående standard. Men jag kunde helt ärligt inte bry mig mindre om standarden, inte ens när en skåpslucka lossnade i handen på mig.

För när jag anlände klockan halv tolv på kvällen igår, svettig och fysiskt utmattad, så kunde killen i receptionen redan mitt namn. Han kom ihåg att jag hade bokat. Och när jag lyckats släpa upp min väska till sovsalsdörren, slått in koden och sen ryckt frustrerat i dörren några gånger så öppnades den plötsligt innifrån av en söt tjej med duschblött hår. Hon förklarade hur jag skulle vrida om låset efter att ha slagit in koden.

"Thank you. I'm sorry." upprepade jag några gånger eftersom jag troligen hade väckt henne.

"Åh det gör inget, alla gör fel första gången. Jag är Maria, förresten."

"Lilly." Jag skakade hand med henne.

"Lilly." upprepade hon. "Nice to meet you."

"Thank you, nice to meet you too."

Och någonstans där kändes livet lite mindre hopplöst. Hon heter Maria, hon bor i min sovsal, hon pratar perfekt brittisk engelska och hon ser lite ut som en hårdrockare. Hon gick nyss förbi mig, log och hälsade. Just nu sitter jag i den kombinerade receptionen, matsalen och uppehållsrummet på vandrahemmets första våning. Maria sitter i ett hörn och läser en bok, några killar vid bordet intill mig sitter vid varsin dator och pratar ett språk jag inte förstår, någon värmer sin kvällsmat i det lilla köket (med betoning på "lilla"), några andra ser på TV. Nyss var det en överviktig man och en underviktig kvinna som bytte matvanor, nu är det en tävling i ostronätande. Tveksamt om det är samma TV-program.

Trots att jag inte har pratat med någon annan än Maria och killarna i receptionen så känner jag en trygghet och grupptillhörighet som jag högst troligen aldrig hade upplevt på ett hotell. Ibland är jag tacksam över att jag aldrig har haft några pengar. Det har gjort att jag är extremt uppfunningsrik och kreativ, har låga krav på standard och inte minst får jag träffa en massa trevliga människor. Det var samma sak på vandrarhemmet Caddy och jag bodde på i Londen, det påminde om det här och där var en jättetrevlig tjej i vår sovsal som började prata med oss. Hon var från någon del av norra Storbritannien och blev lite avundsjuk när vi berättade att vi skulle på konsert med Evanescence. Jag sörjer att jag aldrig fick veta hennes namn.