The magic can begin

Det har nu varit 2013 i cirka 17 timmar. Madde, Josse och Johanna har åkt hem, Caddy är i Rimforsa. Jag sitter i den fula röda soffan i vår hall, försöker uppbåda tillräckligt mycket energi för att resa mig och göra en kopp te. Mitt huvud var fyllt med fluffig bomull igår och i morse, men efter sju timmars sömn verkar det snarare vara fyllt med flytande cement. Det väger dubbelt så mycket som vanligt och allting går liksom långsamare än vanligt; mina tankar, mina rörelser, mitt talade språk.

Vi var jag och Caddy, Josse, Madde, Johanna, Disa, Disas syster Eira, Eiras kompis och Jessica. Vi spelade ett spel som hette Tjejsnack och var för 2-4 tjejer från 8 år och uppåt. Vi delade in oss i lag eftersom vi egentligen var alldeles för många. Jag, Caddy och Madde var ett lag och hette Pink Evanescence, eftersom jag och Caddy hade på oss våra Evanescence-tröjor från konserten i november och Madde hade en klänning i nästan samma knallrosa nyans som Caddys hår. Josse, Johanna och Disa var ett annat lag och hette The Timeladys, vilket syftade på Doctor Who. Jag har sett två avsnitt Doctor Who i mitt liv, gillade det och skulle gärna se mer, men jag kan inte direkt påstå att jag hängde med i Disas, Johannas och Caddys nördande under kvällen. Det tredje laget bestående av Jessica, Eira och Eiras kompis hette The Meatballs av någon anledning jag inte riktigt uppfattade. Vi hade ganska roligt när vi svarade på frågor riktade till 8-åriga tjejer, framförallt när vi druckit lite.

Kommer ni ihåg när jag var på en bondgård och träffade lamor, någon gång i oktober? De hade vinprovning där, och efter ett par mikroskopiska plastglas vin och cider så påstod Ida att jag var full. Det säger det mesta. Räknar man den gången och igår så har jag druckit alkohol vid fem tillfällen i mitt nittonåriga liv. Jag tål fruktansvärt lite alkohol. Caddy lärde mig shotta. Hon hade små jättesöta vodkaflaskor i alla möjliga smaker, de var goda förutom att det brände i munnen på ett ganska obehagligt sätt. Ja, det var nog egentligen mer alkohol än vad jag tålde i dem. Men jag hade jätteroligt. Världen blev mycket vackrare, livet blev lättare, jag skattade åt allting och tjatade om hur mycket jag tyckte om alla närvarande. Senare under kvällen/natten låg jag på en säng, skrattade hysteriskt, lekte med en ballong någon blåst upp och berättade saker om mig själv som jag aldrig skulle berättat i nyktert tillstånd.

Efter ett tag drog Jessica, Disa, Eira och Eiras kompis vidare ut på krogen. Vi andra stannade kvar och dansade till och sjöng med i mer eller mindre dålig musik. Caddy sa en gång i tiden att det är skönt att lyssna på dålig musik eftersom hjärnan inte behöver anstränga sig. När jag började lyssna på Evanescence så förstod jag vad hon menade. Amy Lee berör mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt, hennes musik och änglaröst går rakt in i min själ och fyller hela mitt medvetande. Inte allför sällan börjar jag dessutom gråta i tid och otid, så mycket berörs jag. Rent emotionellt ORKAR jag bara inte lyssna för mycket på Evanescence. Igår lyssnade vi på så meningsfulla låtar som:

och våra favoriter, parodierna som slår orginalen med hästlängder:

Efter att hon lärt mig shotta kom Caddy på ännu en fantastisk idé: hon skulle lära mig dricka kaffe. Jag fick varmvatten och kaffepulver i ett plastglas, klarade av två klunkar innan jag spydde. Det var det vidrigaste jag någonsin smakat.

"Är du nöjd nu?" frågade jag Caddy. "Du har för all framtid avskräckt mig från att någonsin dricka kaffe."

Men, mina damer och herrar, jag spydde INTE på min Evanescence-tröja. Detta tjatade jag sedan om resten av natten, för i mitt bomullsfyllda tillstånd var jag fantastiskt lycklig över det. Tröjan var det enda som spelade någon roll. För övrigt konstaterade jag att "detta kommer bli en kul historia att berätta i nyktert tillstånd".

 

På tolvslaget gick vi ut, såg på raketer, skålade och jag skrek rakt ut över halva Berga hur mycket jag älskar mina fina vänner. Vi babblade halva natten, skrattade ännu mer, någon gång runt två bakade Caddy och jag en paj.

"Du blir mindre bakfull om du äter, du kommer tacka mig i morgon." lovade Caddy och därför åt jag en bit.

Vi kom i säng någon gång runt fyra. Nu är klockan nästan sex på kvällen, jag har fortfarande inte orkat resa mig och göra en kopp te. Tänkte att jag skulle försöka sammanfatta år 2012 för er, mina vänner. Så gott jag nu kan i min bakfylla.

 

 

Januari: 2012 började i Mariestad. Vi såg väldigt mycket på film, tror det var ganska kallt. Vid tolvslaget stod vi på balkongen och såg på fyrverkerier. Jag minns att jag såg på Elise och tänkte "om världen går under 2012 så avslutar vi det som vi påbörjade det; tillsammans."

När jag kom tillbaka hem till Linköping så var Caddy där. Jag såg henne packa upp, hjälpte henne (nåja, försökte i alla fall) att skruva ihop sin byrå. På kvällen såg vi en film och åt chokladbollar. Eller smeten vi inte orkade rulla bollar av, i varsin skål. Jag tänkte att livet var perfekt, att jag inte behövde börja skolan igen efter jullovet. När Caddy kom tillbaka från Rimforsa med ett par högtalare till datorn, en sprillans ny brödrost och boxen med två säsonger av "Hem till Modgård" så hade jag allt jag någonsin kunde behöva.

Jag bodde ihop med Caddy i åtta månader. Vi diskade, städade toaletten, lagade mat, skurade mattor, gick och handlade tillsammans och cyklade till återvinningen med överfulla kassar. När jag åkte till England gjorde det fysiskt ont att vara utan henne. jag saknade henne som jag skulle saknat en arm eller ett ben.

Vi var ständigt panka och kvävda av livets måsten, kämpade både med oss själva och med skolarbete som verkade förfölja oss till döden. Trots det kan dessa åtta månader ha varit de finaste i mitt liv. För vi hade alltid varandra. Vi hade alltid te att dricka, en film eller TV-serie att se, något att drömma om och något att skratta åt.

Jag återvände till skolan efter lovet, trots att jag inte ville. Min älskade gymnasieskola hade flyttat in i en ful, fyrkantig byggnad som jag hatade från första dagen.

 

Februari: En sällsynt händelselös månad. Jag gissar att jag tittade på Melodifestivalen, försökte sköta skolan, längtade bort. Kanske var det denna månad Caddy och jag blev klara med "Hem till Midgård" och gick över till "c/o Segemyhr".

 

Mars: Det mesta var kallt, grått, ångestfyllt. Loreen vann Melodifestivalen, Jag längtade mest till påsken i Tyskland. Men någonstans här introducerade Caddy mig för Star Wars. Efter en film konstaterade jag att "detta var en trevlig ny bekantskap, may the Force be with you", några filmer senare var Anakin Skywalker det enda jag kunde tänka på. Inte förrän nu, nästan ett år senare, har jag fått tillfälle att se om dem. Tro mig, jag ser Darth Vader med helt nya ögon efter att ha sett filmerna i kronologisk ordning (första gången såg jag dem i samma ordning som de gjordes, Caddy bedömde att det skulle bli mer spännande så). Någonstans där inne finns Anakin Skywalker och allt han behöver är en kram.

 

April: På Långfredagen lyfte mitt plan till Tyskland. Jag överöste min vän Neele med kexchoklad och hennes familj tog hand om mig som en av dem. Vi gick till kyrkan tidigt på påskdagens morgon, jag lärde mig säga "Herren är uppstånden" på tyska. Vi letade ägg i trädgården, både chokladägg och riktiga. Alla fick dessutom varsin present, även jag. Jag fick en glittrande penna och var nästan rörd till tårar. Vi åkte till ett nöjesfält, jag fick uppleva fyra timmar på Autobahn och flera berg- och dalbanor som slår allt jag åkt i Sverige.

Jag tyckte om Tyskland och även om jag inte skulle vilja bo där (av den enkla anledningen att jag knappt pratar språket) så åker jag gärna tillbaka. Jag skulle jättegärna åka till Berlin.

 

Maj: Det mesta i skolan präglades av en känsla av "snart slut" och "sista gången", jag hade svår separationsångest och såg allt annat än fram emot studenten. Men jag hade en väldigt trevlig fest när jag fyllde nitton, bara jag och Caddy, Madde, Johanna och Sofia hos mig i Vimmerby. Nämnda vänner och andra utvalda fick dessutom läsa boken jag skrivit, det som nästan kan räknas som min självbiografi.

Det mesta började gå mot sitt slut. Jag hade min sista engelskalektion (ni kan gissa hur smärtsamt det var), vi hade en sista franskalektion alla sju som åkte till Frankrike i tvåan (även jag och Lisa som inte läste steg 5), vi spelade brännboll och gick tipspromenad. Sofia och co var i Spanien.

 

Juni: Den andra juni gjorde jag och Caddy en fruktansvärt spontan och totalt oförglömlig dagsutflykt till Stockholm. Det var minusgrader, regnet vräkte ner, en isvind blåste det i våra ansikten och det enda som muntrade upp oss när vi irrade runt och letade efter en tunnelbana var att hånskratta åt stackarna som sprang Stockholm Maraton. I övrigt hade vi väldigt kul: vi köpte veganska pajer, smycken och fruktansvärt nördiga saker på Science Fiction-bokhandeln.

Studentveckan var en känslomässig berg- och dalbana. Mösspåtagningen kändes fruktansvärt meningslös och deprimerande ända tills Caddy dök upp med min Guy Fawkes-mask och jag kunde gå omkring i den resten av dagen. Den besökte så vitt skilda platser som en skoltoalett, min tyskalärares hem och McDonalds i centrum.

Studentmiddagen var väldigt trevlig. Jag drack fanta, men efter middagen övertalade Sofia mig att följa med resten av klassen ut. Hon övertalade mig även att dricka cider och jag upplevde min första fylla, en lyckad kväll i ett väldigt glatt och fluffigt tillstånd.

På studentdagen övervann jag min största rädsla en sista gång och höll tal inför hela Konsert&Kongress, ett tal som enligt uppgifter fick alla i hela lokalen att gråta. Själv hulkgrät jag otröstligt under hela betygsutdelningscermonin, slutade inte förrän vi klev upp på flaket. Det var en fin dag, även om jag tillbringade kvällen med att gråta ännu mer hysteriskt än under dagen i ett hörn på NH. Det var min andra fylla och det skulle dröja ett bra tag innan det blev en tredje.

Ett par veckor senare åkte Madde och jag till Elise och hennes pojkvän, i Halmstad. Där befann vi oss i en vecka och det är ett av mina vackraste sommarminnen. Regnet vräkte ner så gott som hela veckan, så det vi gjorde var att sitta inomhus och se på film. Vi hittade en gammal DVD med After Dark som vi såg säkert fem gånger under veckan, och när vi inte såg den så gick vi runt och citerade den.

Sista dagen slutade det äntligen regna och vi åkte till Tylösand, tjatade om Per Gessle, försökte hitta något att äta för under 120 spänn och inte minst badade i havet.

 

Juli: Juli var varmt och bekymmersfritt. Jag såg på anime med Caddy, Vampire Knight var vad hon först introducerade mig för, och träffade fina vänner. Njöt av solen. Vi hade picknick, Caddy och jag, drack te och turades om att läsa högt ur olika böcker. Jag gick promenader runt halva Stångån, med Evanescence i öronen, och insåg att Amy Lee är en fallen ängel. Från och med då var det jag och Evanescence, för evigt. Jag var även på Närcon med Caddy, Disa och Jessica, gick runt med Guy Fawkes-mask i 35 grader värme. Det var ungefär lika behagligt som det låter, men kul hade jag.

 

Augusti: Månaden för uppbrott. Jag var på Skänninge Marknad, en fin traditon vi fortfarande höll vid liv, och den 15 augusti flyttade jag ut från rummet i Linköping där jag bott i två år. Själva rummet var inte så sorgligt att lämna, men att flytta ifrån Caddy är bland det svåraste jag gjort.

Men redan helgen efter min flytt åkte jag till henne i Rimforsa, för vi hade en anime att se färdigt. Chrono Crusade, som jag nästan tyckte ännu bättre om än Vampire Knight. Karaktärerna var som mina bästa vänner. Caddy hade försökt varna mig för vilket sorgligt slut Chrono Crusade hade, men inget kunde riktigt förbereda mig på hur fruktansvärt hjärtskärande det var. Vi grät floder båda två och jag var förkrossad i flera veckor efteråt, jag lovar att denna anime har skadat mig för livet. Jag älskar karaktärerna, saknar dem och skulle vilja se om animen men tyvärr kommer jag nog aldrig klara av det. Det är bara FÖR fruktansvärt att veta hur det slutar för mina vänner.

Jag var en sista dag i Linköping, sa hejdå till mina gamla lärare. Caddy, Madde, Josse och min pappa vinkade av mig på fjärrbussterminalen när jag gav mig iväg på äventyr.

 

September: Månaden då allting bara glittrade. Jag lärde känna Ida och Hanami, som senare skulle bli två av mina bästa vänner, och vi delade allt. Allting var så nytt och spännande och vackert, hela Storbritannien låg framför mina fötter och varje helg fylldes av spännande aktiviteter. Pridefestival i Brighton, London i strålande solsken, Cantebury, Shoreham och havet, Skottland... Magiska Skottland. Resan dit är ett av årets allra finaste minnen. Det var som att åka rakt in i en sagovärld, allt var bara så obeskrivligt vackert. Jag träffade folk från hela världen men min favorit var Jo, vår guide. Hon var jättehärlig.

September kan ha varit årets allra bästa månad. Just för att allt fortfarande var magiskt och glittrade, som en saga.

 

Oktober: Inget slår september, men oktober var också fint. Jag lärde mig åka tunnelbana i London, den hårda vägen, och tunnelbanan blev min bästa vän. Jag träffade lamor, gick på date, grät hysteriskt när jag i direkt följd såg alla tre avsnitt av "Torka aldrig tårar utan handskar" på SVT Play. Det är nog det starkaste jag någonsin sett, Jonas Gardell är ett geni.

Innan Hana åkte hem till Tokyo så fick vi en sista helg tillsammans, i London. Ida och jag mötte hösten i Hyde Park; gräset var grönt, vattnet grått, himlen blå, löven på marken i alla tänkbara nyanser mellan rött och gult och regnet glittrade. Det är det vackraste jag någonsin sett. Vi gick på musikal, delade en dubbelsäng på ett hotellrum som egentligen bara var bokat för Hana, släpade hennes väskor över halva Heathrow. Förutom att ta studenten och flytta ifrån Caddy så var årets värsta smärta när Hana försvann bakom en spärr vid incheckningen och jag plötsligt insåg att det tar tretton timmar att flyga till Tokyo. Det är tio timmars tidskillnad och kostar minst lika många tusen. En av mina bästa vänner är på andra sidan jorden.

Men Ida och jag hade en fin avslutning på helgen i London, vi gick till Madame Tussads och Trafalgar Square. Men väl hemma igen var det som om sagan tog slut, verkligheten började hinna ikapp mig. Hana var borta och saknaden efter Caddy var värre än någonsin.

 

November: Caddy och jag återförenades ÄNTLIGEN och det var som om tiden stått stilla, vi fortsatte bara där vi slutade i augusti. Satt fem timmar på Starbucks i London och sammanfattade vad som hänt i våra liv sen dess. Allt var precis som förr, trots att det var ett nytt land. Vår helg i London tillhör också mina finaste minnen från 2012. Vi var på en fantastisk Harry Potter-tur och fick se in bakom kulisserna, vi shoppade loss och köpte nördiga T-shirts, vi gömde oss på Costa Coffes undervåning och åt medhavd matsäck... och vi var på konsert. Vi såg Evanescence live, på Wembley Arena. Vet inte hur många gånger jag har nämnt det nu, men jag började gråta av lycka så fort Amy Lee kom ut på scenen. Känslan av att ha henne där, precis framför mig, så nära att jag kunde se hennes sminkning, och höra henne sjunga sina änglasånger var obeskrivlig. Det är bland det mest fantastiska jag någonsin upplevt.

När Caddy åkte hem så var sagan slut, för evigt. Resten av november satt jag på Starbucks, kämpade mot både depression och en svår identitetskris och, tja... lyssnade på Evanescence och rördes till tårar. Amy Lee var ett jättestort stöd genom hela min kris.

 

December: Tja... Vintern i England var grå, ett iskallt regn blåste i ansiktet på mig. Jag var en fruktansvärt instabil, mina känslor var överallt och hela tiden och lika splittrade som resten av mig. Jag slets mellan två olika länder, kände mig lika vilsen i båda och mest av allt höll jag på att gå sönder.

Sista dagen i skolan grät jag hysteriskt (jag undrar hur många gånger i denna årsresumé jag har gjort det, sa ju att jag är en väldigt känslig person...) och kramade alla jag såg. Överöste dem med kärlek, gick sedan hem och försökte packa ihop mitt liv och ta mig samman. Inget av det gick särskilt bra. Dagen jag åkte tillbaka till Sverige var fruktansvärd; jag visste inte om jag var på väg hem eller bara ännu längre bort, jag visste inte när jag skulle komma tillbaka, visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen... Fast mest av allt var jag ledsen; alla kramar och vackra ord och ansikten från avskedet dagen innan fyllde mig tills jag knappt kunde andas. Om jag dagen innan känt att jag höll på att gå sönder så kände jag denna dag att jag nu HADE gått sönder och att bitarna av mig låg utspridda över halva Europa.

Jag lämnade Brighton 10:50, landade i Sverige någon gång runt 00:30. Jag har en favoritlåt med Evanescence, en överjordiskt vacker ballad som fyller hela mitt medvetande och alltid får mitt liv att kännas vackert hur dåligt jag än mår. Jag lyssnade på den på repeat i fyra timmar och jag lovar att Amy Lee's änglaröst i mina öron var det enda som hindrade mig från att förlora förståndet när jag släpade en 15 kilos sportbag över två flygplatser och tre bussterminaler.

Till slut landade jag i alla fall. Mina närmaste gjorde mig så hel jag nu kunde bli, jag hade en trevlig jul med min familj och ett jätteroligt nyår med mina vänner. Just nu bor jag hos Caddy; vi äter rostat bröd, dricker te, ser på Star Wars och c/o Segemyhr och allt är nästan som förr. Det är vackert.

 

 

2012 är jag tacksam för det dryga halvåret jag bodde ihop med Caddy, för att jag fick komma så nära en annan människa och dela min vardag med henne. För all kärlek när jag väl tog studenten, och för att gymnasiet blev så fint som det blev. För att jag fick åka till Tyskland och träffa Neele. För mina fina vänner. För veckan i Halmstad, när vårt största problem i livet var att det konstant ösregnade. För alla underbara människor jag träffade i Storbritannien, men mest av allt för Ida och Hana som blev mina vänner för livet. För den magiska resan till Skottland, för vår sista helg i London, för lamorna på bondgården och för Shoreham i solskenet när allting bara var perfekt. För veckan Caddy var hos mig i Storbritannien och mest av allt för konserten. För Evanescence i största allmänhet och för Amy Lee i synnerhet. För vår legendariska nyårsfest igår/i morse.

 

2013 hoppas jag på... världsfred. Nej, det gör jag helt ärligt inte alls. Jag hoppas på att jag till sist hittar mig själv, eller i alla fall blir lycklig. Jag hoppas att Caddy och jag får bo ihop igen, eller i alla fall träffas så mycket som det bara är möjligt och göra en massa roliga saker tillsammans. Jag hoppas att det går bra för alla mina närmaste, att de också blir lyckliga. Och mest av allt hoppas jag på en resa till Japan.