The magic can begin

Jag sov knappt. Oroligt, under korta stunder, vaknade en gång i timmen och kollade på klockan. Halv fem gav jag upp och satte mig i köket med en kopp te och en ostmacka. Kvart i fem kom mamma och min bror upp (min bror går på gymnasiet i Kalmar och hans tåg går klockan sex, därav denna omänskliga uppstigningstid. Mamma skjutsar honom till tåget).
Efter en lång hejdå-kram med min bror så tog jag en snabb dusch. Det mesta var fortfarande ganska overkligt, och om jag kände något alls så kände jag mig avtrubbad.
Vimmerby Tidning bjöd på spännande nyheter så som att Stellan Skarsgård har fått barn (nummer åtta i ordningen, var det så?), samt att folk hade kommit från ”när och fjärran” för att gå Oxlunken. Och sen min personliga favorit: på Eksjö Stadsfest, med artister så som Loreen och Magnus Uggla, var det 20 000 människor. På Hultsfred Marknad var det 25 000 människor. Mamma och jag höll på att skratta ihjäl oss åt detta. Om vår lokaltidning är patetisk så är det ju inget emot vad lokalborna är.
Min mamma och syster fick varsin lång hejdå-kram och kvart över sju bar det iväg upp till Linköping och flygbussen. Jag förstod fortfarande inte riktigt att jag inte kommer få träffa dem förrän till jul.
   I bilen var det bara jag och pappa, och hela vägen upp till Rimforsa satt jag och halvsov. I Rimforsa hämtade vi upp Caddy, som inte har något busskort längre och därför annars skulle suttit fast nere i Kinda. Med Caddy och hennes knallrosa hår i bilen blev det genast lite lättare att hålla sig vaken.
   Vi var på fjärrbussterminalen i Linköping halv nio, bussen till Skavsta gick halv tio. Jossie och Maddie var där ungefär samtidigt och eftersom det är ganska kallt klockan halv nio på morgon i slutet av augusti så klämde vi alla in oss i pappas bil, jag med min tio kilos ryggsäck i knäet. Där satt vi sedan och skrattade åt inget särskilt, fånade oss och tog kort på varandra tills bussen kom.
   Jag kramade dem länge, min pappa och tre av mina allra bästa vänner, men det var inte alls lika smärtsamt som jag hade fruktat. Kanske hade jag den avtrubbade känslan att tacka för det.  Jag hittade en ledig plats där jag kunde sitta och vinka till dem genom fönstret, vinka och skicka slängkyssar och göra diverse grimaser.  Det gjorde jag ända tills bussen åkte och jag inte såg dem längre.
Helt ensam, slutligen, på väg mot något helt okänt Det borde ha känts vemodigt, tomt, ensamt eller läskigt eller vad som helst. Istället var det då allting föll på plats. Jag är Lilly och jag är precis där jag borde vara: på en flygbuss till Skavsta. Det var som att vara tillbaka i sitt rätta element.

Det första jag gjorde på Skavsta var att uppsöka toaletten. Man kan ju önska att jag kunde ha väntat tills jag åtminstone hade checkat in min tjugo kilos resväska, men nej. Jag var i akut behov av en toalett och det var inget att göra åt saken. Fråga mig inte hur, men jag lyckades få in både mig själv, den tjugo kilo tunga resväskan och min tio kilos ryggsäck i ett minimalt toabås på Skavsta flygplats. Och dessutom få ut allt igen.
   Nämnde jag hur mycket ångest jag hade för bagaget, för att stora väskan skulle väga mer än 20 kilo och för att min dator i handbagaget skulle bli förstörd och för att säkerhetskontrollen skulle avslöja några potentiellt livsfarliga metallföremål i min ryggsäck? Allt detta var helt ogrundat. Det gick hur bra som helst. Min resväska försågs med en gul Heavy-lapp där de skrev dit ”20” och försvann sedan utan problem. Jag fick ta ur datorn ur ryggsäcken och checka in den i en egen låda, men annars gick allting jättebra. Jag insåg att jag inte hade ätit något sen min minimala frukost klockan halv sju på morgonen och troligen inte skulle få något att äta förrän jag kom till min värdfamilj, så jag höll andan och köpte en trekantig ost- och skinkmacka, en flaska fanta och en drickyoghurt. Detta gick på 110 spänn, mina damer och herrar, och jag har återigen mitt avtrubbade tillstånd att tacka för att jag inte dog av en hjärtattack.
Sen satt jag i ett hörn på hjärtattack-resturangen på Skavsta i säkert en timme, åt min matsäck, slötittade på halvnaken och ganska frånstötande underklädesreklam som fladdrade förbi på någon TV-skärm, tjuvlyssnade lite på några brittiska killar vid bordet intill bara för att njuta av deras engelska , sms:ade med Johanna, tänkte på allt och inget. I sista kön ut till flygplanet fann jag mig själv omgiven av brittiska unga män, två framför mig och tre bakom mig, och svävade bort i något drömliknande tillstånd. Dock var jag livrädd för att råka slå någon av dem medvetslös när jag tog av mig min tio kilos ryggsäck för att ta fram passet och boardingkortet.

Jag äskar att flyga. Och mest av allt älskar jag att sitta vid ett fönster när det är molnfritt och titta på den pyttelilla världen under mig.
Ovan molnen förlorar man alla perspektiv. Jag tror på fullaste allvar att världen under mig är lika liten som den ser ut, att jag skulle kunna kliva ur planet , hoppa någon meter ner och sen kliva över den som en jätte. Att världen under mig blir större och större ju närmare den jag kommer förstår jag inte ens när vi går ner för landning.
Vi flög först över Sverige och Sverige visade sig från sin allra bästa sida med gröna skogar, gulbruna åkrar och blå sjöar. Sverige låg som ett lapptäcke under mig.
Ovanför molnen är upp och ner de enda riktingar som finns, det enda man har perspektiv på. När vi flög över havet försvann även det. Allt var bara blått, både över och under oss. Motorbåtar under oss såg precis ut som de flygplan man kan se om man tittar upp mot himlen en solig dag; vita små prickar som lämnar vita streck efter sig. Och molnen fanns både över och under oss.  Det var så vackert, verkligen som om vi var i en annan värld där till och med upp och ner hade förlorat sin betydelse.
Efter havet flög vi över något som kan ha varit brittisk mark, men det kan också lika gärna ha varit Danmark. Jag har ingen aning om åt vilket håll vi flög. Någonstans där slumrade jag till, sov en stund. Inte förrän regnmolnen hopade sig under oss vågade jag tro på att vi verkligen flög över brittisk mark. Fråga inte hur jag kunde avgöra det från tio tusen meters höjd, men bilarna under oss körde på vänster sida. Och strax där sa kaptenen något om ”landing in ten minutes”.

När jag, efter nästan ett år av längtan, återigen satte foten på brittisk mark så skakade mina ben. När jag, någonstans under den evighetslånga vandringen till passkontrollen och min väska, fick ett sms från Priceinfo som började med orden ”Välkommen till Storbritannien” släppte allting och jag började nästan gråta. Jag läste sms:et tre gånger och fick sen tvinga mig själv att skärpa mig, så att jag inte skulle råka vandra iväg utan min väska eller något sådant.
   Någonstans innan jag hämtade min väska träffade jag Olle, en av mina blivande klasskamrater.  Vi begav oss mot en restaurangen Giraffe, där Line, Evelina och Madelene enligt uppgifter befann sig.
Jag kunde bara inte gå in där släpandes på min tjugo kilos väska, så Olle fick vänta utanför med väskorna. När en ung kvinna ville ge mig en meny och placera mig vid ett bord sa jag snabbt ”I’m just gonna say hello to my friends over there” och pekade diffust i riktning mot neonskylten de sagt att de satt bakom. Det gick bra, sa den unga kvinnan. Egentligen var de inte mina vänner än, men det var betydligt lättare att referera till dem om så. De kände igen mig direkt, hälsade glatt, betalade sin mat och sen begav vi oss alla mot tåget till Brighton.

Line var en typisk dansare. Det syns liksom på sättet de går på, dansarna, sättet de rör sig. Hon var som tagen ur en dansklass på FU. Jag tyckte om henne direkt. Hon var väldigt trevlig, lätt att umgås med och väldigt mån om oss alla i gruppen. När vi gick vände hon sig ofta om och kontrollerade att alla var med, och när jag på tåget hamnade lite bakom de andra och mest satt där och halvsov och njöt av den engelska utsikten så vände hon sig också ofta om och försökte få med mig i samtalet.
Olle påminde ganska mycket om min vän Martin, och detta var verkligen inte till hans nackdel.  De andra två pratade jag inte lika mycket med, men de verkade också väldigt trevliga.
   När vi väl kom till Brighton så skulle vi dela på en taxi till Portslade och våra värdfamiljers adresser. Fem svenskar med trettio kilo bagage var. Men det gick. Med lite kreativitet, ihoptryckande och en väldigt hjälpsam taxichaufför.
Och då, när jag satt i en taxi som susade fram genom Brighton, tillsammans med fyra okända svenskar och närmare 600 kilo bagage, så kände jag väldigt starkt att jag var på precis rätt plats vid rätt tillfälle. Mina nya vänner sa att det var jätteläskigt att åka ”på fel sida”, jag hälsade vänstertrafiken som en gammal vän. Världen hade vänts rätt igen, allting var tillbaka på plats. JAG var tillbaka på rätt plats.
   Taxin var som en bastu, vi var trötta och nervösa och flummade plötsligt runt som om vi känt varandra i flera år. Pinsamt nog lyckades jag först säga fel adress till busschauffören. När jag slutligen hamnade utanför rätt hus så var jag nervös som aldrig förr. Men det försvann ganska snabbt när Sandy, mamman i familjen, öppnade dörren och släppte in mig. Sandy tog emot mig med öppna armar. Hon bad mig sitta ner i soffan, ihop med 11-åriga Bradley som kollade på Stuart Little, medan hon hämtade en kopp te till mig. Någonstans där sa hon att min engelska var ”fabolous” och jag tror jag rodnade.
Hunden var underbar.  Vi tog den till en park där den jagade bollar med den glädje och aldrig sinande energi som bara hundar besitter. Sandy visade mig hur jag ska gå för att komma till skolan och gav mig jättemånga tips: gå gärna genom parken på morgonen men ta hellre en omväg runt den om det är mörkt, här ligger ett postkontor ifall du vill skicka brev och vykort till Sverige, den här puben brukar de svenska eleverna ofta samlas vid och utgå från... Jag nickade, hummade och log mest. Active Listening, precis som Helen lärt mig.

Till kvällsmat var det kyckling, potatis, grönsaker och diverse spännande såser. Vid det här laget var jag utmattad, och efter att ha suttit en stund vid en dator de lånade mig när min egen vägrade ansluta till internet (det var då jag skrev alla statusuppdateringar på Facebook med / istället för  ’) så somnade jag som en sten.