The magic can begin

Det tog flera timmar att få två väskor packade. Det vägde för mycket, allt fick inte plats, väskan var för stor att ha som handbagage, vi vägde igen, stod med ett måttband i ena handen och Ryan Airs bagageregler i andra och mätte, packade upp, packade om, vägde ännu en gång... Till slut kunde mamma och jag bara skratta åt alltihop. Hur vi slutligen lyckades få ner allting är ett mysterium. Någon timme senare kom jag ju dessutom på att jag hade packat ner ett pennfack i handbagaget som förutom tjugo olika FU-pennor även innehöll en sax. Rent teoretiskt sätt skulle jag ju kunna skära halsen av någon medresenär med denna sax. Den åkte ut. Allt jag hittade i handbagaget som hade den minsta metall i sig förvisades dessutom till ett ytterfack på min resväska. När jag började få ångest över hurvida strålningen i säkerhetskontrollen kan skada min dator så insåg jag att visst, jag kanske inte är det minsta flygrädd i den bemärkelsen, men jag blir fruktansvärt uppstressad och sjukligt paranoid när jag ska flyga.

 

Men i övrigt var allting väldigt fint. Min sista dag hemma åt vi min favoriträtt: köttfärslimpa med potatis, brunsås och lingonsylt. Sen bakade min pappa och syster en jättegod äppelpaj som vi avnjöt framför en Disneyfilm.

Hittills har jag inte riktigt fattat vad det här innebär. Jag får varken in i min hjärna att jag i morgon kommer vara tillbaka i landet jag med sorg lämnade för nästan ett år sedan (!) och har längtat efter sedan dess, eller att jag inte kommer få träffa min familj eller mina vänner förrän jag kommer till Sverige över jul.

I min värld ska alla människor gärna släppa allt de har för händer för att krama mig hejdå på fjärrbussterminalen i Linköping klockan nio i morgon. Riktigt så funkar det inte. Min Johanna, till exempel, hon har lektion just precis då och hon är precis lika förkrossad som jag över detta faktum. Om inte mer; det är alltid lättare att vara den som åker än den som stannar kvar. Jag ska ut på ett äventyr. I love you, Johanna <3

 

I morgon kommer jag få höra människor som pratar brittisk engelska, och då kommer allting att falla på plats igen. Jag lovar att blogga så fort jag får möjlighet.