The magic can begin

Jag började med att gå till biblioteket och lämna tillbaka två böcker. På väg ner igen, på Ågatan i höjd med Pitch Black, slogs jag plötsligt av insikten: this city is beautiful. Allt runt omkring mig var stad, betong, asfalt och sten, och ändå var det som om hela Linköping hade en inneboende skönhet som ingen mer än jag såg. Skönhet ligger i betraktarens ögon, var det inte så?

Sen letade jag upp min vän Josephine och lät henne hålla mig sällskap medan jag köpte ett par jeans (lika bra att få det tråkigaste överstökat, right?). På gatan mellan HM och Gränden var den årliga Internationella Matmarknaden i full gång och jag lyckades med att inte gå bort till britterna endast genom att tänka att de snart kommer vara mina landsmän. Jag hittade ett par bra jeans, och när jag hade köpt dem gick jag och Josephine bort till skolan. Josephine skulle ha lektion, och själv ville jag ju säga hej till mina lärare en sista gång innan jag flyr landet.

Jag följde Josephine till salen hon skulle ha lektion i och gick sedan förbi det som förra terminen var mitt klassrum, för att liksom inspektera. De nuvarande treorna håller numera till där och att de plötsligt är treor är nästan ännu mer obegripligt än att jag själv har slutat. De kommer alltid att vara mina små ettor. De som faktiskt VAR mina ettor, de som min klass hade ansvaret för när de började eftersom vi då var treor, känner jag ingenting för. Men denna klass, precis under mig, är Mina på alla sätt. Mina skyddslingar, skolans arvtagare och den sista riktiga FU-klassen. Kort sagt gick jag in i klassrummet och stod en stund och pratade med dem, berättade om Brighton och lät dem uppdatera mig om vad som händer på skolan. Deras nya schema är värdelöst, upplyste de mig om. Jimmy är sämre omtyckt än någonsin, troligen för att han är den ansvariga för det. När klockan började närma sig ett kom jag på att de också skulle ha lektion. Och jag hade helt ärligt ingen lust att stanna kvar om Janne plötsligt skulle flumma in genom dörren och ge mig läskiga blickar, eller ännu värre: om Tony skulle komma in och predika om molekyler och DNA. Eller Jimmy och hans luftfuktighet, för den delen.

"Vem ska ni ha? Så jag vet om jag behöver gömma mig eller inte."
"Vi ska ha Helen." sa Alice och log väldigt menande.
"Åh, jamen då behöver jag ju inte gömma mig!"

Helen kom in i klassrummet med ett strålande glatt:

"Nämen hej Lilly, är du här och hälsar på? Vad bra, vi ska prata om Brighton-resan idag så du kan ju vara med och berätta om den!"

Hur skulle jag någonsin kunna tacka nej till ett sånt erbjudande, mina vänner? Jag slog mig ner längst fram, bredvid min vän Dalsern, och plötsligt var allting precis som vanligt igen. Everything made sense, världen föll liksom på plats. Jag satt längst fram på en Helen-lektion, sög i mig varje ord hon sa, log fånigt och redogjorde för både min egen Brighton-resa i trean och mitt nya liv som börjar på måndag. Helen verkade också lycklig över att jag var där, för hon använde mig så mycket som möjligt. Lät mig svara på frågor, berätta och beskriva. När hon skulle prata om Cambridge-proven sa hon dock att jag fick gå ut om jag ville, hon är väl den som allra bäst kommer ihåg hur skräckslagen jag var inför Cambridge. Jag satt dock kvar en stund bara för att lyssna på henne vackra skotska engelska, men när hon började dela ut läskiga Cambridge-papper så smög jag faktiskt ut för att leta reda på de andra lärarna.

 

Martina ville på fullaste allvar aldrig sluta krama mig, och jag kunde inte riktigt släppa henne heller.

Jag kände mig verkligen som Martina älskling under hela trean. Vi var en liten grupp som läste tyska steg 1, mestadels bestod den av elever från IV. Närvaron och arbetsmoralen var sådär, många eftermiddagar var det bara Martina och jag. Jag var intresserad av att lära mig tyska, ställde frågor och gjorde mitt bästa med uttalet och inte minst tyckte jag så väldigt mycket om Martina. Hon var min handledare, hade mitt fulla förtroende och jag stod väldigt nära henne under hela gymnasiet.

Att döma av hur överlycklig hon blev av att se mig idag så är jag fortfarande hennes älskling. Vi stod och pratade och kramades en lång stund och jag fick återigen berätta allt om mitt nya liv.

"Jag tror du kommer bli kvar i Brighton. Och vem vet, du kanske träffar en trevlig liten engelsman..."
Den här gången sa jag faktiskt att det är precis vad jag har planerat. Martina skrattade bara.
"Jamen det är ju perfekt, då kan du ju bo där i ett hus och alltid ha ett rum ledigt för elever och lärare som vill komma och hälsa på!"

Den enda av mina älsklingslärare jag nu inte hade sagt hej till var Maria, som satt på sitt kontor i en lång och utdragen diskussion med en för mig helt okänd person. Jag och Josephine passade på att gå ner en trappa och titta på matsalen, som ju blev klar lagom till vår student. Både Martina och mina tvåor... nej, treor (okej, från och med nu: let's just call them Min Älsklingsklass) hade lovordat den och det vi kom ner till kunde verkligen omöjligtvis vara samma ställe som den fruktansvärt fula skolmatsal vi åt lunch i under sista terminen av trean. Det var nytt, fräscht, rött och i ena änden låg ett riktigt café. Jag köpte en skumraket för två femkronor jag lyckades leta fram, Josephine köpte något yoghurtliknande. Sen började jag bli lite stressad inför ett möte jag skulle på klockan tre, så jag drog med mig Josephine ut från skolan. Mötet var lyckligtvis hyfsat snabbt avklarat, så efter det gick jag till Claes Ohlson och köpte två reseadapters (man kan aldrig få för många), och sen tillbaka till skolan för att se om Maria äntligen var klar med sitt utdragna samtal.

 

Det var hon. Maria har aldrig riktigt varit den kramiga typen, inte alls som Martina och Helen, men den här gången kramade hon mig riktigt länge.
"Jag trodde aldrig du skulle bli klar där inne! Vad kan vara viktigare än att säga hej till mig, liksom?"

"Om jag hade sett dig så hade jag naturligtvis släppt allt annat jag höll på med."

Jag lovade henne att nästa gång ska jag slita upp dörren till hennes kontor och skriksjunga "Mariiiiiiiiaaa!" på samma melodi som i kasino-reklamen. Denna gång hade jag knappt vågat knacka på; Maria är trots allt biträdande rektor, inofficiellt har hon alltid varit mer rektor än Jimmy, Peter och Umbridge tillsammans, och brukar ha ganska mycket att göra.

Vi stod där länge, jättelänge, och diskuterade allt mellan himmel och jord. När hon slutligen gick tillbaka in på sitt kontor så följde jag med och lämnade tillbaka seriealbumet V for Vendetta till Helen (Caddy och jag kom strax efter mösspåtagningen in på hennes och Marias gemensamma kontor, i Guy Fawkes-masker och allt, och bad att få låna det). Jag erkänner att det faktisk var lite svårt att lämna tillbaka det, det började kännas som mitt eget, men jag kommer ju trots allt vara i Storbritannien den 5 november och kan köpa ett eget. Och Helen blev väldigt glad att få tillbaka det.

Vi pratade lite mer om Brighton, hon lovade mig återigen att vi ska gå och fika när hon, Maria och Min Älsklingsklass kommer dit i slutet av september. Sen gav hon mig en lång, varm kram och tackade mig för att jag var med på lektionen.

Jag tackade faktiskt Helen för att jag fått vara med på hennes lektion, även om jag inte sa allt det där kursiverade som ni ser ovan. "See yah in England" var det sista hon sa till mig, och jag kunde bara le.

 

När jag äntligen var klar med att krama mina lärare så ville Världens Sötaste Josephine bjuda mig på lunch, lite som en avskedsgåva, så vi hade en trevlig stund på Subway. Sen kramade jag även Josse hejdå och gjorde något som verkligen kändes helskumt: jag åkte till Berga Söderleden, till huset jag under två år haft en nyckel till, det som nu plötsligt bara var "hem till Caddy". Utan nyckel. Utan något eget. Jag var Caddys gäst, vi satt i hennes rum med dörren stängd. I mitt gamla rum bodde en Alexander, som visserligen inte hette Ryback i efternamn men ändå var väldigt lik honom.

Så vi stängde in oss på Caddys rum, åt glass och såg på Doctor Who, en brittisk science fiction-serie som enligt Caddy oftast är ganska humoristisk. Det var också fint; för sist jag träffade Caddy såg vi ju det jättesorgliga slutet på den där japanska serien och om jag ska vara helt ärlig så grät vi floder när våra älsklingskaraktärer dog. Jag ville ha ett sista minne med Caddy som var gladare, och det var detta onekligen. Även om just detta avsnitt av Doctor Who var ganska tragiskt, något vi faktiskt skrattade lite åt men ändå konstaterade att inget kan vara värre än slutet på Chrono Crusade.

När glassen var slut hjälpte jag Caddy att färga håret, i vilken färg får bli en överraskning för alla er.

 

Jag hade tänkt avsluta denna perfekta dag med att se på V for Vendetta, men nu är klockan redan kvart över tolv så det får väl bli i morgon.

På måndag åker jag. Min flygbuss går 09:30 från Linköpings Fjärrbussterminal, jag är förhoppningsvis där minst en halvtimme innan och alla som känner för det är hjärtligt väkomna dit för att vinka av mig.