The magic can begin

Jag sitter i skolan nu, jublade högt när min dator äntligen ville ansluta till internet. Att blogga på svenska känns jättekonstigt; jag har ställt om mig helt.

Vi är runt trettio svenskar. Jag har inte sagt ett svenskt ord sen igår och tänker fortsätta med det. Ser jag en grupp av mina klasskamrater som står på gräsmattan och pratar svenska med varandra så håller jag mig ifrån dem. Ville jag prata svenska hade jag kunnat stanna i Vimmerby och gå på folkhögskolan där. Missförstå mig inte, jag lär gärna känna folk även om de är svenskar, men då är det på mina villkor. Mina villkor är två till antalet och ganska enkla: mindre grupper och bara engelska. Ett par av dem jag har pratat med trodde på fullaste allvar att jag var brittisk.

Jag har hittills fått en vän som jag tror jag kommer hålla ihop med framöver: Ida. Ida är 19, men ser betydligt yngre ut, och väldigt gullig. Inte minst umgås hon med mig på mina villkor, det vill säga på engelska. Jag tycker väldigt bra om henne och har bara under dagen lyckats kalla henne darling, love, hon, honey och till och med sweetheart. Hon har inget emot det alls, tvärtom verkar hon tycka väldigt bra om det. Hon säger att jag är en väldigt kärleksfull person.

Jag säger inte love till främlingar på stan, riktigt så britisk är jag inte än, men så fort jag gillar någon, känner mig trygg med denna någon och hamnar på någon sorts kompisnivå så börjar jag automatiskt kalla dem för darling och love och honey och ibland till och med sweetheart.

 

Jag har druckit en kopp te idag och fått massvis med information. Skolan är jättefin men det kommer ta ett tag innan jag lär mig hitta. Idag ska jag för hoppningsvis skaffa ett busskort och åka in till Brighton, kanske tillsammans med Ida.

 

Love you guys xxxx