The magic can begin

Mitt rum i Vimmerby börjar äntligen se beboligt ut igen, efter att ha varit en enda röra av alldeles för mycket saker. Flytten från Linköping gick snabbt och smidigt, även om det naturligtvis inte var helt smärtfritt. Caddy och jag kramdes mycket längre än vad vi någonsin gjort tidigare, ingen av oss ville riktigt släppa taget om allt vi haft tillsammans.

 

Mitt nya liv börjar smyga sig på mig och sakta men säkert kännas verkligt. Jag har fått min värdfamilj: de har en hund och en katt, tre barn, parkettgolv (DET är anmärkningsvärt i England!) och älskar stora familjeutflykter. Frun i huset har en jättestor familj som alla brukar "join in" så detta kan bli väldigt spännande. Mannen är intresserad av sport, sport och åter sport, något jag tyvärr inte kan påstå att jag delar med honom. Äldsta sonen Jack, 16, gillar fotboll och TV-spel. Fjortonåriga Ellie gillar dans, musik och horse riding, och den yngsta pojken Bradley, 11, gillar kort och gott fotboll. Jag hade gärna velat veta mer om hunden, eftersom jag i hemlighet gått och hoppats på att min värdfamilj skulle ha en hund.

 

Caddy och jag träffades i Rimforsa i fredags, mestadels för att avsluta TV-serien vi höll på med. I västvärlden brukar vi tänka att tecknade serier är mest för barn, men i Japan görs även serier för ungdomar och till och med för vuxna. Sådana serier kallas manga om man läser dem i serietidningsform och anime och man ser de i TV-serieform. Chrono Crusade, som vi höll på med, var en anime, som vi såg på orginalspråket japanska med engelsk textning. Caddy hade sett den innan och försökte, utan att avslöja slutet för mycket, varna mig för att vi skulle bli fruktansvärt deprimerade när vi hade sett klart den. Det var minst sagt sant. Trots förvarningen var jag inte förberedd på exakt HUR illa det skulle vara: Chrono Crusade hade det sorgligaste slut jag någonsin sett. Jag ångrar inte att jag såg denna anime, för jag tyckte verkligen om den, men jag önskar verkligen att slutet hade varit LITE mindre sorgligt. Att det åtminstone hade funnits NÅGON liten ljuspunkt.

Det värsta med TV-serier är dessutom att man verkligen lär känna karaktärerna. Jag tyckte så mycket om alla karaktärer och hoppades in i det längsta att det skulle gå bra för i alla fall NÅGON av dem. Men nej. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över det här tragiska slutet.

 

Jag och mina blivande klasskamrater i Brighton finns nu i en Facebookgrupp, på initiativ av en tjej som heter My. Vi har börjat ordna oss i små grupper efter vilken flygplats vi anländer till och försökt hitta andra som kommer dit ungefär samtidigt, så att man får sällskap under tågresan ner till Brighton. Den jag har pratat mest med är Line, som jag tog kontakt med eftersom jag anländer till Gatwick bara några timmar efter henne. Line beskriver sig själv som en glad göteborgare som gillar att dansa och fota, och hittills verkar hon väldigt trevlig.  Med på detta tåg ner till Brighton ska även en Madelene och en Evelina och även de verkar väldigt härliga och spännande.

 

I morgon ska jag upp till Linköping och titta in hos mina lärare, som ni kan gissa har jag ju saknat dem så det ser jag fram emot, samt uträtta några ärenden. Något mer har jag faktiskt inte att säga just för tillfället. Förhoppningsvis skriver jag ett nytt blogginlägg i morgon och berättar om dagen i Linköping.