The magic can begin

Jag flyttade hit för ganska exakt två år sedan. Jag hade betydligt mindre väskor, jag hade knappt sett någon av de filmer jag idag räknar som mina favoriter och flera människor som skulle förändra mitt liv hade jag ännu inte lärt känna. Jag hade inget pass, jag hade aldrig flugit och jag hette fortfarande Nilsson i efternamn.

Jag åt mackor med bredbar leverpastej, lyssnade på Mix Megapol på morgonen, sjöng Rihannas "Russian Roulette" i duschen och längtade halvt ihjäl mig efter att få börja tvåan. Att gå ner till ICA, handla mat för egna pengar och ställa in den i eget kylskåp var något fantastiskt och jag kände mig vuxen, fri. Hela världen låg verkligen framför mina fötter.

Jag var ung och naiv, men lycklig. I rummet mitt emot bodde främlingar, den ena mer skum än den andra, och jag hade alltid dörren till mitt rum stängd. På kvällarna när jag skulle sova låste jag den till och med. Utan någon som helst logisk anledning, jag kände mig bara utsatt och otrygg om jag inte gjorde det.

 

Min sista kväll här spenderades med Caddy, en macka och en kopp te framför tre avsnitt av den TV-serie vi just nu håller på med: animen Chrono Crusade. I morgon bitti, min sista morgon här, ska vi göra något som vi pratat om jättelänge: äta en riktigt brittisk frukost med bacon och ägg, te, korv, chips, vita bönor i tomatsås och rostat bröd med marmelad.

Vanligtvis brukar jag vilja avsluta saker som jag påbörjade dem. Det är vackert, att tänka på livet som en cirkel där allt kopplas ihop till slut istället för en raksträcka med en början och ett slut.

Men i det här fallet är det ännu vackrare att avsluta det precis tvärtemot hur det började: äldre, betydligt mindre naiv, kanske lite bittrare men mycket tryggare. För när Caddy sover i rummet mittemot låser jag aldrig dörren, det behövs inte längre. Vi har levt sida vid sida i ett halvår och att flytta ifrån henne kommer vara som att lämna kvar en del av mig själv. Vad är en kväll värd utan te och anime, utan henne bredvid mig i soffan? Utan konstiga disskusioner i samma soffa klockan halv två på morgonen, då vi sliter ut våra interna skämt och tjuter av skratt?

 

Men för att komma vidare måste man alltid lämna något bakom sig, även om det är lika vackert som det här.

Caddy ska hälsa på mig i Storbritannien i höst, runt den femte november då vi ska fira Guy Fawkes på vårt eget sätt. Kanske får jag komma och hälsa på henne i Tyskland nästa år, se hur mycket jag kommer ihåg av språket.

Oavsett vilket: jag älskar dig, Caddy. Så mycket.