The magic can begin

Mamma tyckte att jag skulle blogga.

 

Förra helgen var jag i Väderstad, hos min Johanna. Josse var också där fredag och halva lördag. Vi ägnade oss åt vår favoritaktivitet: se på film.

Först en väldigt skum norsk film om en överviktig enstöring som spenderade dagarna med att onanera till porrfilm och rita erotiska serier. Tills en ung svensk tjej blev rumskompis med honom, då började han äntligen ta tag i sitt sociala liv. Väldigt märklig film som sagt, även om den hade sin charm på ett lite skruvat sätt.

Sen uppföljaren till The Phantom of the Opera (som vi tre såg i Väderstad för nästan exakt ett år sedan). Den heter Love Never Dies och är så ny att den inte har hunnit bli film, men vi hittade en inspelning av musikalen. Jag var positivt överraskad. Jag hade läst handlingen på internet och fått intrycket av att här-gör-vi-en-uppföljare-som-totalt-slaktar-orginalhistorien-bara-för-att-tjäna-lite-mer-pengar, men ville ändå se den "eftersom det verkar gå väldigt bra för Fantomen och sämre för de andra två huvudpersonerna", som jag beskrev det för Johanna. Men som sagt, jag blev positivt överraskad. Love Never Dies var en vacker historia och i mina ögon en värdig uppföljare. Och inte minst gick det väldigt dåligt för Raoul, den karaktär jag tyckte sämst om. Och: jag ska inte spoila hela handlingen, men Fantomen fick en ny mening med sitt liv, en ljuspunkt som inte fanns där förrut. För Christine kan man dock inte säga att det gick särskilt bra.

På lördagen såg vi en skräckfilm: ett tiotal ungdomar skulle någonstans men det blev snöstorm, så de blev tvungna att ta skydd inne på ett gammalt psykhem och vänta ut stormen. Där inne väntade tre varelser, så inavlade att de var mer djur än människor, vars enda funktion här i livet verkade vara att döda människor på brutala sätt och sen äta upp dem. Huvuden rullade, organ drogs ut och blodet bara sprutade. Stackars Josse fick nog men för livet: hon gömde sig under en filt och skrek nästan mer än vad ungdomarna i filmen gjorde. Johanna var nästan obehagligt härdad: hon tittade inte bort en enda gång. Jag sa mestadels "eyuuw, vidrigt vidrigt vidrigt" eller skrek "MEN ÄR DU HELT DUM I HUVUDET ELLER!?" varje gång en av huvudkaraktärerna fattade ett beslut som helt uppenbart skulle få henom slaktad och uppäten. Folk i skräckfilmer är så korkade att det är störande. För övrigt gömde jag mig också bakom en kudde när kannibalerna började skära bitar av en fortfarande levande människa och laga till dem, för då mådde jag illa. Denna film är helt klart det mest osmakliga jag någonsin sett. Men tack vare att den var så överdriven och orealistisk (tror även jag använde ordet "amerikaniserad") så skakade jag av mig den ganska snabbt efter att den var slut. Ett exempel som väldigt tydligt visar hur realistisk filmen var är slutet: de två sista överlevande karaktärerna åker iväg på en snöskoter, och vi som ser filmen tänker "woho, där har vi i alla fall TVÅ som överlevde". Tills de kör in i taggtråd som sitter precis i höjd med deras halsar, vilket resulterar i att deras huvuden flyger av. Jag tror till och med jag skrattade. Seriöst, halshuggen med TAGGTRÅD!? Källkritik på den, tack.

När eländet var slut så behövde vi något lättsamt, och valet föll på Rio: en animerad film med en blå papegoja i huvudrollen. Papegoja hette Blu och var egentligen från just Rio, i Brasilien, men hade blivit tagen till USA av fågelsmugglare som liten och sen blivit adopterad av en tjej som hette Linda och hade en bokaffär. Blu och Linda var bästa vänner. En dag kom en man (vars namn jag har glömt) förbi bokaffären och berättade att Blu var den sista hanen av sin art. Det fanns en hona i Rio, och mannen ville att hon och Blu skulle para sig för att rädda sin art. Så mannen, Linda och Blu gav sig ut på ett litet äventyr och åkte till Rio, där de förutom den kvinnliga blå papegojan träffade på onda fågelsmugglare, en dreglande men hjälpsam bulldog, en föräldralös gatupojke (som naturligtvis blev adopterad av Linda och mannne i slutet av filmen) och tjuvaktiga små apor. Detta var en väldigt fin film och precis vad vi behövde, eftersom dess slut gav oss helt motsatt känsla mot vad kannibalfilmen hade gjort. Jag tycker synd om Josse som var tvungen att springa till bussen och därför inte hann se klart den.

Jag och Johanna hann med en lättsam film till, så ur sina gömmor letade Johanna fram filmen Fanboys: det underbaraste jag sett på länge. Ett gäng übernördiga Star Wars fans väntar ihärdigt på Episode I, sen visar det sig att en av dem har cancer och inte beräknas leva länge nog för att få uppleva premiären. Då kommer en av de andra på en fantastisk idé: om de kör genom halva USA, bryter sig in hos George Lucas och snor en kopia av filmen?

Jag totalt älskade denna film. Och jag kom på mig själv att säga att jag skulle vilja gifta mig med alla killarna i filmen, för i mina ögon är det oerhört sexigt att vara Star Wars nörd.

 

Melodifestivalen var verkligen inte mycket att ha. Anton Ewald var så mycker Erik Saade-kopia att det var rent pinsamt. Felicia Olson var vacker men henne låt har jag redan glömt hur den gick. Joacim Cans... jag höll på att skratta ihjäl mig. "Är det här ett skämt?". Johannas pappa var fruktansvärt besviken på honom. För övrigt sades den där Annelie vara Joacim Cans bästa kompis fru, och det hade fruktansvärt roligt åt. Johannas föräldrar är helt underbara.

Swedish House Wives tänker jag inte ens kommentera. Seriöst, har de inte gjort sitt vid det här laget, alla tre? Erik Segerstedt & Tone Damli kan inte har gjort något större intryck på mig, eftersom jag varken kommer ihåg låten eller framträdandet.

Louise Hoffsten... nej. Gammal, och dessutom en seg låt.

Rikard Wolff såg också fruktansvärt gammal ut. För övrigt kunde jag inte riktigt ta honom på allvar, jag hörde bara Scar. Kvällens höjdpunkt, förutom pensionärerna i början, var helt klart när han väste "...jag dödade Mufasa...".

Sean Banan gjorde det han gör bäst: parodi på allt och alla. Framförallt på Melodifestivalen och Eurovision; för mycket klädbyten, för mycket glitter, för mycket scenshow, för mycket allt. Jag kan ändå inte låta bli att gilla honom, även om jag tyckte bättre om förra årets låt. Han är den enda i den här tävligen som ser den som det spektakel det i själva verket är.

 

 När jippot var slut bytte vi kanal och såg på Gay Galan. När ett kort stycke från Torka Aldrig Tårar Utan Handskar visades höll jag nästan på att börja gråta, och konstaterade "Jonas, Jonas, vad har du gjort?". Både han och serien fick pris, allt annat hade varit skandal.

 

Snön faller, påven ska avgå. Jag trodde inte att en påve KUNDE avgå, trodde han var tvungen att dö för att bli av med titeln. Men jodå, tydligen kan han avgå och det ska han också.

Han är tysk, läste jag i tidningen i morse. Hans föräldrar hette Joseph och Maria (undra om det är ett krav för att få bli påve?) och när han var ung var han med i Hitler Jugend "som de flesta andra tyska ungdomar vid den tidpunkten". Skulle det vara en ursäkt? Men jo, det var precis så de skrev, som för att rättfärdiga det, berätta att det inte är något han kan klandras för eftersom han bara gjorde som alla andra. I mina ögon gör det honom bara till ett fegt kräk och smygnazist. Jag är säker på att det fanns massor av modiga tyska ungdomar vid den här tiden som INTE gick med i Hitler Jugend. För övrigt är han emot både preventivmedel, homosexualitet och kvinnliga präster, för att inte tala om hur han försvarade alla sina präster när de förgrep sig på småpojkar. Kan ju inte direkt påstå att jag kommer sakna honom när han nu avgår.

 

Häromveckan var jag hos frisören, fick syn på en tjej i min ålder med barnvagn. Ingen av oss låtsades om den andra, trots att vi gick i samma klass i sexan.

Jag fick tänka efter en stund innan jag hittade hennes namn. Hon kom som ny till min klass i sexan, jag gillade aldrig henne och jag är ganska säker på att hon aldrig gillade mig heller. Hon var en riktig bitch.

Men där var hon i alla fall, såg nästan exakt likadan ut som hon gjorde när vi gick i sexan. Idag kom jag att tänka på henne igen och kollade upp henne på Facebook. Mycket riktigt, hon fick nyligen barn. När jag skummade igenom hennes blogg i hopp om att hitta detaljer om graviditeten (var barnet planerat? vem är pappan, hennes pojkvän eller en tillfällig förbindelse? hur är relationen till pappan nu? Jag gillar skvaller, precis som vilken tjej som helst) så tyckte jag mest synd om henne. Varannat blogginlägg handlade om hur fruktansvärt olycklig hon är, hur fruktansvärt jobbigt hennes liv är, hur människor bara sviker henne och går bakom ryggen på henne men hur hennes lilla bebis ändå får henne att orka och se framåt. Jag drog ganska snabbt slutsatsen att pappan inte finns med i bilden.

 

En annan gång för inte så längesen åkte vi tåg, Caddy och jag. Jag gick på i Vimmerby, hon i Rimforsa. Vi skulle till Linköping, hem till henne där jag en gång i tiden också bodde.

En annan gammal klasskamrat, denna gång en tjej som jag gick i samma klass som på både mellan- och högstadiet, gick på samtidigt som mig. Vi låtsades inte om varandra heller. På mellanstadiet försökte jag vara hennes vän, men hon hade redan ett gäng av perfekta bästisar som hade likadana jeans och samma nyans på håret och bredvid dem var jag inget annat än Fel, på alla sätt. I högstadiet slutade jag försöka, och jag kan ju inte påstå att hon direkt ansträngde sig heller. Lika lite som jag någonsin kommer förlåta mina mobbare så kommer jag aldrig någonsin förlåta alla de som bara stod bredvid, tittade bort, låtsades som ingeting.

När Caddy och jag gick av tåget i Linköping, samtidigt som min före detta klasskamrat och hennes kompis, så försökte jag skratta och prata så högt som möjligt. Caddy gick bredvid mig, skrattade också, och var bara så cool och alternativ och så mycket Caddy. Hennes hår var knallrosa, hon hade på sig Gryffindor-halsduken hon köpte när vi var i London och vantarna med Evanescence-logga som hon köpte innan konserten.

Jag ville att min före detta klasskamrat skulle se på mig och notera att jag inte alls var ensam och fel och bortvald längre, att precis bredvid mig gick en av mina allra bästa vänner. För trots att Caddy och jag aldrig har haft likadana jeans (vi har dock likadana dödskalletoppar, också dessa från London) eller samma färg på håret så kan ingen någonsin missa det uppenbara: att vi hör ihop.