The magic can begin

Melodifestivalen blir bara sämre och sämre, och inte minst är min tid som schlager-pop-nörd för längesedan förbi. Men varför bryta en fin tradition? Jag, min 17-årige bror och min 15-åriga syster dukade upp med godis och chips och bänkade oss i TV-soffan.

När klipp från förra årets seger, både den svenska och den i Eurovision, visades så kände jag mig som en gråtande fotbollssupporter.

"Vi vann, kan du fatta det, vi vann..." sa jag till min syster som satt uppe och såg Eurovision med mig förra året.

Sen, när vår hjälte Loreen försvann ur bild, slutade jag känna och betraktade Melodifestivalen som en utomstående. Såg det som det spektakel det är.

David Lindgren kändes mest överskattad, även om jag tror att låten kommer bli bättre efter ett tag. Jag mådde lite illa när kameran snurrade runt, annars kände jag just ingenting. Cookies N Beans... nej. Jag förstår bara inte grejen.

Sen kom Jay-Jay Johanson.
"Jag vet inte vad som är värst." sa jag. "Det fruktansvärt löjliga Jay-Jay eller det faktum att han har Sveriges fulaste efternamn."

"Eller hans polokrage." tillade min bror när Jay-Jay Johanson kom i bild. När låten började enades vi dock ganska snabbt om att den var det värsta.

Sen, mina damer och herrar, kom en låt med titeln "Gosa".

"Är det här ett skämt?" frgade jag retoriskt när människan började sjunga.

"Jag väntar bara på att Kossan Doris eller StålHenrik ska dansa förbi..." sa min bror och han satte precis fingret på det: det lät som något från Bolibompa i slutet av 90-talet när vi växte upp.

Erik Gadd såg bara frutkansvärt gammal ut. Min lillasyster sa att låten påminde om en annan låt hon hört, med den stora skillnaden att den andra låten hon tänkte på var bra.

Jag måste erkänna att jag blev lite småförälskad i Yohio, även om låten var sådär. Ända sedan jag skiljdes från Hana i oktober så skriker hela mitt inre efter att få åka till Japan, och mer eller mindre medvetet har jag börjat känna en stark dragning till allt som är japanskt. Yohio var så japansk som någon kan bli. Han såg ut som om han stigit direkt ut ur en anime, och under deltävlingen kallade jag honom kärleksfullt för "den lilla manga-figuren".

När Anna Järvinen med beslöjad röst sa "Ikväll sjunger jag för min finska mormor" började min lillasyster gapskratta.

"Var snäll mot den finska mormorn." sa jag och låtsades vara tillrättavisande. "Hon är säkert död, låt henne vila i frid."

Min brorsa, som har en framtid som skådespelare, började sedan imitera en finlandssvensk från en sällsynt löjlig TV-reklam för K-RAUTA och fortsatte med det under hela låten. Jag dog av skratt, både åt honom och åt hur fruktansvärt dålig låten var.

Den sista låten var bara ett "nej...".

"Blir det inte bättre än såhär?" sa någon av oss där i soffan. När snabbgenomgången sedan misslyckades totalt så skrattade vi igen istället.

"Ja, nu får jag höra att vi ska visst ta snabbgenomgången en gång till, så här kommer den!"

"Det var väl tur det..." Fast jag tyckte ändå att Gina hanterade det ganska bra. Hon gjorde en betydligt bättre programledarinsats än Danny, som mest stammade och stirrade ner i sina papper. Det vågade jag dock inte riktigt säga, för min syster är ett väldigt stort Danny-fan. Till och med hon erkände dock att "även om han är snygg så är han inte mycket till programledare".

Jag ger inte mycket för pausunderhållningen, även om min syster naturligtvis blev glad när Danny dansade omkring halvnaken. När SVT återigen drabbades av tekniska problem så kontaterade vi att "någon i det där kontrollrummet kommer få sparken när programmet är slut". Nästa pausunderhållning var rent ut sagt pinsam.

 

Mm, David Lindgren kom till final. Inte mycket till överraskning där. Andra Chansen kommer jag ändå inte att se i år, för jag har annat för mig den helgen.

Först när det stod mellan Yohio och Mary N’diaye började jag engagera mig.

"Nu kommer säkert "Gosa Gosa" komma till final, bara för att." sa min bror.

"Om hon kommer till final så svär jag på att jag går och skjuter mig." var mitt svar.

"Jag kan ladda pistolen åt dig." fortsatte brorsan. "Vill du ha två eller tre kulor?"

"Tre, jag vill dö snabbt och smärtfritt."

"Mm, precis, och om du skulle råka missa skallen så har du..."

"Tyst nu, så vi äntligen får veta vem som ska till final!"

Jag kramade soffans armstöd, höll tyst tummarna för min lilla mangafigur... och det gick. När han sedan spelade sin låt en gång till satt jag och drömde om Japan. Om neonskyltar med japanska tecken, om blommande körsbärsträd och om min syster och guddotter. Min Hanami.