The magic can begin

Jag förstod verkligen inte vitsen med mösspåtagningen. Vi fick våra namn uppropade, tog på oss våra mössor och sprang ut genom en av Birgittaskolans mindre fula ingångar. Jag misslyckades med att se glad ut, på ett av fotona på skolans facebooksida ser jag bara fruktansvärt felplacerad ut. Vi stod där en stund, sjöng FU-sången och studentsången och skrek "fy fan vad vi är bra". Våra lärare och några ettor och tvåor beskådade händelsen. Jag kände mig precis lika felplacerad som jag ser ut på fotot, och när det var över avlägsnade jag mig tacksamt från den uttittade hopen avgångselever med mössor och glas i handen.
Vad som dock muntrade upp mig lite var när Caddy dök upp med min Guy Fawkes-mask. Känslan av att gå runt med den i skolan var fantastisk. En del ryggade tillbaka, en del tittade konstigt på mig eller skakade på huvudet men en hel del (troligen de som också gillar filmen V for Vendetta) log stort och kom med positiva kommentarer. Jag och Sofia var hembjudna till Martina, vår tyskalärare och min handledare, eftersom Sofias inlägg i den senaste skoltidningen var att beskriva hur hon trodde att olika lärares hem såg ut. Martina utbrast spontant att Sofias beskrivning av hennes hem var så bra att hon borde bjuda hem oss så att vi fick se hur bra det stämde. Vi såg till att påminna henne om det regelbundet, och i måndags var det alltså dags. Elin och Caddy fick också följa med. Det var verkligen jättefint hemma hos Martina, med utsikt över en å och fullt av små personliga saker och foton överallt. Det var väldigt mycket henne.
På väg från Martina och till McDonalds, där vi skulle äta lunch, började det ösregna. När jag väl kom till McDonalds var jag dyngsur och hade behövt en handduk bara till mitt hår. Dessutom hade jag fortfarande Guy Fawkes-masken på mig. Killen i kassan bekänade mig som vilken kund som helst, även om tjejen borta vid pommesen tittade vääldigt konstigt på mig. Jag log för mig själv bakom masken, kände mig mystisk och maskerad och på väg att göra revolution. På studentmiddagen dagen efter upplyste Maria mig dock om att det råder maskeringsförbud på offentliga platser, så jag kanske inte borde gå ut med masken någon mer gång. Men roligt var det.

Studentmiddagen, ja. Jag tog på mig kjolen från Shock i Stockholm, en svart topp som passade bra till, mitt Jack Skellington-halsband, ett par dödskalleörhängen som jag fick i julklapp av min bror samt ett par spindelnätsstrumpbyxor som Caddy lånade mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få på mig dem, men det verkar finnas någon oskriven lag om att strumpbyxor kan töja sig hur mycket som helst. I vilket fall kände jag mig väldigt snygg. Jag stoppade ner nycklar, plånbok, mobil och Caddys paraply i min The Nightmare Before Christmas-väska (ja, jag har en sån, sa ju att jag inte kan hålla fingrarna borta...) och satte mig sen i soffan med Caddy i väntan på bussen. Av någon anledning satt vi på Youtube och lyssnade på dålig musik. Vi hann med allt från Justin Bieber och Taylor Swift till "Amazing Horse" och "Stoffe levererar". Samt vårt nya fynd: "In kommer Gösta". Denna låt kan ha varit tidernas sämsta, på riktigt.
Tack vare den lyckades jag missa bussen och fick ta nästa, men när jag väl klev på den tänkte jag att det nog var menat så. För vem satt på den om inte min älsklingslärare? Så jag satt med henne under bussresan och när vi gick av bussen hade det naturligtvis börjat regna, så vi trängde ihop oss under Caddys paraply båda två. Och plötsligt gjorde det ingenting att jag kom lite försent till studentmiddagen.
Jag hade för övrigt väldigt tur med placeringen: jag hamnade längst in vid ett bord, mitt emot Maria och bredvid Josephine. Övriga människor runt bordet var Isabelle, Elin, Haidar, Lukas och Alex och vi hade en mycket trevlig middag. Lärarna minglade runt så Martina satt på Marias plats en stund och underhöll mig och Haidar med historier från sitt festande i Holland. Peter höll ett tal också, och middagen var jättegod. Kött och grönsaker med potatisbollar i små skålar bredvid, och så pannacotta med vit choklad och jordgubbar till efterrätt.
Några lärarkramar senare skulle jag följa med mina klasskompisar ut och festa. Gratis inträde dit de skulle, hade Sofia lovat, och jag hade bestämt mig för att följa med. Jag var vuxen nu, 19 år gammal, och jag borde i alla fall prova.

Först gick vi till puben 55:an. Jag motstod in i det längsta, men när Sofia erbjöd sig att köpa en cider åt mig så ryckte jag på axlarna och muttrade "ja ja ja". Cider kändes tryggt. Jag fick ett stort glas och bestämde mig för att dricka upp allt bara för att se vad som hände. Det smakade ju som alkoholfri cider, förutom att själva alkoholen lade en besk bismak över. Särskilt gott vill jag inte påstå att det var, men det var inte värre än att jag kunde dricka upp allt.
Och det var inte alls lika farligt som jag trodde. Det enda som hände var att en fluffig filt lade sig över min hjärna. Allt blev lite mindre jobbigt, lite mindre läskigt, lite mindre pinsamt, spelade lite mindre roll. Jag var helt medveten om vad jag gjorde, även om jag samtidigt var medveten om att jag kanske inte hade vågat göra det eller säga just precis så om jag inte hade druckit någonting. Jag tyckte om känslan.
Vi gick vidare, från 55:an till Sliver. Stod i kö jättelänge, när vi kom in så dansade vi. Strålkastare blinkade i regnbågens alla färger, så det enda jag såg av mina kompisar på dansgolvet var korta glimtar när ljuset blinkade. Jag tyckte om den känslan också. Tillsammans med filten över min hjärna var det så nära jag kunde komma att träda in i en helt bekymmerslös värld.
Efter Sliver satt vi en stund på ett tredje ställe, vid det här laget var det bara jag och Sofia och Elin och Josse, och pratade. Sa precis vad vi tänkte, skrattade lite mer än vanligt, petade på varandra med armbågarna utan någon speciell anledning. Jag hade missat sista bussen och det var mörkt, kallt och långt hem. I mitt tillstånd kändes det inte som någon speciellt bra idé, så jag tjatade mig till att få sova hos Josephine.

Klockan nio på onsdag morgon kom jag hem, tog en stor kopp te och började nästan känna mig som mig själv igen. Runt halv ett kom Disa och hälsade på mig och Caddy, tanken var att vi skulle se en film om Hitler men vi hade så mycket att prata om att vi nästan glömde bort det. Disa fick göra en väldigt spontan övernattning i Caddys extrasäng. Hitlerfilmen var för övrigt väldigt intressant, eftersom den visade en mycket yngre och ganska ensam och missförstådd blivande Führer. Jag tyckte spontant att han påminde om Anakin Skywalker i tredje Star Wars filmen, högfärdig och i riskzonen för den mörka sidan av kraften, men långt ifrån ond än. Och precis som med Anakin hade det kunnat gå mycket bättre för den unge Hitler än vad det gjorde. Ja, ni kan ju historien själva.

Torsdagen, då. Min klass gjorde ett fantastiskt lärarspex som fick fler än mig att dö av skratt. Temat var vad lärarna kommer jobba med år 2015 om vår skola är nerlagd då, och jag kan avslöja så mycket som att min vän Sofia G spelade Janne som gled in till tonerna av "Sean den förste Banan". Danstreornas spex var på temat "Torsten Husén blir överkörd" och jag var en av dem som skrattade högst åt det.
Efter spexet, ja... Det fanns lakan. På ett av dem gjorde vi handavtryck som vi skrev våra namn under. På de andra tre skrev och ritade vi saker. En spanska flagga och "Hoy es jueves". En fransk flagga och citatet om att återvända till våra får. En tysk flagga. Ett citat ur en Håkan Hellström-låt. Och naturligtvis:
"FU
Torsten Husén", vilken man kan tolka hur man vill. Rent officiellt skriver vi ju bara förkortningen för Folkuniversitetet och sen namnet på gubben skolan nu är uppkallad efter. Rent inofficiellt är det ju ett lustigt sammanträffande att FU också kan stå för Fuck You.
Sofia G fyllde i bokstäverna i Håkan Hellström-citatet, Joël och Olof sjöng för henne:
"Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft,
ty dagen den är din."

Fredagen kom, obönhörligt. På något sätt lyckades jag dra upp dragkedjan bak på klänningen helt själv, klockan halv sju på morgonen. Mitt hår såg ut som ett rödbrunt kaos, så jag var tacksam för studentmössan.
"This is it. No way back. Oh dear, if my broken heart doesn't kill me, these sandals surely will!"
Sandalerna i fråga är svarta och feminina, med silverspännen. Jag älskar dem även om mina ömmande fötter inte direkt gör det.
I Trädgårdsföreningen verkade alla studenter i hela stan ha samlats. Vi åt jordgubbar, de som kände för det drack champagne (jag kände inte för det) och vi började slåss om de få pennor som fanns för att skriva i varandras studentmössor. I Trädgårdsföreningen fanns inget annat än glädje, och trots att jag inte direkt kände någon så färgade de andras av sig på mig. Det berömde studentfotot tillsammans med lärarna togs tack och lov INTE utanför vår fruktansvärt fula ingång utan i Trädgårdsföreningen. Världens vackraste foto.
Avslutningen på Konsert&Kongress var mycket lyckad. Lärarna hade alla klätt ut sig till Jack Sparrow (jag blev glad!), ettornas spex var en positiv överraskning (varför känns det som om jag säger det om alla deras spex?), våra egna tvåor gjorde ett underbart spex på oss (älskar er) och 2D såg till att stackars Artjom för all framtid kommer bli ihågkommen som Mannen Som Talar Med Valar. Maria höll ett jättebra tal till avgångsklassen, sin vana trogen, och tyvärr var även Jimmy tvungen att svamla lite. Syftet med det här blogginlägget är verkligen inte att snacka skit om någon, men Jimmy är skolans nuvarande rektor och jag tycker ännu sämre om honom än jag gjorde om henne jag kallade Umbridge. Jimmy är totalt förvirrad och verkar sakna förmågan att hålla koll på någonting alls. I kombination med att han älskar att höra sin egen röst och verkligen totalt saknar självinsikt så förstår ni nog att det inte var särskilt lyckat att släppa upp honom på scen. Jag skämdes å hans vägnar när han först dividerade i tio minuter om hurvida det var hans tur att tala eller inte, och sedan trasslade in sig i någon helt irrelevant monolog om att ifall vi ska bli veterinärer så är våra betyg bra för att ta hand om Doris/Berta/whatever her name was när vi har avlivat hennes katt. Ja, ni fattar. Dessutom hade han den dåliga smaken att påstå att det hade gått bra med geografin sen han tog över som lärare. Då blev jag tvungen att kväva mitt hånskratt med knytnäven. Visst, vi fick förlänga kursen ett år eftersom vi bytte lärare fyra gånger och hälften av klassen fick göra om en massa uppgifter eftersom idioten vi hade innan Jimmy hade slarvat bort alla papper med betyg och Jimmy själv inte trodde ett ord av vad vi sa, men annars gick det ju jäääättebra.

Men nog om Jimmy nu. Jag höll också tal. Precis innan höll jag på att dö av nervositet, men i samma stund jag ställde mig upp och gick upp på scenen så var det som om jag bara stängde av allting och sen höll mitt tal.
Jag fick stående ovationer. Och enligt säkra källor så var det "inte en enda jävel som inte grät". De kom fram till mig efter avslutningen allihop; mina klasskompisar, ettor och tvåor, föräldrar och mormödrar, lärare, fullkomliga främlingar. Jag är så glad att jag vågade hålla det talet, för det var det stoltaste ögonblicket i mitt liv.

På vägen tillbaka ner till skolan sa jag till någon, troligen min ständiga vapendragare Josephine Tholander:
"Tänk, jag har inte börjat gråta än. Det är ganska bra gjort."
Kanske, men det varade inte länge till. Vi hade betygsutdelning i vårt klassrum, alla lärare stod på rad framför oss och tackade oss för de här tre åren. Redan då började jag snyfta hjärtskärande. Sen kom det allra värsta: vi fick gå fram, ta emot våra betyg och krama alla lärare hejdå.
Ja, ni känner mig vid det här laget. Det var en lärare som var svårare att skiljas från än alla andra, en som jag har sett upp till väldigt mycket.
När vi kramades sa hon så fina saker om att hon var stolt över mig och lycklig över att hon hade fått vara en del av min resa. Jag hade velat säga någonting, vad som helst, men jag grät så mycket att jag inte fick fram ett ord.

Vi sprang ut. Utanför vår ingång stod min familj (inklusive mina bonussystrar, Madde och Johanna) med en skylt. Världens sötaste bild på en lycklig, ettårig Lilly, i sommarklänning med jordgubbar i hela ansiktet. Även om den 19-åriga Lilly fortfarande grät så var allting så vackert. De hängde saker runt halsen på mig. Johanna hängde en liten igelkott, min mamma en stor guldpeng i choklad med texten "Jag är bäst", min bror en gosedjur format som en glad penna, min syster en liten sköldpadda, pappa en jättestor nalle med studentmössa och en tröja med samma glada ettåriga Lilly på, Madde en lila flodhäst och ett hjärta med text, och Disa (som dök upp från ingenstanns och sen försvann lika snabbt igen) en jättegullig apa. Precis när jag hade lyckats sluta gråta så kom två av mina älsklingslärare förbi; först Martina, med en liten present, och sen Helen med fler vackra ord. Johanna var väldigt snabb med sin kamera, så på Facebook ligger nu en bild där man ser Sofia Ahlstrands bakhuvud, lite rött hår och en tysk flagga, samt mitt ansikte ihopdraget i ännu en gråtattack.
Till slut lyckades jag i alla fall sluta gråta. Att åka flak var riktigt kul faktiskt, åtminstone första halvan av åkturen. Då när det var vi, musiken, en massa glädje och Linköping där under våra fötter. Sen började mina fötter skrika av smärta, min mage skrika av hunger och mitt huvud värka.
Utanför vår gamla skola, det gula huset på Kungsgatan 33, stängde vi av all musik och vrålade FU-sången. Där utanför stod dessutom min familj; min bror höll skylten och resten av sällskapet fotade mig med fem olika kameror. Mamma försäkrade mig dessutom om häromdagen att min energiska syster har sorterat bilderna i mappar efter när jag gråter och inte gråter, samt vilken lärare jag kramar. Jag har ännu inte sett någon av de bilder som inte ligger på Facebook, får ta tag i det någon dag när jag har smält allt det här lite mer.

Efter flaket gick jag och min familj till en jättemysig grekisk restaurang och åt kycklingspett, och sen bjöd mamma oss på glass på Bosses Glassbar. Trots allt gråtande så fick jag en jättefin studentdag, och jag hoppas verkligen att min familj vet att jag uppskattade det. Efter glassen åkte Madde och Johanna hem, min familj släppte av mig utanför min ytterdörr och gjorde sedan samma sak. Jag hängde av mig alla gosedjur, backade ur studentklänningen, masserade mina stackars fötter och gjorde mitt bästa för att inte sätta mig ner och tänka på hur ledsen jag kände mig.
Runt halv sju begav jag mig till Elin på en liten förfest, innan vi anslöt oss till resten av klassen på NH. Jag kände mig fortfarande ledsen och inte minst fruktansvärt trött, så jag drack en cider och en drink i hopp om att åter drabbas av den där glada bekymmerslösa känslan som alkoholen gett mig förra gången.
Dålig idé, Lilly. Fruktansvärt dålig idé. Alkohol, alldeles för lite sömn de senaste tre dagarna och sorgen jag försökte förtränga var nog tidernas sämsta kombination. Framåt elva började jag gråta utan någon möjlighet att sluta. All världens sorg bara forsade ur mig.
Jag drog slutsatsen att det var bättre att åka hem och sova än att sitta i ett hörn på NH och gråta som en treåring. Josephine gav mig ett paket pappersnäsdukar och kollade upp när min buss gick och Sofia G, min älskade vän, kramade och tröstade mig så gott det gick och följde mig till och med bort till utgången. Sa ännu fler vackra ord som fick mig att gråta tårar av kärlek.

Jag sov tills allting kändes bättre, det blev nästan tolv timmar. Sen åkte jag ner till Småland med mina vänner Johanna och Josephine för att gå på Sofia Ahlstrands studentfest. En mycket lyckad sådan. På söndagen såg vi på film hemma hos min familj i Vimmerby, och sen åkte jag tillbaka till Linköping och sov ännu mer.
Jag hade en hel lista med saker jag skulle fått gjort igår. Jag vaknade igår morse med mensvärk och tillbringade dagen med att inte få någonting gjort alls. Framåt fem på eftermiddagen tvingade jag mig själv att ta bussen in till stan och uträtta de allra mest nödvändiga ärendena.
I morse vaknade jag och kände att jag helst av allt ville slippa gå upp ur sängen. Det var grått och regnigt ute, jag hade fortfarande mensvärk och kände mig ganska, om ni ursäktar att jag inte kommer på en bra svensk översättning, miserable. Så jag gick på toaletten, åt frukost och kröp sedan tillbaka ner i sängen tillsammans med min laptop. Låg med den på magen och såg på Ringaren i Notre Dame med engelskt tal och Rasmus på Luffen på Youtube. I morgon har jag förhoppningsvis lite mindre mensvärk och ska verkligen försöka få någonting gjort.

Ni som var klass 1, 2 och 3i tillsammans med mig. Sofia Ahlstrand, Elin Bergner, Samuel Brusman, Isabelle Duwa, Jennika Ekstedt, Sofie Enström, Madeleine Erikson, Emelie Gustafsson, Sofia Gustafsson, Lisa Holmström, Sebastian Kaiser, Alexander Leijon, Lukas Ljungdahl, Olof Lundgren, Haidar Mahdi, Rebecca Moborn, Filip Nadjafi,  Emma Nordengren, Nikolina Olson, Emelie Pettersson, Elin Rosén, Malin Sällberg, Matilda Söder, Josephine Tholander och Joël Älveroth. Samt ni som bara var 1 och 2i: Emma Nyrén och Johanna Karlsson.
Jag vet att jag har sagt det här förut, men det tål att upprepas: jag älskar er. Och det kommer jag alltid att göra.
Här kommer mitt studenttal igen, för det säger allt:

Jag är ingen talare. Verkligen inte, tvärtom brukar jag få panikångest när någon ber mig stå upp och säga något inför en grupp större än tre personer. Denna gång är inget undantag.
Men jag lovade faktiskt. Vi gick bara i ettan då, Sofia och jag, och våra största problem i livet var när tågen till Vimmerby blev ersätta med försenade bussar. Sofia visste inte mycket om livet den gången hon föreslog att jag skulle hålla tal på studentdagen, och jag visste nog ännu mindre när jag lovade att göra det.
Jag trodde nog inte att den här dagen någonsin skulle komma. Visst, jag visste ju att tre år på gymnasiet följs av en dag med vita mössor och flak, men den dagen låg alldeles för långt bort för att jag ens skulle tänka tanken fullt ut. Jag var så uppslukad av den nya värld som gymnasiet öppnat för mig.

När jag började ettan var jag trasig. Jag kom direkt från tre år i en annan värld, en värld av kalla korridorer där jag gjorde vad jag var tvungen till för att överleva. Jag höll mig gömd, undvek vissa korridorer, litade inte på någon och mest av allt så flydde jag in i min egen låtsasvärld och försökte glömma den verkliga. Jag visste inte hur man tillhör ett gäng, hur man umgås med jämnåriga tjejer i skolmiljö eller hur man går igenom korridorer utan att vara rädd. Jag visste bara hur man gör det man måste göra för att överleva, eftersom min egen värld var den enda jag kände till. Den känsla jag oftast upplevde var ett förlamande hat mot hela världen.

Min första dag i ettan tänkte jag att det här kan inte vara skolan, alla är alldeles för snälla mot mig. Den känslan tog lång tid att bli av med, faktiskt så dröjde det fram till jullovet innan jag slutade vara rädd att vakna upp en morgon och inse att jag fortfarande gick i nian och att allt annat varit en vacker dröm. Men när sanningen väl sjunkit in så var den för evigt.

Vi brukade träda in i andra världar, minns ni det? Vår första temaredovisning med upplevelserummen, vi sprang barfota över ett golv fullt av löv hela eftermiddagen och det var silvertejp överallt.  Så mycket som har förändrats på tre år, och ändå minns jag varje sinnesintryck av det rummet.
Och Vreta Kloster i ösregn, körsbärstomater på papperstallrikar och hemmagjorda medeltidskläder. Jag behöver bara blunda för att minnas exakt hur sträv den säckkjolen kändes mot min hud och se en hel korg ägg tappas och krossas.
Och RyanAirs gula säten, de har aldrig varit så bekväma som med er. I Paris lyste Eiffeltornet som alla himlens stjärnor och all världens futtiga problem flöt bort på floden Seine den natten.  Och i Brighton hittade jag mina drömmar.

Tre år av kärlek helade det som jag trodde var trasigt för alltid. Man kan inte förlåta människor som har skadat en för livet, men jag har slutat hata. Jag minns inte längre hur man gör. Jag känner bara en enorm och obeskrivlig kärlek till alla Er.
För i skolan lär man sig så mycket mer än det som står på schemat. Liksom jag under högstadiet lärde mig allt om överlevnad så har jag under de här tre åren lärt mig saker som tillgivenhet, vänskap, tillit och inte minst trygghet. Tack vare min klass som accepterade mig, mina vänner som lät mig vara en av dem, mina tvåor och treor som tog hand om mig och inte minst mina älskade lärare som alltid såg mig och stöttade mig så förvandlades den rädda, hatfyllda och trasiga sextonåringen till en nittonåring som hittade sig själv och nu inte kan känna annat än kärlek och tacksamhet.

Eftersom jag nu inte är någon talare, och kanske ännu mer eftersom jag kommer börja gråta om jag håller på mycket längre, så ska jag avsluta med att säga:
Jag har ingen aning om vad det ska bli av mig, eller ens var jag är om två år. Men en sak vet jag: jag kommer aldrig mer att vara ensam. Jag har varit en av Er, och ni finns inom mig nu.

Tack för att ni gav mig de tre bästa åren av mitt liv. Här är Vi, allihop, och vi är det finaste som finns.